Den turkiska assimileringsprocessen

I flera hundra år har turkar och osmaner förtryckt kurdiska folkslag, det har skett ett förnekande av kurders existens lika väl som ett förträngande av samtliga bevis på deras existens. Det är intressant att veta hur turkarna under alla dessa år gått till väga för att utöva förintelsen av kurder och vi på Jinên Azad har valt att hänge texten nedan för att belysa just detta.

Turkar har länge spelat på kurdernas så kallade stamtillhörighet - en uråldrig nyansering bland kurder av kurder själva med utgångspunkt ur de egna släktena - och den osmanske sultanen Abdülhamit II, som kom till makten 1876, gjorde detta i sitt försök till att få kurder till sina allierade i kampen mot de rivaliserande makterna i omgivningen. Han införde ett hamidiyesystem bland de kurdiska stammarna med uppgift att upprätthålla ordning i öst. Många kurder valde att delta eftersom de stammar som ställde soldater till förfogande blev befriade från skatt och värnplikt. Detta var, liksom exemplet nedan om byvaktssystemet, ett sätt för turkarna att stärka stamsamhörigheten bland kurder och därmed motverka en nationalistisk framtoning.

Byvaktssystemet infördes av turkarna för understöd mot den kurdiska frihetsrörelsens beväpnade kämpar. Vad det går ut på är att helt enkelt vända kurder emot varandra, med tvång. Det råder än idag lag på att dessa byar skall upprätta sina egna soldatstyrkor som man förser med lätt ammunition i brist på egna turkiska soldater i dessa områden. Turkisk lathet och feghet har varit orsaken till mycken osämja och blodsgjutelse kurder emellan.

Den turkiske landsfadern, Mustafa Kemal Atatürk 1881-1938, använde turkisk nationalism som ett av sina främsta vapen i den kamp mot Turkiets minoriteter som han förde med statens storhet och modernitet i sikte. Atatürk ville skapa ett homogent turkiskt samhälle och varje associering med en annan identitet än den turkiska betecknades således som separatism och förräderi. I synnerhet kurder blev drabbade av detta: orden kurd och Kurdistan blev ersatta med ”bergsturkar” och ”Öst”.

Ett bland turkar populärt vapen mot det kurdiska folket har alltid varit den så kallade religionslögnen. Atatürk, i synnerhet, var till en början en flitig förespråkare för religionens betydelse för broderskap mellan kurder och turkar, religionen sattes före den kurdiska identiteten. Kurder och turkar torde, i enlighet med denna assimiliationspolitik, stå enade mot de kristna folkslagens irriterande uppresanden. Samarbete med turkar påstods inte risksätta den kurdiska identiteten när det självklara syftet var just detta.
Så snart omvärlden börjar glömma, är turkarna snabba med att radera. När intresset för kurdfrågan svalnar en aning, är turkarna noggranna med att utnyttja situationen. Under 1920-talet försvann plötsligt ordet ”Kurdistan” ur böcker, texter och artiklar och kurdiska städer och byar tillgavs turkiska namn (läs mer här). Kurdiska som undervisningsspråk avskaffades och kurdiska fick inte heller användas i domstol.

Temdin kallades assimileringspolitiken av turkarna själva, ordet betyder civilisering. Många ministrar har genom historien talat om kurder i rasistiska termer, det råder en nolltolerans mot kurdhet. Först och främst sades den kurdiska kulturen och mentaliteten vara efterbliven, och sedan hotades den som tillhörde denna skara för eliminering. Man sökte uppnå en framställning av den turkiska kulturen som någonting eftersträvansvärt, kurden skulle vilja bli turk.

Den mest framgångsrika av de turkiska förintelsetaktikerna gentemot det kurdiska folket bör rimligen ha varit tvångsförflyttning. Under många skeden i historien har man flyttat på kurder från områden med kurdisk majoritet till turkbebodda områden för en mer påtaglig assimilering. Men inte nog med det så åstadkommer man dessutom oordning, splittringar och fientlighet kurder emellan med denna taktik. Den senaste händelsen av denna sort skedde 1934, då en ny lag särskilt riktad mot kurder säger att ”personer utan samhörighet med turkisk kultur” ska spridas över hela landet. Man hade i åtanke att sprida ut kurder över landet till den grad att turkar utgjorde en majoritet i alla regioner. Som en del i denna process delade man Turkiet i tre överskådliga zoner; varav den ena var avsedd för turkarna, den andra för kurder att flyttas till för att assimileras och den tredje för att helt tömmas på sin befolkning. Man hade som mål att högst 5 % av befolkningen i respektive område skulle vara kurder.

Steg två i tvångsförflyttningsprocessen var det nya turkiska skolsystemet som även det var Atatürks förtjänst. Med tvång upprättades nya skolor överallt i landet, även i de mest svåråtkomliga kurdiska byar. Dess främsta syfte var att inpränta turkisk kultur, det turkiska språket och turkisk stolthet bland kurder. Än idag sjunger kurdiska småbarn; ”lycklig är den som kallar sig turk”, runt om i landets skolor.

Det kurdiska nyåret Newroz, som betyder ny dag, har sedan urminnes tider firats den 21 mars av kurder till minne av frigörelsen från en tyrannisk härskare samt som hyllning till vårens ankomst. Newroz är den högtid med allra störst kulturell vikt bland många kurder. Firandet - som förekommer i form av en sorts gemenskaplig och identitetsgivande företeelse då man vid denna tidpunkt på året befinner sig hos vänner och familj, spelar kurdisk musik, dansar, äter kurdisk mat och kurdhet helt enkelt yppas och synliggörs – har varit orsaken till otaliga kontroverser i Turkiet. Under 1980- och 1990-talen tystades firanden av det kurdiska nyåret runtom i kurdiskt bebodda områden i Turkiet med hjälp av militärstyrkor. När den turkiska staten ändock inte nådde någon vidare framgång med att utplåna kurdernas årliga uttryckande av sin nationella tillhörighet tog man istället till en annan metod. Man gav dagen 21 mars en egen nationell turkisk innebörd; Newroz förvandlades till Nevruz (observera att bokstaven w inte existerar i det turkiska alfabetet, läs mer här) och påstods firas i åminnelse av den dagen då turkarna sades ha lämnat sitt centralasiatiska hemland, Ergenekon.

Till följd av förbudet mot det kurdiska språket, och de bokstäver som dess alfabet innefattar, var det fram till år 2003 straffbart att namnge sina barn med kurdiska namn i Turkiet. Än idag lever många restriktioner kring det kurdiska språket kvar, bokstäverna w,q och x får fortfarande inte användas och även om man inte längre tilldelas straff för att ha gett sitt barn ett kurdiskt namn, så finns ännu möjligheten att man av myndigheter nekas kurdiska namnförslag.

1934 antogs även en lag om familjenamn där det står att familjenamn måste hämtas från det turkiska språket och att namn på främmande raser och nationer inte får användas. Ens identitetshandlingar betecknar ens identitet och Turkiet införde således att det på samtliga medborgares i landet, inklusive kurders, pass ska stå att de är turkar, och att alla ska ha ett turkiskt efternamn som ska stå vid sidan av det. Detta var ännu ett våldsamt påtvingande in i den turkiska identiteten.

Den vid årsskiftet nylanserade kanalen TRT6 som sänds av Turkisk Radio och Tv, Turkiets motsvarighet till SVT, är en del av turkarnas assimileringspolitik. Dels kan det ur denna aktion från den turkiska statens sida urskiljas en viss dubbelmoral och fasadhållning inför europeiska ögon och även ett underliggande omoraliskt syfte. Dubbelmoralen ligger i att man öppnat den kurdiskspråkiga kanalen i syfte att framstå som demokratiska för omvärlden eftersom man i samma veva föreslår 54 års fängelsestraff, istället för de nu redan tilldelade 10, för Leyla Zana för att hon har yttrat sina politiska åskådningar på kurdiska. Kanalen motsäger det turkiska förhållningssättet i praktiken. Det omoraliska är att denna plötsliga humana aktion från turkisk sida bottnar i en vilja att köpa till sig röster inför det kommande turkiska kommunalvalet. Tanken är att föra den turkiska statens, och AKpartiets, propaganda på kurdiska för att även nå den kurdiska allmänheten. Man går i Atatürks fotspår genom att åberopa att kurder och turkar är bröder, en del av samma samhälle med gemensamma politiska partier och statliga myndigheter, och man attraherar kurdisk sympati genom att inte i någon aspekt nämna det krig som förs och den kurdiska identiteten som något självständigt. Man använder sig av en framställning av att vissa kurder är bra och andra dåliga och hoppas på att detta, bland folket, ska leda till uppfattningen om att allting vore frid och ro om det inte vore för PKK. Den turkiska staten går emot sina egna lagar; den kurd som använder w, q och x straffas med fängelse medan det fritt får användas i denna statligt ägda kanal. Innan man offentligt har erkänt den kurdiska identiteten har turkarna öppnat en kanal på kurdiska, detta är väldigt motsägelsefullt. De kurdiska universitetsstudenter som fört intellektuella kamper för undervisning i det egna språket sitter, till trots införandet av den nya kanalen och statens egna användande av det kurdiska språket, kvar i fängelse.