Amnesty håller sig underrättad om Leyla Zanas fall

Jinên Azad har varit i kontakt med Amnesty och Bobby Vellucci som kunde meddela att man håller ett vakande öga på Leyla Zanas fall. Amnestys pressekreterare Elisabeth Löfgren har haft ingående kontakt med Leyla Zanas make, Mehdi Zana som av Amnesty har varit förklarad som samvetsfånge under dem 16 år han satt fängslad i Turkiet. Numera är Mehdi Zana bosatt i Sverige under svenskt/turkiskt medborgarskap och har enligt Amnesty allvarliga fysiska kroppskador efter den tortyr som han blivit utsattes för i turkisk fängelse.

Amnesty kunde meddela oss att Löfgren även varit i kontakt med Leylas svägerska som bekräftar att hon för närvarande befinner sig i Diyarbekir. Domen på Leyla Zana har överklagats och rättegångsförhandlingarna kommer eventuellt tas upp den 16 december. Amnesty anför vidare att detta fall kommer bevakas ytterst noga och detta framför allt med Mehdi Zanas underrättelse och hjälp.

Det känns tryggt att Amnesty håller sig underrättad kring denna tragedi och inte släpper Turkiet ur sikte. Vi vill tydliggöra att denna tragedi bottnar i att Turkiet med alla medel vill sätta stopp för Leyla Zanas kamp om mänskliga rättigheter och minoritetsskydd. I och med domen har hennes rösträtt fråntagits och numera har hon inte heller någon möjlighet att deltaga i det turkiska parlamentet. Fastän hon har avtjänat ett långt fängelsestraff vill Turkiet med denna nya fängelsedom försöka skrämma inte bara Leyla Zana utan också andra oliktänkande som protesterar mot orättvisa och förtryck.

Trots utökad internationell och nationell lagstiftning visar detta fall ännu en gång på att situationen för minoritetsgrupper inte har förbättrats. Det kurdiska folket trampas dagligen med ena diskrimineringen efter den andra, de åtnjuter inte några som helst rättigheter utan blir som i Leyla Zanas fall nertrampade och hindrade att föra fram sin talan. Leyla Zanas kamp om fred, frihet och demokrati blockeras således ännu en gång.

Den ingrodda anti-attityden mot oliktänkande och andra folkgrupper i Turkiet gör sig här väldigt markerande. Vi tror därför att politiker och lagstiftare kan skapa förändring genom att utöka kraven på Turkiet. Vi vill således tacka Amnesty för det vakande ögat kring Leyla Zanas fall. Ett arbete som betyder mycket för oss, det ingiver hopp och styrka att fortsätta kampen mot orättvisor, omänskliga närmanden och förtryck.

Ytterligare 10 års fängelse för Leyla Zana

Fredsduvan och EU Sacharov-pristagaren Leyla Zana har återigen blivit dömd till tio års fängelse för att enligt Turkiet ha gjort sig skyldig till samröre med Kurdistans Arbetarparti(PKK). Ett parti och en folkrörelse som kämpar för kurdernas mänskliga rättigheter. Denna dom likt hennes tidigare domar grundar sig återigen på samma grundlösa anklagelser. Leyla Zana, en fredsmäklare, en politiker och en människorättskämpe.

Inte nog med denna förnedrade fängelsedom har Leyla Zana dessutom blivit permanent fråntagen sin rösträtt samt möjligheten att delta i parlamentet.

Denna turkiska dom tyder återigen på den noll-tolerans som finns för människor som yttrar sig om frihet och rättigheter för minoritetsgrupper. Skall fredsmäklare som Zana tillåtas tystas ner för sitt brinnande engagemang om att lösa konflikten som finns mellan två folkgrupper, kurder och turkar? Skall yttrandefriheten i Turkiet endast råda för människor som yttrar sig i gynnande termer för turkiskheten?

Att Turkiet sätter käppar i hjulet för fredliga rättighetssträvare genom att gång på gång döma och fängsla dem ställer oss oförstående till detta agerande. Fastän kurderna i Turkiet har lämnat tanken och strävan efter ett eget land och som numera endast kräver det essentiella - frihet och grundläggande rättigheter, förstås detta självklara krav av Turkiet som ännu ett ting man inte kan tillmötesgå eller acceptera.

EU bör i och med denna dom vara extra uppmärksamma om hur minoritetsgrupper behandlas i Turkiet!

Läs nyheten
på SvenskaDagbladet : Leyla Zana åter dömd till fängelse

på Beyan: Leyla Zana dömd till 10års fängelse

Läs även Jinên Azads tidigare inlägg om Leyla Zanas levnadshistoria här.

Två kvinnor, ett namn och ett öde

Sema Yüce är en av den kurdiska frihetströrelsens många martyrer, under sin tid som gerillakämpe gick hon under kodnamnet Serhildan, som på svenska betyder ”uppror”. Hon föddes 1971 i byn Asagi Kargalik nära den kurdiska staden Agirî i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) och kom för första gången i kontakt med PKK då hon studerade vid universitet i Ankara. 1991 anslöt hon sig till den kurdiska gerillan i närheten av staden Merdîn och 1992 blev Sema gripen i centrala Agirî, till följd av att någon angivit henne till militären. Sema dömdes till 22 års fängelse av turkisk domstol och skickades till fängelset i Nevşehîr, innan hon en viss tid därefter tvångsdeporterades till Canakkalefängelset.

Den 22:a mars 1998 tände Sema eld på sin egen kropp inne i sin dåvarande fängelsecell i protest mot kriget, med det innebärande att hon inte kunde stå ut med mer av förtrycket, tvånget, våldet och tortyren som fördes mot hennes folk och henne själv. Sema dog så småningom av de allvarliga brännskadorna.

Den kurdiske martyren, diktaren och musikern Şehid Hozan Serhad skrev en sång om Şehid Sema innan han mördades. I sångtexterna finner man beskrivningar av Sema som fredsgudinna, en frihetens stjärna. Sema är Araratbergens och Agirîs opponerande kvinna. Denna unga kvinna, denna anspråkslösa människa lyckades ingjuta panikartad skräck hos ockupanterna med blodiga händer (syftar på turkarna). Döden känner skam som fört bort henne.

Här kan man finna låten om Sema Yüce: http://www.youtube.com/watch?v=oWFGlIHuO5Y


Fatos Saglamgöz gick under kodnamnet Sema. Hon föddes 1970 i staden Riha (Urfa) i norra Kurdistan och som 18-åring kom hon i kontakt med PKK, även hon i samband med sina universitetsstudier. Den turkiska militären bar skulden för stor olycka i Semas familj; dessa hade torterat hennes bror till döds och även mördat hennes far, och Sema delade således partiets visioner om ett nytt Turkiet, ett där militären har mindre makt och demokrati yppas och så småning blev hon aktiv inom den kurdiska PKK-gerillan. 1998 sårades Sema i en strid och var tvungen att föras till sjukhus i mån om hennes överlevnad. Där blev hon gripen av turkisk militär men på grund av att hon inte delgav sitt sanna namn skonades hon en ödesdiger dom och blev därpå även frisläppt efter 8 månader. Det var då inte längre säkert för Sema att stanna i Turkiet och hon skickades därför iväg till Sverige.

Den 11:e november 2003 tände Sema eld på sin kropp på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Sema dog. Enligt hennes kvarlämnade brev till Abdullah Öcalan ville hon ” göra något för att bli en bräda i den bro som ska gå mellan folken" (här menas de kurdiska och turkiska folken).

Jinên Azad intervjuade en mycket nära vän till Sema (Fatos Saglamgöz), denna vän berättade följande:

- Sema var omtyckt av alla, unga som äldre. Hennes ödmjukhet och hjälpsamhet fångade många hjärtan. Hon var alltid där när någon behövde henne, så fort hon fick höra att någon inte hade det bra var hon först på plats med en lösning. Andras bekymmer var även hennes. Hennes solidaritet för sina medmänniskor var enorm och det var också därför många beundrade henne.

Semas vän beskriver vidare:

-Vi kunde ofta sitta uppe sena nätter och göra alltifrån prata, diskutera, skratta, gråta eller bara visionera. Hon berättade ofta för mig att hennes största önskan var att gå tillbaka till gerillan, hon sa alltid så här " burasi benim yerim degil, benim yerim kurdistanin daglari" som på svenska betyder: "det här är inte en plats för mig, min plats är bland de kurdiska bergen" Jag saknar henne något så oerhört. När kamrat Sema dog, försvann också en del av mig.

Sema ville således uppmärksamma den kurdiska situationen för omvärlden, och för att lyckas med detta offrade hon sig själv. Hon önskade världen insikt om de ondskefullheter som kurder utsätts för och medvetenheten om att dessa inte lämnar människan helt utan men. Sema, den ömsinta och medlidsamma människan som hon var, såg ingen mening med ett liv i sorg och smärta, orsakat hela det kurdiska folket av turkiska staten, och hon var villig att ge sitt tomma liv i hopp om en bättre framtid för hennes medmänniskor i en värld där kurdiska liv inte längre är tomma. Hon begick en desperat aktion, ett desperat handlande som fötts ur en desperat situation. Den desperata situationen är den som vi förtryckta kurder befinner oss i; en hopplöshet som grundar sig i bristande lösningar till ett slut på den destruktivitet som slår mot kurderna från den turkiska staten, i alla dess bemärkelser. Detta är vad den turkiska staten åstadkommer, detta är vad den turkiska staten skapar; massmord och massvåld mot alla som på något vis tycks hota den turkiska befästningen, tortyr på kurdiska politiska fångar och sådan smärta, fysisk som psykisk, som lämnar en till att begå självmord ifall man lyckats överleva dessa hemskheter. Det var, i och med Semas död, och det är även idag, dags för världen att verkligen sätta punkt för denna fascistiska människoslakt och identitetsförnekelse som länge förts och förs än idag mot det kurdiska folket. Demokrati behöver tillsättas den turkiska staten, ett erkännande av alla brott mot det kurdiska folket genom världshistorien och ett övergivande av våra städer och våra marker är nödvändigt, och inget annat än rätt.

Man bör ha i åtanke att Sema inte var kurd. Fatos Saglamgöz var av turkisk härkomst. Vad hennes livshistoria och desperata agerande som ledde till hennes död kan lära oss människor i Sverige är att moral och förståelse inte begränsar sig till etnicitet. Rätt och fel är inte för den ordinära världsmedborgaren svårt att se skillnad mellan . Kurd som turk, och kurd som svensk, kan känna sorg för det som pågår med det kurdiska folket och känna att det är nog, att detta måste göras något åt. Och när man väl har insett problematiken, när man väl är införstådd med verkligheten, när man känner medlidande och vill att förtrycket ska få ett slut är det inte långt kvar tills man själv är med och utför förändringar, stora som små sådana.

Sema och Sema, den smärta som de två fått uppleva i sina liv, bland annat i strider med den turkiska militären och som fångar i turkiska fängelser, kan vi som är uppväxta i Sverige aldrig föreställa oss. De gav sina liv för den kurdiska friheten.

Vila i frid, och om den kurdiska viljan får gå igenom, en dag också i fred!