Vem är terrorist?

"Kampen mot terrorism" har under senare år kommit att skapa dominerande rubriker i media. Dessvärre har tillika inte kunnat fastlås en enhetlig definition av terrorism detta på grund av att det är starkt beroende i vilket syfte och av vem som definitionen görs. En universell definition saknas således. Dock kan vi konstatera att den minsta gemensamma nämnaren är förekommandet av "våld eller hot" gällande politiska frågor. I samband med den första kontakten av begreppet terrorism brukar ofta tankarna leda till Osama bin Laden och hans taliban verksamhet, detta är jämväl den spontana tanken för även oss kurder när vi får höra ordet.

Efter första världskriget definierades ordet för första gången av dåvarande Nationernas Konvention (1937) som ett bildande för att främja stabilitet och fred i världen samt för att verka i ett avståndstagande syfte från det etniskt separatistiska våldet. Ordet definierades som "att skapa ett tillstånd av skräck hos vissa personer eller en grupp av personer eller allmänheten". Av FN:s resolutioner och konventioner kan man inte direkt utläsa definitionen på terrorism. Utan det talas mycket om hur man ska motverka detta, som menas ha en direkt koppling till mänskliga rättigheter. I FN:s resolution (49/60 17 feb. 1995) stadgas en beskrivning av terroristiska handlingar”Criminal acts intended or calculated to provoke a state of terror in the general public, a group of person or particular persons for political purpose” Redogörelsen i resolutionen tydliggör hur svårt det är att definiera begreppet.

Detta ställer oss frågan; vem är terrorist?

I dem östra delarna av Turkiet (norra Kurdistan) pågår det för tillfället ett såväl dolt som öppet krig, området domineras av kurder. Under de senaste veckorna har det kurdiska folket, med anledning av den fysiska tortyren på kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan, rest sig i demonstrationer och protester i ett ställningstagande. Av Turkiet besvarades detta med att ännu en gång slå ner på folkmassan. Enligt källor från Amnesty skadades många, varav 200 med allvarliga skador och ett barn i 14 års ålder blev dödsskjutet av turkisk polis. Detta vittnar om hur instabilt och otryggt det är att leva som kurd och icke-turk i Turkiet. Att göra sin röst hörd är tillika förbjudet!

I 85 år har Turkiet med dess militärdiktatur terroriserat, mördat och torterat vanliga människor vars brott varit att de inte delat samma kultur, samma språk, samma historia och samma identitet. Många av dessa människor plågas än idag, om inte med det fortsatta och ständiga barbari så med plågan i svåra minnen och fysiska men. En fredskämpe, en rättighetssträvare och en motsträvig kritiker är inte uppskattade i Turkiet och för att legitimera sin politiska terror väljer man att terroriststämpla dessa rättighetssträvare. Kurdiska folkets starkaste folkrörelse, Kurdistans Arbetarparti (PKK), som har funnits på EU:s terrorlista, kom i en utredning (april 2008) av EU domstolen att sakna godtagbara skäl till att finnas med på terroristlistan, anklagelserna bottnade i osakliga grunder. Därför reviderades och togs denna stämpel bort av domstolen. Detta mottogs av vissa politiker med illvilja och med en stark turkisk lobby verksamhet lyckades man få EU att återigen terroriststämpla PKK, sedan tre månader tillbaka. Detta är något väldigt beklagligt, eftersom detta medför att Turkiets målsättningar vad avser förtryck och förintelse får en legitimation och ett indirekt stöd. Detta undgår oss inte att uppmärksamma den svenska politikern och fredskämpen, Anna Lindh som stred för den kurdiska frågan och som krävde att Turkiet skulle respektera kurdernas rättigheter. Efter flera försök, som motsträvigt stoppades av den turkiska regeringen, lyckades Lindh besöka den kurdiska huvudstaden, Diyarbekir 2003. Lindhs stora engagemang i den kurdiska frågan fick stort utrymme i EU vilket inte mottogs glädjande från turkiskt håll. Man kontrade detta genom att bland annat i turkiska tidningar, t.ex. Financial Times, utse henne som ”Turkiets fiende nr 1”. Detta är ännu ett exempel på hur Turkiet handskas med parter som för den kurdiska frågan i ljuset, om det inte handlar om att fysiskt bryta motståndaren så bekämpa oliktänkande med psykiska medel istället. (Läs även; Svar på artikel av Michael Winiarski)

När kurdiska folkets framträdare, Kurdistans Arbetarparti (PKK), bildades 1978 var den stora visionen att lösa konflikten med fredliga medel, dessvärre något som Turkiet inte hade vidare intresse i och som de fortfarande idag inte är villiga att förhandla om. Att i textform beskriva och förmedla vad det kurdiska folket har fått genomlida är för oss nästintill omöjlig. Den systematiska tortyren, dem godtyckliga fängslandena och avrättningarna. Byar som jämnades mot marken och brändes ner, tvångsdeportering av kurdiska barn från kurddominerade områden till turkdominerade områden i strävan i den turkiska assimilationspolitik, våldsangreppen av alla dess slag, förnekelsen av kurd som människa. Förtrycket från -78 kom att bli allt mer intensiv, många vågade inte gå utanför sina dörrar, många flydde bäst dem kunde, vissa hann inte vägen medan vissa kom till fredens, demokratins och rättigheternas länder. Vi tillhör denna grupp, som lyckades nå Sverige, vilket vi är tacksamma över idag. Kurdistans Arbetarparti valde i och med Turkiets överväldigande förintelse och politiska statsterror att ta till väpnad kamp, i ett försvar mot Turkiets grymheter.

Detta sätter oss frågande till de politiker som drev frågan, oavsett EU domen, om att terrorstämpla en folkrörelse när frågan i det närmaste handlar om ett självförsvar. För vad gäller såväl EU rätt som svensk rätt så undgås ansvar vid nöd och nödvärn. I princip har du rätt att löpa linan ut om faran hotar liv och lem. Anses den statsterror som Turkiet har bedrivit sedan 1921, då staten bildades, vara legitim? Förväntar sig Turkiet att man ska titta på när militären tar sig friheten att begå alla dess tänkbara former av terror.

För terrorism, i sin värsta form är den som inte tillåter yttrandefrihet, rätten till modersmål, rätten till en plats i samhället, rätten till frihet. Ett senaste exempel kan ges då premiärminister Erdogan, då han den 3 nov 2008 manade den kurdiska befolkningen att lämna landet om läget (förtrycket) inte accepteras. Han uttalade sig enligt följande: “Vi säger ett land, ett språk, en flagga och en nation. De som ställer sig emot detta kan lämna landet. Dem får åka vart dem än vill, det är samma sak i alla länder”.

Uttalandet härrör i strävan att tillintetgöra oliktänkande och det som hotar den turkiska fascismen. Att Erdogan och dennes regering inte har vetat innebörden av demokratiska värden och mänskliga rättigheter är tillika inte konstigt men att denne har skapat sig en annan bild av demokratiska länder gör oss en aning oroade. EU bör därför aktivt tydliggöra demokratins spelregler och ännu en gång ta till fasta att aktivt arbeta för att få Turkiet att uppfylla Köpenhamnskriterier som innebär respekt för mänskliga rättigheter, demokrati, rättstatens principer och minoritetsskydd samt föreningsfrihet och ett oberoende rättväsende som skall vara självklara val. Man kan sammanfatta det hela med att på papper har reformer genomförts, men att verkligheten ser annorlunda ut vittnar om oförändring. (Läs tidigare artikel; Nej till Turkiets munkavel på modersmålet)

Således bör den egentliga frågan omformuleras; för vilken kurd och vilken rättighetssträvare är inte terrorist för Turkiet? Den statsterror Turkiet bedriver inskränker människans frihet. Vi anser denna extremism och terrorism av alla dess former vara grunden till att Turkiet inte når demokrati, för så länge kriget mot det kurdiska folket och dess ockupation kvarbli kommer Turkiet aldrig nå några framsteg. Turkiet bör därför stoppa med all separatistisk verksamhet och statsterror! Och stället gå tillmötes i kurdiska folkets önskan om en fredlig lösning.

Ta även del av Defend Internationals rapport.