Två kvinnor, ett namn och ett öde

Sema Yüce är en av den kurdiska frihetströrelsens många martyrer, under sin tid som gerillakämpe gick hon under kodnamnet Serhildan, som på svenska betyder ”uppror”. Hon föddes 1971 i byn Asagi Kargalik nära den kurdiska staden Agirî i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) och kom för första gången i kontakt med PKK då hon studerade vid universitet i Ankara. 1991 anslöt hon sig till den kurdiska gerillan i närheten av staden Merdîn och 1992 blev Sema gripen i centrala Agirî, till följd av att någon angivit henne till militären. Sema dömdes till 22 års fängelse av turkisk domstol och skickades till fängelset i Nevşehîr, innan hon en viss tid därefter tvångsdeporterades till Canakkalefängelset.

Den 22:a mars 1998 tände Sema eld på sin egen kropp inne i sin dåvarande fängelsecell i protest mot kriget, med det innebärande att hon inte kunde stå ut med mer av förtrycket, tvånget, våldet och tortyren som fördes mot hennes folk och henne själv. Sema dog så småningom av de allvarliga brännskadorna.

Den kurdiske martyren, diktaren och musikern Şehid Hozan Serhad skrev en sång om Şehid Sema innan han mördades. I sångtexterna finner man beskrivningar av Sema som fredsgudinna, en frihetens stjärna. Sema är Araratbergens och Agirîs opponerande kvinna. Denna unga kvinna, denna anspråkslösa människa lyckades ingjuta panikartad skräck hos ockupanterna med blodiga händer (syftar på turkarna). Döden känner skam som fört bort henne.

Här kan man finna låten om Sema Yüce: http://www.youtube.com/watch?v=oWFGlIHuO5Y


Fatos Saglamgöz gick under kodnamnet Sema. Hon föddes 1970 i staden Riha (Urfa) i norra Kurdistan och som 18-åring kom hon i kontakt med PKK, även hon i samband med sina universitetsstudier. Den turkiska militären bar skulden för stor olycka i Semas familj; dessa hade torterat hennes bror till döds och även mördat hennes far, och Sema delade således partiets visioner om ett nytt Turkiet, ett där militären har mindre makt och demokrati yppas och så småning blev hon aktiv inom den kurdiska PKK-gerillan. 1998 sårades Sema i en strid och var tvungen att föras till sjukhus i mån om hennes överlevnad. Där blev hon gripen av turkisk militär men på grund av att hon inte delgav sitt sanna namn skonades hon en ödesdiger dom och blev därpå även frisläppt efter 8 månader. Det var då inte längre säkert för Sema att stanna i Turkiet och hon skickades därför iväg till Sverige.

Den 11:e november 2003 tände Sema eld på sin kropp på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Sema dog. Enligt hennes kvarlämnade brev till Abdullah Öcalan ville hon ” göra något för att bli en bräda i den bro som ska gå mellan folken" (här menas de kurdiska och turkiska folken).

Jinên Azad intervjuade en mycket nära vän till Sema (Fatos Saglamgöz), denna vän berättade följande:

- Sema var omtyckt av alla, unga som äldre. Hennes ödmjukhet och hjälpsamhet fångade många hjärtan. Hon var alltid där när någon behövde henne, så fort hon fick höra att någon inte hade det bra var hon först på plats med en lösning. Andras bekymmer var även hennes. Hennes solidaritet för sina medmänniskor var enorm och det var också därför många beundrade henne.

Semas vän beskriver vidare:

-Vi kunde ofta sitta uppe sena nätter och göra alltifrån prata, diskutera, skratta, gråta eller bara visionera. Hon berättade ofta för mig att hennes största önskan var att gå tillbaka till gerillan, hon sa alltid så här " burasi benim yerim degil, benim yerim kurdistanin daglari" som på svenska betyder: "det här är inte en plats för mig, min plats är bland de kurdiska bergen" Jag saknar henne något så oerhört. När kamrat Sema dog, försvann också en del av mig.

Sema ville således uppmärksamma den kurdiska situationen för omvärlden, och för att lyckas med detta offrade hon sig själv. Hon önskade världen insikt om de ondskefullheter som kurder utsätts för och medvetenheten om att dessa inte lämnar människan helt utan men. Sema, den ömsinta och medlidsamma människan som hon var, såg ingen mening med ett liv i sorg och smärta, orsakat hela det kurdiska folket av turkiska staten, och hon var villig att ge sitt tomma liv i hopp om en bättre framtid för hennes medmänniskor i en värld där kurdiska liv inte längre är tomma. Hon begick en desperat aktion, ett desperat handlande som fötts ur en desperat situation. Den desperata situationen är den som vi förtryckta kurder befinner oss i; en hopplöshet som grundar sig i bristande lösningar till ett slut på den destruktivitet som slår mot kurderna från den turkiska staten, i alla dess bemärkelser. Detta är vad den turkiska staten åstadkommer, detta är vad den turkiska staten skapar; massmord och massvåld mot alla som på något vis tycks hota den turkiska befästningen, tortyr på kurdiska politiska fångar och sådan smärta, fysisk som psykisk, som lämnar en till att begå självmord ifall man lyckats överleva dessa hemskheter. Det var, i och med Semas död, och det är även idag, dags för världen att verkligen sätta punkt för denna fascistiska människoslakt och identitetsförnekelse som länge förts och förs än idag mot det kurdiska folket. Demokrati behöver tillsättas den turkiska staten, ett erkännande av alla brott mot det kurdiska folket genom världshistorien och ett övergivande av våra städer och våra marker är nödvändigt, och inget annat än rätt.

Man bör ha i åtanke att Sema inte var kurd. Fatos Saglamgöz var av turkisk härkomst. Vad hennes livshistoria och desperata agerande som ledde till hennes död kan lära oss människor i Sverige är att moral och förståelse inte begränsar sig till etnicitet. Rätt och fel är inte för den ordinära världsmedborgaren svårt att se skillnad mellan . Kurd som turk, och kurd som svensk, kan känna sorg för det som pågår med det kurdiska folket och känna att det är nog, att detta måste göras något åt. Och när man väl har insett problematiken, när man väl är införstådd med verkligheten, när man känner medlidande och vill att förtrycket ska få ett slut är det inte långt kvar tills man själv är med och utför förändringar, stora som små sådana.

Sema och Sema, den smärta som de två fått uppleva i sina liv, bland annat i strider med den turkiska militären och som fångar i turkiska fängelser, kan vi som är uppväxta i Sverige aldrig föreställa oss. De gav sina liv för den kurdiska friheten.

Vila i frid, och om den kurdiska viljan får gå igenom, en dag också i fred!