Ljus som kärlek, Mörk som döden

'Förtryck', 'tortyr', 'tvångsdeportering','frihetslängtan', 'kärlek', 'död' , 'makt',
'vanmakt' med flera är ord som blir verkliga i Mehmed Uzuns bok; Ljus som kärlek, mörk som döden. Boken skildrar konflikten mellan Bergslandet (Welatê Çiyan) och Storriket (Welatê Mezin), den kurdiska motståndskampen och turkiska ockupationen. En gripande och verklighetsbaserad roman som vi anser bör läsas för att få en genomgående kännedom om den rådande situationen i Turkiet och norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). Huvudpersonerna i boken är Baz (Falk), en medelåldrig officer, Kevok (Duva), en ung 22-årig kvinna och Jîr (den mångkunnige), son till en klanhövding i Bergslandet och älskare till Kevok.

Historien om Baz börjar en mörk och regning höstnatt i en liten by i Bergslandet. Baz är vid denna tidpunkt endast två år och blir likt de andra byborna tvungna att lämna sina hemtrakter. Bergslandets fiende som har en annan etnisk bakgrund, har genom en order beordrat sin militära armé att bränna ner och utplåna livet i Bergslandet. Bergens skydd och trygghet blir bybornas tillflykt, alla ger sig av. Med en ledsam och plågsam stämning vandrar byborna i tysthet under flyktens karavan. Så småningom slår de sig ned i en stor grotta som blir slutet på deras liv. Armén har omringat hela grottan och avfyrar utan uppehåll kanoner mot grottmynningen. Grottan fylls med rök. Befälet och soldaterna som står vid grottmynningen för att inspektera grottan inväntar eventuella tecken på liv men inte ett enda ljud hörs från grottan. Plötsligt sker något så oväntat och omöjligt att mitt i röken uppenbarar sig en hundvalp och ett litet barn som kryper efter. En av befälhavarna laddar sitt gevär för att sikta mot barnet men hindras av officeren. Barnet är Baz och det är även här hans historia börjar, en historia så ensam och så övergiven. Han växer upp på ett barnhem utan vetskap om sitt ursprung, en fråga som förföljer honom många år efter trots hans omgivningsförklaringar om att han mist sina föräldrar i en trafikolycka. Den ende person som brukade hälsa på honom var officeren som räddade honom ur nöden. I hopp om att ensamheten skall ta till ända lämnar Baz barnhemmet vid 20 års ålder och ger sig in militären. Han lyckas bli en av de främsta och mest tyranniska officerarna i hela armén.

Kevok, den 22 åriga advokatdottern blir tillsammans med sin familj fördrivna från sina hemtrakter i Bergslandet och tvingas bosätta sig i Storriket. I Storrikets huvudstad studerar Kevok fransk filologi. Vid samma fakultet kommer hon i kontakt med Jîr, även han med rötter i Bergslandet. Kevok förälskar sig i Jîr som likt henne har en frihetslängtan för sitt folk och att en dag återvända till hemlandet. Jîr ansluter sig till frihetskämparna och blir tvungen att lämna Kevok. I saknad och förtvivlan börjar nu Kevoks resa då hon följer efter Jîr. Hon ansluter sig till bergstruppen i Bergslandet i hopp om att hon en vacker dag skall återförenas med Jîr. Tillsammans med gerillans kamrater kämpar Kevok tappert men faller i fiendens händer när hon blir skottskadad vid ett militärtangrepp. Angreppet är kommenderat under ledning av Baz. Hon tas till fånga och torteras under två månaders tid i tortyrkammare för att lämna upplysningar om bergstruppen men hon total vägrar. Det är här Kevok och Baz vägar korsas. Baz förälskar sig i den unga frihetskämpen och som leder till att flykten banar väg för de båda...

Ljus som kärlek, Mörk som döden är en djup berättelse om politikens dolda skugga, allt på liv och död. En verklighetstrogen bok som i det stora hela är väldigt sorglig och dyster. En bok som i dess unika berättarkonst inte lämnar någon oberörd.

Mehmed Uzun kom att stå inför rätta (2001) i Turkiet för att ha skrivit denna roman. Den turkiske åklagaren påstod att romanen skulle ge stöd åt ”terrorverksamhet” och Uzun hotades till 15 års fängelsestraff. Hans försvarstal, 4 april 2001, mot dessa förnärmanden och denna tragikomiska fars visar verkligen den humanist Uzun är. Åklagaren hävdar i åtalet att Uzun har hyllat romanhjältarna i sitt skrivande. Ett påstående som Uzun totalt anser felaktigt och menar att han likt den blinde barden (i Homeros episka verk Iliaden och Odysséen) endast använder sig av berättarkonsten och tar avstånd från skrivmetoder där hyllningar, förebråelser och förbannelser får en plats. ”Homeros lär oss författare följande: Du skall inte hylla, inte förebrå, bara berätta. Du måste ha distans mellan det du skriver och berättar om och dig själv. Du skall inte vredgas, inte ilskna till utan bara berätta, du skall inte hylla dina hjältar, endast ta människans och det mänskligas parti”. I om med ett massivt internationellt missnöje över åtalet mot Mehmed Uzun sattes Turkiet i en väldigt pressad situation som ledde till att Uzun frikändes.

Mehmed Uzun är kurd från norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). Han föddes 1953 i Siverek och kom till Sverige 1977 som politisk flykting. Han har bland annat mottagit Prins Wilhelm priset (1994) och Svenska Akademiens pris (2002). Uzun anses vara den kurdiska romankonstens store förnyare. Han har även utgivit essäsamlingen, Granatäppleblomningen (1998), romanen I skuggan av förlorad kärlek (2001) och självbiografin Själens Regnbåge (2008).

Sanningen bakom ett turkiskt fängelse

I svensk media får man sällan en djupgående kännedom om kurder; en folkgrupp som under årtionden har fört en kamp mot ockupationsmakternas förtryck och terror, där många har tvingats fly i exil men också där många har mist sina liv. Vi vill åskådliggöra vad de faktiska konsekvenserna kan bli vid ett ställningstagande att utkräva sina grundläggande och mänskliga rättigheter, en människorättskamp som av Turkiet stämplas som separatism och terrorism. Terrorism, ett begrepp som av Turkiet anammats från västvärldens ”kriget mot terrorismen” och som av Turkiet används frekvent för att möjliggöra och legitimera förtrycket och förintelsen av minoritetsgrupper som det kurdiska folket. Tyvärr lyckas de överlista den okritiske vars kunskaper om Turkiets historia och situation är ringa. (Läs även; Vem är terrorist?)

Vår avgränsning ligger i att belysa ett av de större fängelserna i norra Kurdistan, det ökända fängelset i Diyarbekir. Ett fängelse som av världssamfundet är rankat till ett av världens tio värsta. Det var under början av 1980 talet som fängelset uppfördes och då avsågs ha plats för 650 – 700 kurdiska politiska fångar. Fängelset kom att få många fler fångar än vad man räknade med. I slutet av 1983 hade man totalt 3500 -4000 fångar. (Hur många fångar det finns i fängelset idag är en uppgift som vi inte har lyckats få fram.)

Boken ”De grymma turkiska åren” författad av Lales Qaso skildrar övergreppen från detta turkiska fängelse. Han återger sin fångenskap under de tio år som han satt fängslad. En skildring som vi inte alls anser unik för en kurd utan en skildring som väl konkretiserar den förnedring och brutalitet som förekommer varje dag i Turkiet. I Diyarbekirfängelset användes ungefär 90 olika tortyrmetoder, Qaso skildrar och illustrerar ett fyrtiotal av dessa. Idag uttrycker Qaso trots frigivningen 1991, att han inte känner sig fri. Han utvecklar inte detta, men vi förmodar att det turkiska fängelsestraffet inte bara gett honom djupa men, vi tolkar även hans framställning som att kurdernas situation inte förbättrats. Förtrycket och tortyren är således alltjämt vardagsmat för kurder och andra minoriteter i Turkiet.

Redan vid åtta års ålder kom Lales Qaso att få känna på förtryckets våld då han under sin första skoldag blev slagen, kränkt med både svordomar och spottande samt frihetsberövad genom att sättas i arrest i skolans källare. Orsaken var att han hade skrivit två kurdiska ord på den svarta tavlan i hopp om att få beröm och bli uppskattad av läraren. Qaso förstod ganska snart att han hade blivit infödd i en konflikt där förnekelse och hat var två grundstenar för att förinta hans folk. Han involverade sig tidigt i den kurdiska kampen och tillfångatogs redan vid ung ålder och fick avtjäna fängelsestraff. Med bindel för ögonen var tortyr och förnedring något som genomsyrade fängelsevistelsen.

I inledningen av boken berättar tre medfångar till Qaso om fängelsevistelsen. Vi har valt ut vissa stycken ur dessa framställningar. En av dessa är Hisyar Dirok som var frihetsberövad i åtta år, han uttrycker sig enligt följande: ”De berövade oss åsynen av solen, månen och stjärnorna. Jord, blommor och allt som varmt och mjukt hade bytts ut mot betong och stål. Vindens susning i håret ersattes av tortyrförövarens förhållningsregler i våra öron. Alla tårar var förbjudna. Styrkan i våra muskler var bundna av kedjor och bojor.”. En annan medfånge är Recep Fisil som satt fängslad i tio år. Han vidhåller att om det finns ett helvete så är det fängelset i Diyarbekir. Han menar att det är i detta fängelse som han fick utstå alla tänkbara former av tortyr, se lemlästade kroppar liggandes livlösa på betonggolvet och hur människor dödades för att sedan slängas i stora soptunnor. Fisil förklarar hur livet i fängelset kännetecknades av hunger, törst, nakenhet, smuts utan möjlighet till tvätt, utståelse av tortyr, våldtäkter och sjukdomar. Pasha Uzun - en tredje medfånge till Qaso - understryker att den turkiska staten tagit hans åtta år, de bästa åren under hans ungdom, och även många av hans vänners liv gick förlorade. Han visar en ängslig sida där han menar att mycket har skrivits och fortfarande skrivs om fängelseåren, att Röda Korset och Amnesty har ett stort antal dokumenterade fall av tortyr och mord, men att de som står ansvariga för detta – ”från högsta chef till lägsta fångvaktare” – inte har ställts inför rätta och fortfarande går fria.

I ett stycke berättar Qazo något fasansfullt om när den turkiska militären, inför ögonen på andra fångar, våldför sig på en kvinnlig partikamrat till Qaso. Han beskriver det som en kniv i hjärtat, ”Jag skrek med henne, jag betedde mig som hon gjorde. Jag blev O själv. Jag träffade henne aldrig mer. Det enda jag vet är att hon lever...”. Detta stycke i hans berättelse har varit allra svårast för oss att bearbeta. Vår avsky och ilska över att utnyttja och förnedra kvinnan på detta brutala vis finner vi inga ord för. Amnesty skrev i sin årsrapport (2003) om ett fall där två kvinnor fängslats, misshandlats och våldtagits efter att ha deltagit i en 1 maj-demonstration. I rapporten framkommer vidare att kvinnor oavsett social eller kulturell bakgrund utsätts för övergrepp, dock är kurdiska kvinnor och kvinnor med en annan politisk uppfattning än den turkiska regeringen och militären särskilt utsatta. Det anförs vidare i rapporten att detta sexuella övergrepp ibland har använts som ett motiv att få fången att prata.

Fångvaktarna i Diyarbekirfängelset var militärer och det fanns alltid ett dussin av dem på plats. Deras hår var kortklippta, de bar uniform och tilltalade varandra vid namn som Adolf Hitler, Gestapo, Mustafa Kemal och Stalin. Vakterna använde sig av de mest barbariska metoderna för att släcka törsten efter skadeglädje, ”De släckte cigaretter på fångarnas kroppar, drog ut fångens tunga och stack den med nål eller knivspets. De vred även om fångarnas öron, slog sönder deras tänder, revben och fingrar, deras näsa, haka eller huvud. De vred armarna och benen ur led. De sparkade på smalbenen med stålförsedda kängor, för att benen skulle gå av.” […] ”Militären försökte tvinga alla att äta sin egen avföring. Och många gjorde det. De som vägrade smetades ändå med avföring i ansiktet runt munnen.”.

Några tortyrmetoder som tas upp i boken är turkiska marscher, vågen, kedjan (se illustration nedan), testikelsymfonin, uttänjningen och tandutdragningen. Den ’turkiska marschen’ gick ut på att fångarna skulle kunna turkiska marsch- och nationalsånger utantill. Den som inte kunde texterna fick utöver den vanliga misshandeln ett utökat straff. Qaso berättar att en 20 årig fånge, Cemal Kilic inte kunde turkiska och således inte kunde sjunga den turkiska nationalsången, det fick till följd att han hängdes upp naken, ” han skulle få lika många batongslag som antalet versrader i nationalsången. Om han sedan fortfarande levde skulle han tilldelas lika många betongslag som antalet ord i nationalsången. Och om han envisades med att ändå fortsätta leva skulle betongslagens antal bli lika många som antalet stavelser och därefter – antalet bokstäver”. Cemal Kilic torterades naken till döds. ”Vågen”, ”testikelsymfonin” och de övriga tortyrmetoderna anser vi så barbariska att vi har valt att avstå att redogöra för dessa, däremot hänvisar vi till sidorna 93-108 i boken.

Kedjan 1

Kedjan 2
Kedjan 3

Fångarna i fängelset visade sin första protestaktion i januari 1981 genom att tillsammans hungerstrejka för att få ett slut på tortyren och misshandeln. Fångvakterna hanterade detta med att intensivt tortera fångarna i tortyrkamrarna. Trots detta fortgick hungerstrejken. Efter 43 dagar i hungerstrejk kompromissade militärledningen och det lovades att tortyren skulle upphöra. Men redan efter några dagar bröt man denna överenskommelse. Efter hungerstrejken kom tortyren och misshandeln att bli ännu värre. År 1981-1982 var två väldigt svåra år för fångarna i fängelset skriver Qaso. Många tog sina liv för att protestera mot grymheterna i fängelset. En av PKKs grundare, Mazlum Dogan tog sitt liv den 21 mars 1982 (samma datum som kurdernas nyårshögtid Newroz) i en protest mot Turkiet. Qaso beskriver händelseförloppet som väldigt känsloladdat för fångarna där många av dem började skära sig med rakhyvlar och till följd därav dog. Även fyra fångar, tillhörande avdelning 33, satte eld på sig och dog. En av dessa fångar var ledande politiker och ingenjör, Ferhat Kurtay medan de övriga tre var unga studenter. Fångarnas protestaktioner skapade stort vansinne hos fängelseledningen som hanterade detta med skicka hundratals militärer för att inrätta ordning och attackera fångarna. Fängelsets brutalitet kom att förvandlas till ett slakteri. Militären avrättade fångarna skoningslöst. Fyra kurdiska politiker, M. Hayir Durmus, Kemal Pir, Akif Yilmaz och Ali Cicek inledde, i och med det rådande tillståndet, den andra hungerstrejken. Många fångar deltog men den långvariga hungerstrejken resulterade i att de fyra ovannämnda dog. Deras död ledde till att militärledningen drog ner på våldet.

En välkänd fånge är Mehdi Zana, som i många år var borgmästare i Diyarbekir och kämpade fredligt för att den kurdiska majoriteten i Turkiet skulle få sina rättigheter, blev arresterad av militärmakten i Turkiet i början av 1980-talet och satt som fånge i Diyarbekirfängelset. Mehdi Zana dömdes till ett långt fängelsestraff och fick utstå tortyr. Amnesty International med ledning av den svenska sektionen utsåg honom som samvetesfånge och arbetade intensivt med hans fall, vilket också resulterade i att han frigavs och idag är bosatt i Sverige. I sin bok ”Elva år i turkiskt fängelse” berättar han om tortyren. Under en period av två veckor blir han utsatt med en metod, så här beskriver han det: "Den tredje dagen kommer de för att hämta mig igen, och binder för ögonen och surrar ihop händer och ben. Det hela börjar. Först med falaka, en urgammal beprövad tortyrmetod. Man bearbetar fotsulorna med en käpp eller ett slagträ. När jag svimmar skvätter de vatten på mig och börjar om. Efter att ha slagit mig färdigt under fotsulorna slänger de omkull mig och ställer sig en i taget och trampar mig på ryggen. De är minst ett fyrtiotal! Sedan kommer förolämpningarna: 'Bögjävel, jag skiter i ansiktet på dig...'. Till slut för de mig till ett annat rum där de hänger mig naken i armarna och kopplar elektriska ledningar till penis och ändhålet. När de sätter på strömmen börjar hela kroppen att darra. De kallar det att 'leka flygplan'. Då jag svimmar väcker de mig med stövelsparkar. Deras frågor rör namn, upplysningar om min organisation, mina kontakter… 'Om du vill bli lämnad ifred, är det bara att skriva på det här pappret!' ”. […] "Hela tiden under tortyren är det musik på. Ständigt. Och när de slår eller torterar en fånge med någon särskilt raffinerad metod sänker de musiken så att alla ska höra honom vråla. Också den psykiska pressen är hård. Om någon vägrar att skriva under hotar de med att ta dit hans fru. 'Du ska se att vi får henne att prata.' När skriken från torterade kvinnor hörs tänker var och en: 'Det är min fru'. Man hör också barnskrik och säger till sig själv: 'Det är kanske mina…'. Det finns nämligen också kvinnliga fångar. En gång känner en av fångarna igen sin hustrus vrålande röst och börjar banka huvudet mot väggen som en vansinnig. Senare dör han under tortyren."

Det finns ofantligt mycket att skriva om vad gäller Turkiets tortyr av det kurdiska folket och andra minoritetsgrupper som strävar efter sina rättigheter. Den tortyr som utförs av Turkiets tjänstemän, poliser, och militär klassificeras som statsterror. Vi hoppas att vi har nyanserat verkligheten för våra läsare och att även de inser att Turkiet på papper dessvärre inte är Turkiet i verkligheten.

Tortyr används som ett verktyg för att få tyst på människorättskämpar, för att i ett avskräckande scenario skapa rädsla hos folkmassan och åsamka smärta och förödmjukelse hos kämpar som vågar kräva sin frihet. Tortyr anser vi vidare vara ett redskap som vidmakthåller förtrycket av oliktänkande och politisk opposition. Förutom den kränkning som fångarna tvingas utstå får också dessa människor svårt att uthärda alla fysiska och psykiska men efter tortyren och fängelsevistelsen. Men svårast är nog att glömma och radera plågan i minnet. Symptomen som förekommer hos människor som blivit torterade är oftast mardrömmar, ångest, stress och nedstämdhet. Dessa symptom innefattas i det så kallade posttraumatiska stressyndromet (PTSD), vilken diagnostiseras när någon blivit utsatt för tortyr och chockartade trauman där kontrollen förloras i någon annans styre.

Något som ifrågasätts och genomsyras i Lales Qasos bok är förundran över att dessa övergrepp begås av helt vanliga människor. Han ställer sig oförstående till hur människor kan begå ondsinta grymheter mot andra människor, utan att känna dåligt samvete och kunna leva med sig själva. I detta sammanhang är det väl intressant att dra en parallell till det experiment som utfördes i USA under 1970 talet, ett socialpsykologiskt experiment vid Stanford University. Forskarna ville visa människans agerande i fångenskap och hur den sociala rollen påverkar människans beteende. Man byggde därför ett fängelse med celler och rekryterade försökspersoner som levde sina liv under normala förhållanden, välbalanserade, harmoniska och inte hade anlag för psykiska sjukdomar. Dessa lät man undersökas av både psykologer och läkare. Tjugo normala män rekryterades, männen delades in två grupper, 10 fångar och 10 fångvaktare. Experimentet skulle pågå under 14 dagars tid. Med dolda kameror kunde man se samspelet mellan parterna och det hade inte gått 24 h förrän man kunde se att angreppen börjat ske. Det vill säga deltagarna hade snabbt anpassat sig till de givna rollerna. En tredjedel av fångvaktarna bedömdes ha sadistiska tendenser och många av fångarna gjorde inget motstånd utan lät sig bli förnedrade. Redan efter 6 dagar (!) blev man tvungen att avbryta experimentet eftersom de psykologiska påfrestningarna blev för markanta och påfrestande för fångarna, man var rädd för att det skulle leda till permanenta psykiska skador. Experimentet höll i endast 6 dagar, det ger kalla kårar att göra en jämförelse med fångar som får utstå hundra gånger värre extrema förhållanden och som har långa fängelsestraff. Ett vanligt fängelsestraff i Turkiet brukar sträcka sig på minst 15-30 år, förutom alla de fysiska besvär dessa människor får genomlida blir frågan hur livet kan gå vidare med alla psykiska men?

Amnesty håller sig underrättad om Leyla Zanas fall

Jinên Azad har varit i kontakt med Amnesty och Bobby Vellucci som kunde meddela att man håller ett vakande öga på Leyla Zanas fall. Amnestys pressekreterare Elisabeth Löfgren har haft ingående kontakt med Leyla Zanas make, Mehdi Zana som av Amnesty har varit förklarad som samvetsfånge under dem 16 år han satt fängslad i Turkiet. Numera är Mehdi Zana bosatt i Sverige under svenskt/turkiskt medborgarskap och har enligt Amnesty allvarliga fysiska kroppskador efter den tortyr som han blivit utsattes för i turkisk fängelse.

Amnesty kunde meddela oss att Löfgren även varit i kontakt med Leylas svägerska som bekräftar att hon för närvarande befinner sig i Diyarbekir. Domen på Leyla Zana har överklagats och rättegångsförhandlingarna kommer eventuellt tas upp den 16 december. Amnesty anför vidare att detta fall kommer bevakas ytterst noga och detta framför allt med Mehdi Zanas underrättelse och hjälp.

Det känns tryggt att Amnesty håller sig underrättad kring denna tragedi och inte släpper Turkiet ur sikte. Vi vill tydliggöra att denna tragedi bottnar i att Turkiet med alla medel vill sätta stopp för Leyla Zanas kamp om mänskliga rättigheter och minoritetsskydd. I och med domen har hennes rösträtt fråntagits och numera har hon inte heller någon möjlighet att deltaga i det turkiska parlamentet. Fastän hon har avtjänat ett långt fängelsestraff vill Turkiet med denna nya fängelsedom försöka skrämma inte bara Leyla Zana utan också andra oliktänkande som protesterar mot orättvisa och förtryck.

Trots utökad internationell och nationell lagstiftning visar detta fall ännu en gång på att situationen för minoritetsgrupper inte har förbättrats. Det kurdiska folket trampas dagligen med ena diskrimineringen efter den andra, de åtnjuter inte några som helst rättigheter utan blir som i Leyla Zanas fall nertrampade och hindrade att föra fram sin talan. Leyla Zanas kamp om fred, frihet och demokrati blockeras således ännu en gång.

Den ingrodda anti-attityden mot oliktänkande och andra folkgrupper i Turkiet gör sig här väldigt markerande. Vi tror därför att politiker och lagstiftare kan skapa förändring genom att utöka kraven på Turkiet. Vi vill således tacka Amnesty för det vakande ögat kring Leyla Zanas fall. Ett arbete som betyder mycket för oss, det ingiver hopp och styrka att fortsätta kampen mot orättvisor, omänskliga närmanden och förtryck.

Ökad våld och tortyr i Turkiet

Människorättsorganisationen Human Rights Watch har avhandlat en 80 sidig rapport, "Closing Ranks against Accountability - Barriers to Tackling Police Violence in Turkey", om Turkiets eskalerade polisvåld och tortyr gentemot allmänheten sedan 2007, då en lagändring om polisens befogenheter inrättades. Man menar att polisvåldet har förvärrats i och med denna lagändring som ger polisen nästintill fria tyglar.

Human Rights Watch påpekar att det ökade polisvåldet härrör i att den turkiska regeringen har misslyckat med att hålla tjänstemän till svars för befogenhetsmissbruk. Det anförs vidare i rapporten att övergreppen, som i många fall leder till dödliga utfall, främst sker vid demonstrationer, vid polisens identitetskontroller av allmänheten och vid gripanden i polisbilar. Den som inlämnar klagomål om polisens våldshantering ställs ofta inför rätta. När det egentligen bör vara poliserna som ställs inför rätta säger Kenneth Roth, VD för HRW. Han uttalar vidare om att: "Turkiet måste ta itu med sin våldsamma och skjutglada poliskultur".

Vid åtal och i samband med utredningar där polisen är inblandad undanhåller och makulerar man ofta bevis som åläggs polisen. Dessutom strävar man efter resultatlösa utredningar genom att dra ut på utredningstiden för att på sätt kunna lämna domen utan bifall.

HRW har i rapporten lämnat detaljerade rekommendationer till den turkiska regeringen. Bland annat rekommenderas att Turkiet skall införa ett system för att kunna övervaka tillämpningen av lagen om polismyndighetens befogenheter och att video- och ljudinspelning av misstänkta vid polisstationer utförs på rätt sätt och enligt rutinen. Läs övriga rekommendationer i rapporten här.

Vi anser att HRWs utredningsrapport och rekommendationer till Turkiet är oerhört viktiga steg för demokratiseringsprocessen i landet. Genom att vara tydlig och noga med att fördöma missförhållanden och otillåtna handlingar som kränker individers frihet visar man att dessa brott har världens ögon på sig, att deras brottshandlingar inte går förbisedda utan fördöms av demokratiska länder. Ty det är i fördömandet som man åskådliggör problemet och som man tar avstånd från dessa allvarliga brott för att på så sätt kunna möjliggöra förändring.

Läs Svenska Dagbladets nyhet.

Ta även del av det turkiska våldet.

Två kvinnor, ett namn och ett öde

Sema Yüce är en av den kurdiska frihetströrelsens många martyrer, under sin tid som gerillakämpe gick hon under kodnamnet Serhildan, som på svenska betyder ”uppror”. Hon föddes 1971 i byn Asagi Kargalik nära den kurdiska staden Agirî i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) och kom för första gången i kontakt med PKK då hon studerade vid universitet i Ankara. 1991 anslöt hon sig till den kurdiska gerillan i närheten av staden Merdîn och 1992 blev Sema gripen i centrala Agirî, till följd av att någon angivit henne till militären. Sema dömdes till 22 års fängelse av turkisk domstol och skickades till fängelset i Nevşehîr, innan hon en viss tid därefter tvångsdeporterades till Canakkalefängelset.

Den 22:a mars 1998 tände Sema eld på sin egen kropp inne i sin dåvarande fängelsecell i protest mot kriget, med det innebärande att hon inte kunde stå ut med mer av förtrycket, tvånget, våldet och tortyren som fördes mot hennes folk och henne själv. Sema dog så småningom av de allvarliga brännskadorna.

Den kurdiske martyren, diktaren och musikern Şehid Hozan Serhad skrev en sång om Şehid Sema innan han mördades. I sångtexterna finner man beskrivningar av Sema som fredsgudinna, en frihetens stjärna. Sema är Araratbergens och Agirîs opponerande kvinna. Denna unga kvinna, denna anspråkslösa människa lyckades ingjuta panikartad skräck hos ockupanterna med blodiga händer (syftar på turkarna). Döden känner skam som fört bort henne.

Här kan man finna låten om Sema Yüce: http://www.youtube.com/watch?v=oWFGlIHuO5Y


Fatos Saglamgöz gick under kodnamnet Sema. Hon föddes 1970 i staden Riha (Urfa) i norra Kurdistan och som 18-åring kom hon i kontakt med PKK, även hon i samband med sina universitetsstudier. Den turkiska militären bar skulden för stor olycka i Semas familj; dessa hade torterat hennes bror till döds och även mördat hennes far, och Sema delade således partiets visioner om ett nytt Turkiet, ett där militären har mindre makt och demokrati yppas och så småning blev hon aktiv inom den kurdiska PKK-gerillan. 1998 sårades Sema i en strid och var tvungen att föras till sjukhus i mån om hennes överlevnad. Där blev hon gripen av turkisk militär men på grund av att hon inte delgav sitt sanna namn skonades hon en ödesdiger dom och blev därpå även frisläppt efter 8 månader. Det var då inte längre säkert för Sema att stanna i Turkiet och hon skickades därför iväg till Sverige.

Den 11:e november 2003 tände Sema eld på sin kropp på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Sema dog. Enligt hennes kvarlämnade brev till Abdullah Öcalan ville hon ” göra något för att bli en bräda i den bro som ska gå mellan folken" (här menas de kurdiska och turkiska folken).

Jinên Azad intervjuade en mycket nära vän till Sema (Fatos Saglamgöz), denna vän berättade följande:

- Sema var omtyckt av alla, unga som äldre. Hennes ödmjukhet och hjälpsamhet fångade många hjärtan. Hon var alltid där när någon behövde henne, så fort hon fick höra att någon inte hade det bra var hon först på plats med en lösning. Andras bekymmer var även hennes. Hennes solidaritet för sina medmänniskor var enorm och det var också därför många beundrade henne.

Semas vän beskriver vidare:

-Vi kunde ofta sitta uppe sena nätter och göra alltifrån prata, diskutera, skratta, gråta eller bara visionera. Hon berättade ofta för mig att hennes största önskan var att gå tillbaka till gerillan, hon sa alltid så här " burasi benim yerim degil, benim yerim kurdistanin daglari" som på svenska betyder: "det här är inte en plats för mig, min plats är bland de kurdiska bergen" Jag saknar henne något så oerhört. När kamrat Sema dog, försvann också en del av mig.

Sema ville således uppmärksamma den kurdiska situationen för omvärlden, och för att lyckas med detta offrade hon sig själv. Hon önskade världen insikt om de ondskefullheter som kurder utsätts för och medvetenheten om att dessa inte lämnar människan helt utan men. Sema, den ömsinta och medlidsamma människan som hon var, såg ingen mening med ett liv i sorg och smärta, orsakat hela det kurdiska folket av turkiska staten, och hon var villig att ge sitt tomma liv i hopp om en bättre framtid för hennes medmänniskor i en värld där kurdiska liv inte längre är tomma. Hon begick en desperat aktion, ett desperat handlande som fötts ur en desperat situation. Den desperata situationen är den som vi förtryckta kurder befinner oss i; en hopplöshet som grundar sig i bristande lösningar till ett slut på den destruktivitet som slår mot kurderna från den turkiska staten, i alla dess bemärkelser. Detta är vad den turkiska staten åstadkommer, detta är vad den turkiska staten skapar; massmord och massvåld mot alla som på något vis tycks hota den turkiska befästningen, tortyr på kurdiska politiska fångar och sådan smärta, fysisk som psykisk, som lämnar en till att begå självmord ifall man lyckats överleva dessa hemskheter. Det var, i och med Semas död, och det är även idag, dags för världen att verkligen sätta punkt för denna fascistiska människoslakt och identitetsförnekelse som länge förts och förs än idag mot det kurdiska folket. Demokrati behöver tillsättas den turkiska staten, ett erkännande av alla brott mot det kurdiska folket genom världshistorien och ett övergivande av våra städer och våra marker är nödvändigt, och inget annat än rätt.

Man bör ha i åtanke att Sema inte var kurd. Fatos Saglamgöz var av turkisk härkomst. Vad hennes livshistoria och desperata agerande som ledde till hennes död kan lära oss människor i Sverige är att moral och förståelse inte begränsar sig till etnicitet. Rätt och fel är inte för den ordinära världsmedborgaren svårt att se skillnad mellan . Kurd som turk, och kurd som svensk, kan känna sorg för det som pågår med det kurdiska folket och känna att det är nog, att detta måste göras något åt. Och när man väl har insett problematiken, när man väl är införstådd med verkligheten, när man känner medlidande och vill att förtrycket ska få ett slut är det inte långt kvar tills man själv är med och utför förändringar, stora som små sådana.

Sema och Sema, den smärta som de två fått uppleva i sina liv, bland annat i strider med den turkiska militären och som fångar i turkiska fängelser, kan vi som är uppväxta i Sverige aldrig föreställa oss. De gav sina liv för den kurdiska friheten.

Vila i frid, och om den kurdiska viljan får gå igenom, en dag också i fred!