Livet efter flykten

I en flykt där rädsla, skräck och förföljelse spelar som faktorer är det många gånger svårt att medla den trygghet som en förälder, en mamma önskar göra för sina barn. Denna sanna historia är skriven av en 15-årig flicka och handlar om hennes mammas kamp för ett liv bortom förtryck och terror, flykten från norra Kurdistan och Turkiet.

När så Turkiet och dess militärmakt började styra och ställa i dagens Turkiet och norra Kurdistan förändrades allt. Livet kom att bli i fara för människor. De som levde sina liv utanför de turkiska ramarna kom att utstå alla former av utsatthet. Själv levde jag inte under den tiden då jag föddes efter flykten och i Sverige. Men flykten har även satt prägel i mitt liv. Jag skall berätta om min mamma och mina tre syskons öde efter flykten.

Min mamma var då 20 år när hon, gravid och tillsammans med sina tre barn blev tvungen att fly från sitt land Kurdistan. Barnen var vid flyktens början fortfarande små och förstod inte vad som väntade dem, men nu förstår jag att flykten var den ända utvägen för att få kunna smaka av frihetens sötma. Det ena barnet var 5 år, det andra 3 år och det tredje var 1 år. De flyr från Kurdistan och Turkiet för att de inte får vara det dem är, kurder och för att de yttrat sig om en annan identitet än den turkiska. För om du inte var turk, då var du ingenting. Du hade inte några rättigheter, du fick inte gå och komma som du ville, utan hela tiden var du begränsad. Militärens ögon var riktade mot dig från alla håll och kanter, ett felsteg kunde leda till förödande konsekvenser. Konsekvenser som för medborgare i ett demokratiskt och i ett svenskt samhälle är ofattbara, det går inte att förklara vad ett barn, en vuxen, en mamma eller pappa fick tåla och utstå. Det skulle ta mig en evighet att berätta om alla trakasserier och kränkningar som bara min familj och släkt har fått genomlida, att då tala för minst 39 miljoner andra kurders trauma är hundra gånger svårare.

När flygplanet anlände vid Göteborgs flygplats hade mamma ingen aning om vart hon nu skulle ta vägen. Poliserna på flygplatsen stoppade min gravida mamma och mina 3 syskon. De frågade efter deras pass. Mamma förstod naturligtvis inte språket men kunde snabbt förstå att det var passen de ville åt. När passen visades för polismännen fördes min familj in i ett rum. Rädslan som mamma kände blev väldigt stor och hon grät. Hon visste nu att flykten efter friheten tog stopp och att poliserna skulle skicka hem henne till Turkiet där poliserna skulle misshandla och mörda henne och hennes barn. Inte visste hon att poliser från olika länder behandlade människor på olika sätt, inte visste hon att turkiska poliser inte det närmaste kunde likställas med svenska poliser. Hon trodde att poliser från alla länder samarbetade, detta skrämde henne och tankarna kretsade kring vad slutet skulle bli för denna flykt. Hon kunde inte sluta gråta när hon tittade på sina tre barn som helt ovetande visste var dem var och vad som även väntade dem…

Väl i rummet hade flera poliser samlats och en telefon fanns mitt på bordet. Det som förbryllade mamma mest var hur tillmötesgående och vänliga poliserna var. Hon slutade dock inte oroa sig utan var väldigt skeptisk och misstänksam. Poliserna slutade prata med varandra och istället hördes nu en kurdisk tolk från telefonen, han pratade och ställde frågor till mamma. Hon lugnade ner sig nu och förstod att hon hade kommit till en frihetens land, men hon slutade inte att gråta, tårarna kom att bli hennes vän under flera månader.

Poliserna förde samma dag min mamma och barnen till Göteborgs kamping i Fjällbopark. Under tre månaders tid fick min mamma och hennes barn dela på ett rum i kampingen, där tiden för det mesta spenderades eftersom hon undvek att gå ut. Mamma var väldigt deprimerad över hennes situation, hon grät varje dag. Hon brukade bönfalla Gud om att ta henne därifrån, hon kände sig instängd och ensam. En gång gick hon till affären, intilliggande kampingplatsen, för att köpa salt för att kunna baka bröd. Hon berättade att hon letade en lång stund innan hon gick fram till receptionisten och försökte visa med kroppsspråket vad hon ville köpa men receptionisten förstod henne inte. Med gråt i halsen gick hon hopplöst hem igen, utan salt. Svårigheter att göra sig förstod i det nya landet försvårade självklart mycket.

Ensamheten hade hon inte upplevt innan hon hamnade på kampingen. Hon saknade och saknar fortfarande Kurdistan, sina barndomsvänner, sin familj och släkt eftersom hon känner sig hemma där. Mamma hade dock inget val, antingen skulle hon välja säkerheten och demokratin i Sverige eller så skulle hon välja förtryckarregimen i Turkiet. Hennes barn betyder allt för henne. Ibland undrar jag inte om det är genom oss hon lever sitt liv, hon är inte bara en mamma utan så mycket mer, en vän, en pappa, en syster, en lärare, en vägledare i mitt och mina syskons liv. Hon är min förebild, hon är den som jag ser upp till. När hon berättade en del av sitt livs historia för mig, den jag berättade för er ovan föll många tårar ner för mina kinder och när jag nu försöker skriva ner alla känslor i ord för att förmedla om min känsla och mina tankar inser jag hur svårt det verkligen är. Att människor på grund av sin identitet, sitt språk, kultur och historia blir fördrivna i flykt är tragiskt och sorgsamt. Ingen skall behöva bli utsatt, ingen skall behöva fly från nära och kära. Ingen.

Jinên Azad vill avsluta med att tacka denna unga dam, och dedicera en dikt skriven av Stig Dagerman:

Flykten valde oss

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!
Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?
Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!