Stöd kampanjen för att fria Leyla Zana

En välkänd kurdisk politiker och människorättskämpe, Leyla Zana blev återigen dömd till 10 års fängelse (mars 2009) i Istanbul för att hon enligt Turkiet yttrat sig pro-kurdiskt och värnat om demokrati, frihet och rättvisa. På många håll har det visats ett stort missnöje mot denna dom inte minst från det kurdiska folket. (Läs även nedan EU-ledamoten Erik Meijers förfrågan [E-6800/08] till Europarådet angående Leyla Zanas fängelsestraff).

Leyla Zana var den första kurdiska kvinnan som vann en plats i det turkiska parlamentet 1991. När hon avlade parlaments ed på kurdiska ledde det till ett omedelbart gripande och ett efterföljande 15 års fängelse. Turkiet ansåg att hennes uttalanden på det kurdiska språket stred mot den turkiska lagstiftningen och skapade oenighet i Turkiet.

Efter stora internationella påtryckningar släpptes Leyla Zana efter att ha avtjänat 10 år i fängelse. Trots att hon blev utsatt av 10 års psykiskt och fysiskt våld samt allt vad ett turkiskt fängelse innebär(läs här) vågade hon återigen tala om demokrati, frihet och rättvisa. Hon är en politiker som å det kurdiska folkets vägnar talar om en fredlig lösning på den kurdiska frågan i Turkiet.

På en kongress i EU parlamentet förklarade Leyla Zana att denna ytterligare fängelsedom på 10 år innebär en kränkning mot tankefriheten och utgör ett hot mot den kurdiska befolkningen i Turkiet. Domen är enligt henne ännu ett sätt för Turkiet att förtrycka, tysta ner och bestraffa kurder. Den mentaliteten som råder i landet är att problem hanteras och löses på odemokratiska och repressiva medel, men Leyla Zana menar att detta inte hindrar det kurdiska folket för att kämpa för sina mänskliga rättigheter.

I och med denna dom har en kampanj utlysts för att fria Leyla Zana. Kampanjen har startats av ett stort antal rättighetsaktivister, bland annat Eren Keskin(advokat), Raqip Zarakolu (författare), Hurriyet Sener(journalist) och Inci Hekimoglu(journalist).

Stöd kampanjen genom att signera här: http://leyla-zana.blogspot.com/

Erik Mejiers skriftliga fråga till Europarådet(E-6800/08):

Angående: Den turkisk‑kurdiska politikern Leyla Zana har åter dömts till ett långvarigt fängelsestraff för att hon förespråkar fred och jämlikhet för det kurdiska språket

1. Kommer rådet ihåg att den turkiska parlamentsledamoten Leyla Zana, som valdes 1991, tillsammans med tre andra parlamentsledamöter avsattes i december 1994 på grund av att de använde det kurdiska språket i parlamentet och att hon därefter dömdes till 15 års fängelse och frigavs efter 10 år, vilket delvis skedde tack vare att Amnesty International erkände henne som samvetsfånge 1994, att Europaparlamentet tilldelade henne Sacharovpriset 1995, tack vare ett uttalande av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna 2001 och inledandet av förberedelserna för Turkiets EU-medlemskap?

2. Känner rådet till att Leyla Zana på nytt dömdes till 10 års fängelse den 4 december 2008, anklagad för att hon genom sina uttalanden om att få ett slut på våldet i sydöstra Turkiet och erkänna det kurdiska språket som ett jämlikt myndighets- och undervisningsspråk, som Atatürk utlovade 1920, ska ha agerat ”som om hon var medlem i en terroristorganisation”?

3. Stämmer det att denna dom inte grundas på konkreta gärningar, utan på politiska uttalanden som gjorts i nio tal under perioden juli 2007–mars 2008, och att hon nu på grundval av artikel 53/1 i den turkiska strafflagen fråntas sin aktiva och passiva rösträtt?

4. Är rådet berett, inbegripet inom ramen för diskussionerna om Turkiets framtida EU-medlemskap, men också på grundval av en strävan att främja den demokratiska rättsstaten i grannstaterna, att meddela de turkiska myndigheterna att det är oacceptabelt att en person döms till ett fängelse på grund av sina politiska åsikter och fråntas sin rösträtt samt att lagstiftningen följaktligen måste anpassas, så att detta inte kan hända igen?

5. Är man beredd att uppmana de turkiska myndigheterna att straffet inte ska verkställas och begära att Zana, om hon så önskar, ska kunna fullgöra sin föresats att ställa upp som kandidat i valet till kommunfullmäktige i Elih (Batman) i mars 2009? Om så inte är fallet, varför inte?

6. Är man beredd att låta företrädare för EU närvara vid ett eventuellt överklagande av det domslut som nyligen avkunnades mot Leyla Zana, i syfte att se till att rättgången genomförs enligt allmänna accepterade regler för god rättskipning? Om så inte är fallet, varför inte?

EUROPARÅDETS SVAR (E-6800/08 , E-6984/08):

Rådet är medvetet om det ärende som de ärade parlamentsledamöterna tar upp. Enligt uppgifter till rådet har Leyla Zana överklagat domen.

Rådet vill försäkra de ärade parlamentsledamöterna om att Europeiska unionens allmänna ståndpunkt när det gäller respekten för och åtagandet att följa de grundläggande principerna om demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet är mycket tydlig. I egenskap av kandidatstat till EU måste Turkiet uppfylla Köpenhamnskriterierna, inbegripet stabila institutioner som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter. Dessa frågor behandlas också mer ingående i de prioriteringar som fastställts i anslutningspartnerskapet och som Turkiet måste ta itu med.

Dessutom förväntar sig EU, i enlighet med den förhandlingsram som antogs av rådet i oktober 2005, att Turkiet fortsätter reformprocessen och arbetar med att ytterligare förbättra respekten för principerna om frihet, demokrati, rättsstaten samt respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. EU förväntar sig också att Turkiet konsoliderar och breddar lagstiftningen och genomförandeåtgärderna, särskilt när det gäller de bestämmelser som bland annat avser yttrandefrihet, religionsfrihet och minoriteters rättigheter. I sina slutsatser av den 8 december 2008 noterade rådet sin besvikelse över de ”begränsade framsteg” som Turkiet gjort i fråga om politiska reformer och uppgav att Turkiet fortfarande måste göra ”stora insatser” för att stärka bland annat yttrandefriheten samt säkerställa respekten för och skyddet av minoriteter och stärka kulturella rättigheter.

De ärade parlamentsledamöterna kan vara förvissade om att en nära övervakning och utvärdering av framstegen på platsen, inbegripet utvecklingen i särskilda fall som Leyla Zanas, kommer att fortsätta i enlighet med förhandlingsramen och anslutningspartnerskapet. Dessa framsteg kommer att ligga till grund för förhandlingarnas fortskridande. Frågan om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter kommer även fortsättningsvis att tas upp av EU på alla lämpliga nivåer, inbegripet associeringsrådet och mötena i den politiska dialogen.

Newroz – kurdisk högtid och nationaldag

Den 21 mars 2009 firades det kurdiska nyåret, Newroz runtom i världen. I Kurdistans huvudstad, Amed (Diyarbekir) hade över 1 miljon människor samlats för att fira högtiden. Många kurder från västvärlden, däribland Sverige hade tagit tillfälle i akt och firade nyåret tillsammans med huvudstadsinvånarna. (se fler bilder på rojev.se).

Även kurder här i Sverige hade på olika håll, endera familjära middagsfiranden andra genom festliga arrangemang slutit sig samman för att fira det kurdiska nyåret. I Stockholm hade uppemot 6 000 människor, både kurder och icke-kurder(svenskar) samlats i Solna hallen för att fira med live uppträdanden, poesi, tal, dans, mat, och mycket mer. (se bilder nedan).

För kurderna är Newroz inte bara ett nyårsfirande utan också en nationaldag. Enligt historien som ägde rum den 21 mars 612 f Kr gjorde det kurdiska folket under ledning av smeden Kawa uppror mot förtrycket och tyrannen Dehak. I och med folkets seger kom 21 mars symbolisera början på något nytt och frihet för folket. En högtid som i dessa dagar har en essentiell innebörd då kurderna är förtryckta och lever under våld, förnekelse och assimilering. Att fira Newroz är också betydelsefullt eftersom högtiden vidmakthåller gemenskapen och skapar enighet hos det kurdiska folket.

I korta ordalag kan sägas att historien innebär att det alltid finns ett slut på förtryck och tyranni, för så länge det finns ett hopp, en kamp, och en röst kommer friheten i slutändan segra.

Länge leve Newroz! Newroz piroz be!

Brutalt sexuellt våld i turkiska fängelser

I en tidigare artikel redogjorde vi om tortyren och brutaliteten i turkiska fängelser. (Läs här: Sanningen bakom ett turkiskt fängelse).

Dokumentären “Turkey’s hidden shame” av advokat och människorättsaktivisten Eren Keskin framställer förekomsten av tortyr och våldtäkt på kvinnor i turkiska fängelser. Keskin har själv avverkat turkiskt fängelsestraff och har alltsen dess kämpat för kvinnornas utsatthet. Hon har oavbrutet i sitt arbete blivit dödshotad, misshandlad och frihetsberövad av turkisk polis och millitär. Men detta har inte fått henne att rygga tillbaka utan gör enligt henne själv säker och beslutsam i arbetet hon utför.

Under sin fängelsetid ansågs hon vara en samvetsfånge av Amnesty International vilka har i och med Keskins arbete fått bättre kännedom om kvinnornas, i synnerhet kurdiska kvinnor, situation i turkiska fängelser.

Vid en konferens i Tyskland (Köln 2002) poängterade Keskin starkt det sexuella våldet gentemot kvinnor. I Turkiet mottogs dessa uppgifter med avsky, många turkiska journalister skrev kränkande tillmälen och hotade om brottsliga gärningar i tidningar, bland annat skrevs följande: "Jag tycker att Eren Keskin förtjänar lite misshandel när hon kommer tillbaka".
Dokumentären vittnar om grymheter och illdåd som sker bakom turkiska fängelsemurar;

Turkey's Hidden Shame - 10 Feb 09 - Part 1

Turkey's Hidden Shame - 10 Feb 09 - Part 2

EUTCCs 5:e konferens

Jinên Azad kan rapportera att EUTCCs 5:e konferens som ägde rum den 28-29 januari i Europaparlamentet var lyckad. Konferensen riktade sig till politiker och tjänstemän, representanter från olika organisationer och ambassader samt människor som känner engagemang och intresse för den kurdiska frågan. Människorättskämpen och politikern Leyla Zana närvarade men också andra kända politiker som Osman Baydemir, Michael Gunter och Ahmet Gülabi Dere fanns på plats.
Det framfördes många tal vid mötet vilka starkt betonade Turkiets fortsatta brott mot mänskliga rättigheter och minoriteters vaga ställning. Bland annat framförde borgmästaren i Diyarbekir, Osman Baydemir, det ekonomiska läget i de kurddominerade områdena och ville på så sätt belysa hur illa ställt det är i dessa regioner vad gäller infrastruktur och fattigdom. Denna ekonomiska rapport har även kommit Turkiets premiärminister, Erdogan och president Abdullah Gül till förfogande men något som helt och hållet har avfärdats.

Många talare förde också fram Europas faktiska roll i att utkräva Turkiet på demokrati och grundläggande rättigheter. Något som bland annat Leyla Zana starkt påpekade och menade att när väl Turkiet inträder som medlemsland kommer det vara tämligen svårt att skapa större förändringar. Leyla Zana anmärkte vidare vid landets tryckfrihet som är väldigt hotad och menade att kurdiska tidningar regelbundet förbjuds och tvingas stängas ner. Bland annat lever den kurdiska tidningen, Azadiya Welat under svåra förhållanden och ständiga repressalier. Zana framhöll starkt demokratins viktiga grundstenar och betonade verkliga lösningar på den kurdiska frågan och vikten vid konstitutionella reformer i Turkiet. Leyla Zana har i och med sina tal på kurdiska under fjolårets Newroz- firande återigen blivit dömd till 10 års fängelsestraff samt utöver det blivid yrkad på ytterligare 45 år (5 år per inlägg) av åklagaren. Leya Zana kommenterade detta enligt följande ”Under hela mitt liv, vad jag än har sagt, har jag trott på det. Oavsett vad de gör för att skrämma mig eller att få mig att lämna landet eller hur tunga bestraffningar jag än må få vet jag att det finns ett pris för allt”.
Under mötets gång kunde det meddelas att Europaparlamentet stödjer Leyla Zana och ser väldigt allvarligt på detta fall. En officiell delegation från Europaparlamentet kommer närvara under rättegången i Ankara den 31 mars. Många europeiska politiker visade också ett stort stöd för Leyla Zana och uttryckte rättegången mot henne som förkastligt och ser den som en process mot Europaparlamentet.

Den norske juristen Jon Rud som är medlem i EUTCC fanns också på plats och påminde allmänheten om 10-årsdagen för Abdullah Öcalans gripande som idag sitter fängslad på Imrali i Turkiet. Rud ville i och med denna påminnelse framföra sina egna erfarenheter av Turkiet som för ca 10 år sedan nekades inträde i Turkiet. Den turkiska regeringen menade att Jon Rud var en ovälkommen och ”oönskad” person i och med hans offentliga tal och framträdanden i media som enligt Turkiet anses ”fientliga”. Jon Rud menade att detta beteende gör dem till åtlöje och visar vilka de egentligen är. Att kritik anses som fientligt och som ett hot mot den nationella säkerheten i Turkiet tydliggör rädslan i att den turkiska fascismen kan komma i skym undan om andra etniska kulturer och bakgrunder får komma till tals i det turkiska samhället.

Zozan Baransson, journalist och aktiv politiker fanns på plats som deltagare under konferensen. Hon anser att EUTCC har en stor betydande roll för Turkiets medlemskap i EU och att detta objektiva arbete främjar landets demokratiseringsprocess. Hon berättar också att EUTCC under konferensen konstaterade att Turkiet strider mot MR(FNs deklaration om mänskliga rättigheter) genom att bland annat använda kemiska vapen i sina bombningar av Qandil i södra Kurdistan(dåvarande irakiska ockupationen), gärningar som enligt EUTCC strider mot internationell rätt.

Att en plattform där såväl makthavare och politiker kan komma till diyalog är grunden för en konfliktlösning. De åsikter och erfarenheter som togs upp är värdefull material för den kurdiska frågan. Vi på Jinên Azad vill i denna egenskap rikta ett stort tack till EUTCC och deras viktiga arbete samt alla som medverkade i konferensen.

EUTCCs 5:e konferens i Bryssel - Turkiet och Kurderna

Femte internationella konferensen i EU - TURKIET OCH KURDERNA. Dags för förändring i Turkiet!

Den 28-29 januari 2009 kommer konferensen att äga rum i Bryssel vid Europa parlamentet. Sedan 2004 har EUTCC (EU Turkey Civic Commission) årligen haft konferenser i Europa parlamentet gällande Turkiets medlemskap i EU. En av dess viktigaste uppgifter är att hålla uppsikt över att Turkiet följer EU:s anslutningskriterier.

EUTCC vill i detta engagemang vara en bidragande faktor till utvecklingen av ett turkiskt medlemskap, detta genom att sprida korrekt och objektiv information samt att framställa såväl framsteg som brister av Turkiet. I och med dessa konferenser vill EUTCC även bidra till en demokratisk, fredlig och varaktig lösning på den kurdiska frågan. Man anser att detta endast kan uppnås via dialog mellan de berörda parterna, där även EU har en viktig roll. Det krävs dessutom inte enbart förändringar i lagstiftningen utan förändringar vad gäller ideologi och mentalitet på alla nivåer i det turkiska samhället.

Att den turkiska staten ser den kurdiska kulturen och språket som ett hot på dess egna existens är något som måste åsidosättas och sättas ur spel, istället måste Turkiet bli en stat som erkänner olikheter och ser kulturell mångfald och frihet som positiva och nödvändiga inslag i en sann demokrati.

Under dessa fem år har det endast skett knappa reformer vad det gäller situationen för kurderna i Turkiet. Årets konferens samlar internationellt erkända talare från olika delar av världen som tillsammans med EUTCC kommer närvara, bland annat kommer ärkebiskopen emeritus Desmond Tutu, Dr Shirin Ebadi, Bianca Jagger, Noam Chomsky, Yasar Kemal och Leyla Zana att på olika sätt uttrycka sina begär och ståndpunkter för att nå verkliga förändringar i Turkiet. (läs _här_ om Turkiets 10 års fängelsedom på EU-pristagaren Leyla Zana). Denna 5: e internationella konferens är dedicerad till nobelpristagaren och författaren Harold Pinter som har varit en stor protektor av EUTCCs tidigare konferenser samt även varit en kär vän till kurderna. EUTCC vill i och med detta dedicerande hedra minnet av Harold Pinter, som dog den 24 december 2008 i London. Man uttrycker bortgången av Harold Pinter som en stor förlust och menar att hans värdefulla arbete för kurderna kommer att leva för evigt.

För att få närmare information om konferensen kontakta:
EUTCCs Ordförande: Kariane Westrheim e-mail: kariane.westrheim@iuh.uib.no
Menneskerettighetenes plass 15007 Bergen, Norway
Telephone: +47 976 42 088
http://www.eutcc.org/

Den turkiska assimileringsprocessen

I flera hundra år har turkar och osmaner förtryckt kurdiska folkslag, det har skett ett förnekande av kurders existens lika väl som ett förträngande av samtliga bevis på deras existens. Det är intressant att veta hur turkarna under alla dessa år gått till väga för att utöva förintelsen av kurder och vi på Jinên Azad har valt att hänge texten nedan för att belysa just detta.

Turkar har länge spelat på kurdernas så kallade stamtillhörighet - en uråldrig nyansering bland kurder av kurder själva med utgångspunkt ur de egna släktena - och den osmanske sultanen Abdülhamit II, som kom till makten 1876, gjorde detta i sitt försök till att få kurder till sina allierade i kampen mot de rivaliserande makterna i omgivningen. Han införde ett hamidiyesystem bland de kurdiska stammarna med uppgift att upprätthålla ordning i öst. Många kurder valde att delta eftersom de stammar som ställde soldater till förfogande blev befriade från skatt och värnplikt. Detta var, liksom exemplet nedan om byvaktssystemet, ett sätt för turkarna att stärka stamsamhörigheten bland kurder och därmed motverka en nationalistisk framtoning.

Byvaktssystemet infördes av turkarna för understöd mot den kurdiska frihetsrörelsens beväpnade kämpar. Vad det går ut på är att helt enkelt vända kurder emot varandra, med tvång. Det råder än idag lag på att dessa byar skall upprätta sina egna soldatstyrkor som man förser med lätt ammunition i brist på egna turkiska soldater i dessa områden. Turkisk lathet och feghet har varit orsaken till mycken osämja och blodsgjutelse kurder emellan.

Den turkiske landsfadern, Mustafa Kemal Atatürk 1881-1938, använde turkisk nationalism som ett av sina främsta vapen i den kamp mot Turkiets minoriteter som han förde med statens storhet och modernitet i sikte. Atatürk ville skapa ett homogent turkiskt samhälle och varje associering med en annan identitet än den turkiska betecknades således som separatism och förräderi. I synnerhet kurder blev drabbade av detta: orden kurd och Kurdistan blev ersatta med ”bergsturkar” och ”Öst”.

Ett bland turkar populärt vapen mot det kurdiska folket har alltid varit den så kallade religionslögnen. Atatürk, i synnerhet, var till en början en flitig förespråkare för religionens betydelse för broderskap mellan kurder och turkar, religionen sattes före den kurdiska identiteten. Kurder och turkar torde, i enlighet med denna assimiliationspolitik, stå enade mot de kristna folkslagens irriterande uppresanden. Samarbete med turkar påstods inte risksätta den kurdiska identiteten när det självklara syftet var just detta.
Så snart omvärlden börjar glömma, är turkarna snabba med att radera. När intresset för kurdfrågan svalnar en aning, är turkarna noggranna med att utnyttja situationen. Under 1920-talet försvann plötsligt ordet ”Kurdistan” ur böcker, texter och artiklar och kurdiska städer och byar tillgavs turkiska namn (läs mer här). Kurdiska som undervisningsspråk avskaffades och kurdiska fick inte heller användas i domstol.

Temdin kallades assimileringspolitiken av turkarna själva, ordet betyder civilisering. Många ministrar har genom historien talat om kurder i rasistiska termer, det råder en nolltolerans mot kurdhet. Först och främst sades den kurdiska kulturen och mentaliteten vara efterbliven, och sedan hotades den som tillhörde denna skara för eliminering. Man sökte uppnå en framställning av den turkiska kulturen som någonting eftersträvansvärt, kurden skulle vilja bli turk.

Den mest framgångsrika av de turkiska förintelsetaktikerna gentemot det kurdiska folket bör rimligen ha varit tvångsförflyttning. Under många skeden i historien har man flyttat på kurder från områden med kurdisk majoritet till turkbebodda områden för en mer påtaglig assimilering. Men inte nog med det så åstadkommer man dessutom oordning, splittringar och fientlighet kurder emellan med denna taktik. Den senaste händelsen av denna sort skedde 1934, då en ny lag särskilt riktad mot kurder säger att ”personer utan samhörighet med turkisk kultur” ska spridas över hela landet. Man hade i åtanke att sprida ut kurder över landet till den grad att turkar utgjorde en majoritet i alla regioner. Som en del i denna process delade man Turkiet i tre överskådliga zoner; varav den ena var avsedd för turkarna, den andra för kurder att flyttas till för att assimileras och den tredje för att helt tömmas på sin befolkning. Man hade som mål att högst 5 % av befolkningen i respektive område skulle vara kurder.

Steg två i tvångsförflyttningsprocessen var det nya turkiska skolsystemet som även det var Atatürks förtjänst. Med tvång upprättades nya skolor överallt i landet, även i de mest svåråtkomliga kurdiska byar. Dess främsta syfte var att inpränta turkisk kultur, det turkiska språket och turkisk stolthet bland kurder. Än idag sjunger kurdiska småbarn; ”lycklig är den som kallar sig turk”, runt om i landets skolor.

Det kurdiska nyåret Newroz, som betyder ny dag, har sedan urminnes tider firats den 21 mars av kurder till minne av frigörelsen från en tyrannisk härskare samt som hyllning till vårens ankomst. Newroz är den högtid med allra störst kulturell vikt bland många kurder. Firandet - som förekommer i form av en sorts gemenskaplig och identitetsgivande företeelse då man vid denna tidpunkt på året befinner sig hos vänner och familj, spelar kurdisk musik, dansar, äter kurdisk mat och kurdhet helt enkelt yppas och synliggörs – har varit orsaken till otaliga kontroverser i Turkiet. Under 1980- och 1990-talen tystades firanden av det kurdiska nyåret runtom i kurdiskt bebodda områden i Turkiet med hjälp av militärstyrkor. När den turkiska staten ändock inte nådde någon vidare framgång med att utplåna kurdernas årliga uttryckande av sin nationella tillhörighet tog man istället till en annan metod. Man gav dagen 21 mars en egen nationell turkisk innebörd; Newroz förvandlades till Nevruz (observera att bokstaven w inte existerar i det turkiska alfabetet, läs mer här) och påstods firas i åminnelse av den dagen då turkarna sades ha lämnat sitt centralasiatiska hemland, Ergenekon.

Till följd av förbudet mot det kurdiska språket, och de bokstäver som dess alfabet innefattar, var det fram till år 2003 straffbart att namnge sina barn med kurdiska namn i Turkiet. Än idag lever många restriktioner kring det kurdiska språket kvar, bokstäverna w,q och x får fortfarande inte användas och även om man inte längre tilldelas straff för att ha gett sitt barn ett kurdiskt namn, så finns ännu möjligheten att man av myndigheter nekas kurdiska namnförslag.

1934 antogs även en lag om familjenamn där det står att familjenamn måste hämtas från det turkiska språket och att namn på främmande raser och nationer inte får användas. Ens identitetshandlingar betecknar ens identitet och Turkiet införde således att det på samtliga medborgares i landet, inklusive kurders, pass ska stå att de är turkar, och att alla ska ha ett turkiskt efternamn som ska stå vid sidan av det. Detta var ännu ett våldsamt påtvingande in i den turkiska identiteten.

Den vid årsskiftet nylanserade kanalen TRT6 som sänds av Turkisk Radio och Tv, Turkiets motsvarighet till SVT, är en del av turkarnas assimileringspolitik. Dels kan det ur denna aktion från den turkiska statens sida urskiljas en viss dubbelmoral och fasadhållning inför europeiska ögon och även ett underliggande omoraliskt syfte. Dubbelmoralen ligger i att man öppnat den kurdiskspråkiga kanalen i syfte att framstå som demokratiska för omvärlden eftersom man i samma veva föreslår 54 års fängelsestraff, istället för de nu redan tilldelade 10, för Leyla Zana för att hon har yttrat sina politiska åskådningar på kurdiska. Kanalen motsäger det turkiska förhållningssättet i praktiken. Det omoraliska är att denna plötsliga humana aktion från turkisk sida bottnar i en vilja att köpa till sig röster inför det kommande turkiska kommunalvalet. Tanken är att föra den turkiska statens, och AKpartiets, propaganda på kurdiska för att även nå den kurdiska allmänheten. Man går i Atatürks fotspår genom att åberopa att kurder och turkar är bröder, en del av samma samhälle med gemensamma politiska partier och statliga myndigheter, och man attraherar kurdisk sympati genom att inte i någon aspekt nämna det krig som förs och den kurdiska identiteten som något självständigt. Man använder sig av en framställning av att vissa kurder är bra och andra dåliga och hoppas på att detta, bland folket, ska leda till uppfattningen om att allting vore frid och ro om det inte vore för PKK. Den turkiska staten går emot sina egna lagar; den kurd som använder w, q och x straffas med fängelse medan det fritt får användas i denna statligt ägda kanal. Innan man offentligt har erkänt den kurdiska identiteten har turkarna öppnat en kanal på kurdiska, detta är väldigt motsägelsefullt. De kurdiska universitetsstudenter som fört intellektuella kamper för undervisning i det egna språket sitter, till trots införandet av den nya kanalen och statens egna användande av det kurdiska språket, kvar i fängelse.