Ljus som kärlek, Mörk som döden

'Förtryck', 'tortyr', 'tvångsdeportering','frihetslängtan', 'kärlek', 'död' , 'makt',
'vanmakt' med flera är ord som blir verkliga i Mehmed Uzuns bok; Ljus som kärlek, mörk som döden. Boken skildrar konflikten mellan Bergslandet (Welatê Çiyan) och Storriket (Welatê Mezin), den kurdiska motståndskampen och turkiska ockupationen. En gripande och verklighetsbaserad roman som vi anser bör läsas för att få en genomgående kännedom om den rådande situationen i Turkiet och norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). Huvudpersonerna i boken är Baz (Falk), en medelåldrig officer, Kevok (Duva), en ung 22-årig kvinna och Jîr (den mångkunnige), son till en klanhövding i Bergslandet och älskare till Kevok.

Historien om Baz börjar en mörk och regning höstnatt i en liten by i Bergslandet. Baz är vid denna tidpunkt endast två år och blir likt de andra byborna tvungna att lämna sina hemtrakter. Bergslandets fiende som har en annan etnisk bakgrund, har genom en order beordrat sin militära armé att bränna ner och utplåna livet i Bergslandet. Bergens skydd och trygghet blir bybornas tillflykt, alla ger sig av. Med en ledsam och plågsam stämning vandrar byborna i tysthet under flyktens karavan. Så småningom slår de sig ned i en stor grotta som blir slutet på deras liv. Armén har omringat hela grottan och avfyrar utan uppehåll kanoner mot grottmynningen. Grottan fylls med rök. Befälet och soldaterna som står vid grottmynningen för att inspektera grottan inväntar eventuella tecken på liv men inte ett enda ljud hörs från grottan. Plötsligt sker något så oväntat och omöjligt att mitt i röken uppenbarar sig en hundvalp och ett litet barn som kryper efter. En av befälhavarna laddar sitt gevär för att sikta mot barnet men hindras av officeren. Barnet är Baz och det är även här hans historia börjar, en historia så ensam och så övergiven. Han växer upp på ett barnhem utan vetskap om sitt ursprung, en fråga som förföljer honom många år efter trots hans omgivningsförklaringar om att han mist sina föräldrar i en trafikolycka. Den ende person som brukade hälsa på honom var officeren som räddade honom ur nöden. I hopp om att ensamheten skall ta till ända lämnar Baz barnhemmet vid 20 års ålder och ger sig in militären. Han lyckas bli en av de främsta och mest tyranniska officerarna i hela armén.

Kevok, den 22 åriga advokatdottern blir tillsammans med sin familj fördrivna från sina hemtrakter i Bergslandet och tvingas bosätta sig i Storriket. I Storrikets huvudstad studerar Kevok fransk filologi. Vid samma fakultet kommer hon i kontakt med Jîr, även han med rötter i Bergslandet. Kevok förälskar sig i Jîr som likt henne har en frihetslängtan för sitt folk och att en dag återvända till hemlandet. Jîr ansluter sig till frihetskämparna och blir tvungen att lämna Kevok. I saknad och förtvivlan börjar nu Kevoks resa då hon följer efter Jîr. Hon ansluter sig till bergstruppen i Bergslandet i hopp om att hon en vacker dag skall återförenas med Jîr. Tillsammans med gerillans kamrater kämpar Kevok tappert men faller i fiendens händer när hon blir skottskadad vid ett militärtangrepp. Angreppet är kommenderat under ledning av Baz. Hon tas till fånga och torteras under två månaders tid i tortyrkammare för att lämna upplysningar om bergstruppen men hon total vägrar. Det är här Kevok och Baz vägar korsas. Baz förälskar sig i den unga frihetskämpen och som leder till att flykten banar väg för de båda...

Ljus som kärlek, Mörk som döden är en djup berättelse om politikens dolda skugga, allt på liv och död. En verklighetstrogen bok som i det stora hela är väldigt sorglig och dyster. En bok som i dess unika berättarkonst inte lämnar någon oberörd.

Mehmed Uzun kom att stå inför rätta (2001) i Turkiet för att ha skrivit denna roman. Den turkiske åklagaren påstod att romanen skulle ge stöd åt ”terrorverksamhet” och Uzun hotades till 15 års fängelsestraff. Hans försvarstal, 4 april 2001, mot dessa förnärmanden och denna tragikomiska fars visar verkligen den humanist Uzun är. Åklagaren hävdar i åtalet att Uzun har hyllat romanhjältarna i sitt skrivande. Ett påstående som Uzun totalt anser felaktigt och menar att han likt den blinde barden (i Homeros episka verk Iliaden och Odysséen) endast använder sig av berättarkonsten och tar avstånd från skrivmetoder där hyllningar, förebråelser och förbannelser får en plats. ”Homeros lär oss författare följande: Du skall inte hylla, inte förebrå, bara berätta. Du måste ha distans mellan det du skriver och berättar om och dig själv. Du skall inte vredgas, inte ilskna till utan bara berätta, du skall inte hylla dina hjältar, endast ta människans och det mänskligas parti”. I om med ett massivt internationellt missnöje över åtalet mot Mehmed Uzun sattes Turkiet i en väldigt pressad situation som ledde till att Uzun frikändes.

Mehmed Uzun är kurd från norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). Han föddes 1953 i Siverek och kom till Sverige 1977 som politisk flykting. Han har bland annat mottagit Prins Wilhelm priset (1994) och Svenska Akademiens pris (2002). Uzun anses vara den kurdiska romankonstens store förnyare. Han har även utgivit essäsamlingen, Granatäppleblomningen (1998), romanen I skuggan av förlorad kärlek (2001) och självbiografin Själens Regnbåge (2008).

Sanningen bakom ett turkiskt fängelse

I svensk media får man sällan en djupgående kännedom om kurder; en folkgrupp som under årtionden har fört en kamp mot ockupationsmakternas förtryck och terror, där många har tvingats fly i exil men också där många har mist sina liv. Vi vill åskådliggöra vad de faktiska konsekvenserna kan bli vid ett ställningstagande att utkräva sina grundläggande och mänskliga rättigheter, en människorättskamp som av Turkiet stämplas som separatism och terrorism. Terrorism, ett begrepp som av Turkiet anammats från västvärldens ”kriget mot terrorismen” och som av Turkiet används frekvent för att möjliggöra och legitimera förtrycket och förintelsen av minoritetsgrupper som det kurdiska folket. Tyvärr lyckas de överlista den okritiske vars kunskaper om Turkiets historia och situation är ringa. (Läs även; Vem är terrorist?)

Vår avgränsning ligger i att belysa ett av de större fängelserna i norra Kurdistan, det ökända fängelset i Diyarbekir. Ett fängelse som av världssamfundet är rankat till ett av världens tio värsta. Det var under början av 1980 talet som fängelset uppfördes och då avsågs ha plats för 650 – 700 kurdiska politiska fångar. Fängelset kom att få många fler fångar än vad man räknade med. I slutet av 1983 hade man totalt 3500 -4000 fångar. (Hur många fångar det finns i fängelset idag är en uppgift som vi inte har lyckats få fram.)

Boken ”De grymma turkiska åren” författad av Lales Qaso skildrar övergreppen från detta turkiska fängelse. Han återger sin fångenskap under de tio år som han satt fängslad. En skildring som vi inte alls anser unik för en kurd utan en skildring som väl konkretiserar den förnedring och brutalitet som förekommer varje dag i Turkiet. I Diyarbekirfängelset användes ungefär 90 olika tortyrmetoder, Qaso skildrar och illustrerar ett fyrtiotal av dessa. Idag uttrycker Qaso trots frigivningen 1991, att han inte känner sig fri. Han utvecklar inte detta, men vi förmodar att det turkiska fängelsestraffet inte bara gett honom djupa men, vi tolkar även hans framställning som att kurdernas situation inte förbättrats. Förtrycket och tortyren är således alltjämt vardagsmat för kurder och andra minoriteter i Turkiet.

Redan vid åtta års ålder kom Lales Qaso att få känna på förtryckets våld då han under sin första skoldag blev slagen, kränkt med både svordomar och spottande samt frihetsberövad genom att sättas i arrest i skolans källare. Orsaken var att han hade skrivit två kurdiska ord på den svarta tavlan i hopp om att få beröm och bli uppskattad av läraren. Qaso förstod ganska snart att han hade blivit infödd i en konflikt där förnekelse och hat var två grundstenar för att förinta hans folk. Han involverade sig tidigt i den kurdiska kampen och tillfångatogs redan vid ung ålder och fick avtjäna fängelsestraff. Med bindel för ögonen var tortyr och förnedring något som genomsyrade fängelsevistelsen.

I inledningen av boken berättar tre medfångar till Qaso om fängelsevistelsen. Vi har valt ut vissa stycken ur dessa framställningar. En av dessa är Hisyar Dirok som var frihetsberövad i åtta år, han uttrycker sig enligt följande: ”De berövade oss åsynen av solen, månen och stjärnorna. Jord, blommor och allt som varmt och mjukt hade bytts ut mot betong och stål. Vindens susning i håret ersattes av tortyrförövarens förhållningsregler i våra öron. Alla tårar var förbjudna. Styrkan i våra muskler var bundna av kedjor och bojor.”. En annan medfånge är Recep Fisil som satt fängslad i tio år. Han vidhåller att om det finns ett helvete så är det fängelset i Diyarbekir. Han menar att det är i detta fängelse som han fick utstå alla tänkbara former av tortyr, se lemlästade kroppar liggandes livlösa på betonggolvet och hur människor dödades för att sedan slängas i stora soptunnor. Fisil förklarar hur livet i fängelset kännetecknades av hunger, törst, nakenhet, smuts utan möjlighet till tvätt, utståelse av tortyr, våldtäkter och sjukdomar. Pasha Uzun - en tredje medfånge till Qaso - understryker att den turkiska staten tagit hans åtta år, de bästa åren under hans ungdom, och även många av hans vänners liv gick förlorade. Han visar en ängslig sida där han menar att mycket har skrivits och fortfarande skrivs om fängelseåren, att Röda Korset och Amnesty har ett stort antal dokumenterade fall av tortyr och mord, men att de som står ansvariga för detta – ”från högsta chef till lägsta fångvaktare” – inte har ställts inför rätta och fortfarande går fria.

I ett stycke berättar Qazo något fasansfullt om när den turkiska militären, inför ögonen på andra fångar, våldför sig på en kvinnlig partikamrat till Qaso. Han beskriver det som en kniv i hjärtat, ”Jag skrek med henne, jag betedde mig som hon gjorde. Jag blev O själv. Jag träffade henne aldrig mer. Det enda jag vet är att hon lever...”. Detta stycke i hans berättelse har varit allra svårast för oss att bearbeta. Vår avsky och ilska över att utnyttja och förnedra kvinnan på detta brutala vis finner vi inga ord för. Amnesty skrev i sin årsrapport (2003) om ett fall där två kvinnor fängslats, misshandlats och våldtagits efter att ha deltagit i en 1 maj-demonstration. I rapporten framkommer vidare att kvinnor oavsett social eller kulturell bakgrund utsätts för övergrepp, dock är kurdiska kvinnor och kvinnor med en annan politisk uppfattning än den turkiska regeringen och militären särskilt utsatta. Det anförs vidare i rapporten att detta sexuella övergrepp ibland har använts som ett motiv att få fången att prata.

Fångvaktarna i Diyarbekirfängelset var militärer och det fanns alltid ett dussin av dem på plats. Deras hår var kortklippta, de bar uniform och tilltalade varandra vid namn som Adolf Hitler, Gestapo, Mustafa Kemal och Stalin. Vakterna använde sig av de mest barbariska metoderna för att släcka törsten efter skadeglädje, ”De släckte cigaretter på fångarnas kroppar, drog ut fångens tunga och stack den med nål eller knivspets. De vred även om fångarnas öron, slog sönder deras tänder, revben och fingrar, deras näsa, haka eller huvud. De vred armarna och benen ur led. De sparkade på smalbenen med stålförsedda kängor, för att benen skulle gå av.” […] ”Militären försökte tvinga alla att äta sin egen avföring. Och många gjorde det. De som vägrade smetades ändå med avföring i ansiktet runt munnen.”.

Några tortyrmetoder som tas upp i boken är turkiska marscher, vågen, kedjan (se illustration nedan), testikelsymfonin, uttänjningen och tandutdragningen. Den ’turkiska marschen’ gick ut på att fångarna skulle kunna turkiska marsch- och nationalsånger utantill. Den som inte kunde texterna fick utöver den vanliga misshandeln ett utökat straff. Qaso berättar att en 20 årig fånge, Cemal Kilic inte kunde turkiska och således inte kunde sjunga den turkiska nationalsången, det fick till följd att han hängdes upp naken, ” han skulle få lika många batongslag som antalet versrader i nationalsången. Om han sedan fortfarande levde skulle han tilldelas lika många betongslag som antalet ord i nationalsången. Och om han envisades med att ändå fortsätta leva skulle betongslagens antal bli lika många som antalet stavelser och därefter – antalet bokstäver”. Cemal Kilic torterades naken till döds. ”Vågen”, ”testikelsymfonin” och de övriga tortyrmetoderna anser vi så barbariska att vi har valt att avstå att redogöra för dessa, däremot hänvisar vi till sidorna 93-108 i boken.

Kedjan 1

Kedjan 2
Kedjan 3

Fångarna i fängelset visade sin första protestaktion i januari 1981 genom att tillsammans hungerstrejka för att få ett slut på tortyren och misshandeln. Fångvakterna hanterade detta med att intensivt tortera fångarna i tortyrkamrarna. Trots detta fortgick hungerstrejken. Efter 43 dagar i hungerstrejk kompromissade militärledningen och det lovades att tortyren skulle upphöra. Men redan efter några dagar bröt man denna överenskommelse. Efter hungerstrejken kom tortyren och misshandeln att bli ännu värre. År 1981-1982 var två väldigt svåra år för fångarna i fängelset skriver Qaso. Många tog sina liv för att protestera mot grymheterna i fängelset. En av PKKs grundare, Mazlum Dogan tog sitt liv den 21 mars 1982 (samma datum som kurdernas nyårshögtid Newroz) i en protest mot Turkiet. Qaso beskriver händelseförloppet som väldigt känsloladdat för fångarna där många av dem började skära sig med rakhyvlar och till följd därav dog. Även fyra fångar, tillhörande avdelning 33, satte eld på sig och dog. En av dessa fångar var ledande politiker och ingenjör, Ferhat Kurtay medan de övriga tre var unga studenter. Fångarnas protestaktioner skapade stort vansinne hos fängelseledningen som hanterade detta med skicka hundratals militärer för att inrätta ordning och attackera fångarna. Fängelsets brutalitet kom att förvandlas till ett slakteri. Militären avrättade fångarna skoningslöst. Fyra kurdiska politiker, M. Hayir Durmus, Kemal Pir, Akif Yilmaz och Ali Cicek inledde, i och med det rådande tillståndet, den andra hungerstrejken. Många fångar deltog men den långvariga hungerstrejken resulterade i att de fyra ovannämnda dog. Deras död ledde till att militärledningen drog ner på våldet.

En välkänd fånge är Mehdi Zana, som i många år var borgmästare i Diyarbekir och kämpade fredligt för att den kurdiska majoriteten i Turkiet skulle få sina rättigheter, blev arresterad av militärmakten i Turkiet i början av 1980-talet och satt som fånge i Diyarbekirfängelset. Mehdi Zana dömdes till ett långt fängelsestraff och fick utstå tortyr. Amnesty International med ledning av den svenska sektionen utsåg honom som samvetesfånge och arbetade intensivt med hans fall, vilket också resulterade i att han frigavs och idag är bosatt i Sverige. I sin bok ”Elva år i turkiskt fängelse” berättar han om tortyren. Under en period av två veckor blir han utsatt med en metod, så här beskriver han det: "Den tredje dagen kommer de för att hämta mig igen, och binder för ögonen och surrar ihop händer och ben. Det hela börjar. Först med falaka, en urgammal beprövad tortyrmetod. Man bearbetar fotsulorna med en käpp eller ett slagträ. När jag svimmar skvätter de vatten på mig och börjar om. Efter att ha slagit mig färdigt under fotsulorna slänger de omkull mig och ställer sig en i taget och trampar mig på ryggen. De är minst ett fyrtiotal! Sedan kommer förolämpningarna: 'Bögjävel, jag skiter i ansiktet på dig...'. Till slut för de mig till ett annat rum där de hänger mig naken i armarna och kopplar elektriska ledningar till penis och ändhålet. När de sätter på strömmen börjar hela kroppen att darra. De kallar det att 'leka flygplan'. Då jag svimmar väcker de mig med stövelsparkar. Deras frågor rör namn, upplysningar om min organisation, mina kontakter… 'Om du vill bli lämnad ifred, är det bara att skriva på det här pappret!' ”. […] "Hela tiden under tortyren är det musik på. Ständigt. Och när de slår eller torterar en fånge med någon särskilt raffinerad metod sänker de musiken så att alla ska höra honom vråla. Också den psykiska pressen är hård. Om någon vägrar att skriva under hotar de med att ta dit hans fru. 'Du ska se att vi får henne att prata.' När skriken från torterade kvinnor hörs tänker var och en: 'Det är min fru'. Man hör också barnskrik och säger till sig själv: 'Det är kanske mina…'. Det finns nämligen också kvinnliga fångar. En gång känner en av fångarna igen sin hustrus vrålande röst och börjar banka huvudet mot väggen som en vansinnig. Senare dör han under tortyren."

Det finns ofantligt mycket att skriva om vad gäller Turkiets tortyr av det kurdiska folket och andra minoritetsgrupper som strävar efter sina rättigheter. Den tortyr som utförs av Turkiets tjänstemän, poliser, och militär klassificeras som statsterror. Vi hoppas att vi har nyanserat verkligheten för våra läsare och att även de inser att Turkiet på papper dessvärre inte är Turkiet i verkligheten.

Tortyr används som ett verktyg för att få tyst på människorättskämpar, för att i ett avskräckande scenario skapa rädsla hos folkmassan och åsamka smärta och förödmjukelse hos kämpar som vågar kräva sin frihet. Tortyr anser vi vidare vara ett redskap som vidmakthåller förtrycket av oliktänkande och politisk opposition. Förutom den kränkning som fångarna tvingas utstå får också dessa människor svårt att uthärda alla fysiska och psykiska men efter tortyren och fängelsevistelsen. Men svårast är nog att glömma och radera plågan i minnet. Symptomen som förekommer hos människor som blivit torterade är oftast mardrömmar, ångest, stress och nedstämdhet. Dessa symptom innefattas i det så kallade posttraumatiska stressyndromet (PTSD), vilken diagnostiseras när någon blivit utsatt för tortyr och chockartade trauman där kontrollen förloras i någon annans styre.

Något som ifrågasätts och genomsyras i Lales Qasos bok är förundran över att dessa övergrepp begås av helt vanliga människor. Han ställer sig oförstående till hur människor kan begå ondsinta grymheter mot andra människor, utan att känna dåligt samvete och kunna leva med sig själva. I detta sammanhang är det väl intressant att dra en parallell till det experiment som utfördes i USA under 1970 talet, ett socialpsykologiskt experiment vid Stanford University. Forskarna ville visa människans agerande i fångenskap och hur den sociala rollen påverkar människans beteende. Man byggde därför ett fängelse med celler och rekryterade försökspersoner som levde sina liv under normala förhållanden, välbalanserade, harmoniska och inte hade anlag för psykiska sjukdomar. Dessa lät man undersökas av både psykologer och läkare. Tjugo normala män rekryterades, männen delades in två grupper, 10 fångar och 10 fångvaktare. Experimentet skulle pågå under 14 dagars tid. Med dolda kameror kunde man se samspelet mellan parterna och det hade inte gått 24 h förrän man kunde se att angreppen börjat ske. Det vill säga deltagarna hade snabbt anpassat sig till de givna rollerna. En tredjedel av fångvaktarna bedömdes ha sadistiska tendenser och många av fångarna gjorde inget motstånd utan lät sig bli förnedrade. Redan efter 6 dagar (!) blev man tvungen att avbryta experimentet eftersom de psykologiska påfrestningarna blev för markanta och påfrestande för fångarna, man var rädd för att det skulle leda till permanenta psykiska skador. Experimentet höll i endast 6 dagar, det ger kalla kårar att göra en jämförelse med fångar som får utstå hundra gånger värre extrema förhållanden och som har långa fängelsestraff. Ett vanligt fängelsestraff i Turkiet brukar sträcka sig på minst 15-30 år, förutom alla de fysiska besvär dessa människor får genomlida blir frågan hur livet kan gå vidare med alla psykiska men?

Tre minnesdagar för Ayşe Şan i Amed

Ayşe Şan är en kvinnlig legendar inom kurdisk musik och sång. Hon föddes 1938 i Amed (Diyarbekir) i norra Kurdistan och betraktas som en av de främsta sångerskorna inom kurdisk musikhistoria. Det var framför allt genom sin far, som var en väldigt populär traditionell sångare, som hon fann den stora inspiration och kärlek till musiken. Ofta brukade hon lyssna till sin fars och hans vänners sentimentala och melankoliska musikstycken som spelades upp och blev sjungda under många sena kvällar i dåtidens Kurdistan. Även Ayşe Şans mor som ofta sjöng klagosånger under hennes barndom var en stor källa till hennes passion för skapandet av musik.

I början av 1958 började Şan sjunga vid allmänna tillställningar, och hon var då alltid klädd i traditionella kurdiska klänningar. Hon hade en fantastisk förmåga att fånga publiken , folk kom så småning om att uppskatta hennes musik väldigt mycket, hon blev tidigt en folkfavorit. Ayşe Şans far och bröder var inte särskilt förtjusta i hennes offentliga uppträdanden men detta hindrade aldrig henne från att fortsätta sjunga. När Şan nådde 20 års ålder gifte hon sig med Sewket Turan och fick en dotter tillsammans med honom. Relationen med maken varade inte länge då det fanns djupgående konflikter mellan paret. Således blev Şan tvungen att fly och lämna sin tremånaders dotter, familj och vänner. Istället etablerade hon sig i staden Entep där hon försörjde sig genom att sy kläder och sjunga i stadens regionala radio på turkiska. Hennes stora passion var att sjunga på kurdiska vilket hon några år senare lyckades åstadkomma i Istanbul. Skivbolaget som hon hade tecknat avtal med ägde alla rättigheter till hennes arbete vilket innebar att hon endast fick en liten vinning av sitt utförda arbete.

I sin musik uttrycker hon sitt livs sorg samtidigt som hon beskriver den instabila situationen för det kurdiska folket. Utan att känna rädsla sjöng hon trots förtrycket stolt om sitt land och sitt folk. En välkänd sång av Ayşe Şan är Xerîbim Dayê "Jag är en främling, mor" som hon skrev i sorgen för sin döende mor. I låten beskriver hon sin ensamhet i denna värld och hur sorgen omsluter henne.

Ayşe Şan har tillsammans med andra kända kurdiska sångare(bla. Mihemed Arif Cizîrî, Isa Berwarî, och Tehsîn Teha) under sin vistelse i södra Kurdistan 1972 uppträtt i många offentliga sammanhang. När hon senare, 1979, återvände till Turkiet blev hon hotad till döds av regeringen. Detta hindrade henne dock inte från att, genom sin musik, fortsätta att medla sitt budskap till det kurdiska folket. Hennes musik finns idag väldigt välbevarad och har tagit enorm plats i den kurdiska frihetskampen.

Under de tre senaste dagarna har det i Diyarbekir hållits minnesstunder och seminarium för Ayşe Şan. Hon dog den 18:e december 1996. Idag ligger hon begraven i den turkiska staden Izmir. Under dessa dagar har det talats mycket om den allmänna önskan att få Şans grav förflyttad till den kurdiska huvudstaden Amed men då detta i dagsläget är en omöjlighet pga. den rådande situationen för kurderna i Turkiet så har man istället beslutat att påbörja uppbyggandet av en park till minnet av henne i Amed.

Borgmästaren i Amed, Osman Baydemir, uttryckte Ayşe Şans stora betydelse och vikten av hennes kamp, så här uttalade han på kurdiska: "Tu bi xêr hatî xwîşka min, tu bi xêr hatî diya min, tu bi xêr hatî qralîçeya bê tac û bê text." som på svenska blir "Välkommen min syster, välkommen min mor, välkommen drottningen utan krona och tron.".

KNK:s kongress i Bryssel

Kongreya Netewîya Kurdistan (KNK) som innebär Kurdistans Nationella Kongress är en organisation som strävar efter ett mer enhetligt Kurdistan. KNK:s syfte är att samla kurder med skilda trosuppfattningar och partipolitisk tillhörighet för att bilda gemensamma ståndpunkter kring världspolitiken, man siktar på en gemensam kampstrategi gentemot Kurdistans ockupanter.

KNK bildades den 24:e maj 1999 i Holland av högt uppsatta kurdiska politiker, aktivister, författare och intellektuella akademiker. KNK är folkets kongress och man har flera medlemmar världen över men olika länder har sina egna utsända folkrepresentanter.

Två gånger om året samlas KNK och håller kongresser kring den rådande situationen. På dessa möten finnes alla kurdiska åskådningar representerade, samtliga partier är inkallade och människor från Kurdistans alla delar (däribland Xorasan, Anatolien, Ryssland, Turkmenistan, Kazakstan) är närvarande.

Kongressen har en ordförande, i nuläget Tahir Kemalizadeh, och fyra vice ordförande. De fyra vice ordförandena är alla från respektive del av Kurdistan, man har således en vice ordförande från norra, en från östra, södra och västra Kurdistan. Totalt 15 personer sitter i styrelsen och tre ministerposter – diplomatiminister, kvinno- och jämställdhetsminister samt språk- och undervisningsminister - blir dessutom regelbundet utdelade.


Jinên Azad närvarade vid KNK:s nionde kongress i Bryssel, den 13:e och 14:e december 2008. Kongressen hade i syfte att upprätta och vidarebygga på en gemensam nationell strategi - ett samarbetsavtal med samtliga kurdiska religiösa och politiska grupperingars signerade medgivande tog form. Avtalet innebar ett undertecknande på att man som kurd skall upprätthålla enigheten och följaktligen aldrig initiera krig med varandra. Det uppmärksammades vidare att det viktigaste är trogenheten till det egna folket - detta går före partiet eller religionen. Man bör främst ha befolkningens frihet och framtid i tankarna.

Vid kongressen påpekades att ingen kurd bör samarbeta med ockupationsstaterna, vid fall av samarbete med skall detta ske i öppenhet inför allmänheten. Det kurdiska folket skall vara upplysta om syftet med samarbetet och försäkrade om att det inte är till folkets nackdel. Det skall råda dialog mellan Kurdistans politiska partier. Eventuella problem bör lösas med fredliga medel, detta skrevs under av bland annat PKK.

På kongressen samtalades det vidare om händelsen i Kerkûk där 61 människor dödades. De terrorister som genomfört detta brutala bombdåd fördömdes och man tydliggjorde att man kommer att försvara Kerkûk mot de makter som har intresse att lägga beslag på staden som så ofta talas om i termer som ”Kurdistans hjärta” .

Remzi Kartal, före detta parlamentariker i Turkiet och vän till självaste Leyla Zana, var en bland de många närvarande välkända kurdiska politiker. Kartal dömdes tillsammans med Zana, år 1994, till fängelse i Turkiet men flydde undan den orättvisa fängelsedomen genom att ta sig till Europa.

På mötet uttalades vidare att KNK på alla sätt är stödjande till södra Kurdistans federala regering.”Vi vill att den ska utvecklas och bli framgångsrik. Samtidigt så vill vi att regeringen stödjer folket, ett samarbete mellan regeringen och folket är eftersträvansvärt.” I Kurdistan är många minoriteter bosatta, vi har bl.a. assyrier- syrianer, armenier, judar, araber, turkmener, azerier och även turkar. KNK anser att dessa också är våra bröder och systrar. Deras frihet och räddning är även våran.

Samtliga på kongressen fick svära en trohetsed till Kurdistan och KNK, eden var som följande: Ez bi rûmeta xwe son dixwim ku ez ê herdem niştiman û berjêwendîyên gelê kurdistanê biparêz im û ji bo pêşvebirina xelkê kurdistanê xebat bikim: ez ê bi peymana Kongreya Netewîya Kurdistanê ve girêdayî bim.

Svensk översättning: Jag svär på heder och samvete att jag alltid kommer att främja hemlandet och folket i Kurdistan och att jag kommer att arbeta för utveckling för folket i Kurdistan: jag kommer att vara bunden till och trogen Kurdistans Nationella Kongress fördrag.

EU-möte med Turkiet

Turkiska diplomater har bemötts med kraftiga motstånd i Bryssel under den senaste veckan. Under mötet där utrikesministrar från hela EU var närvarande vägrade Frankrike, som innehar ordförandeskapet i EU, att kalla förhandlingarna med Turkiet som "anslutningssamtal" eftersom att det indirekt då skulle innebära ett fulländigt turkiskt medlemskap. Även hård kritik riktades mot Turkiets förhållande till Cypern och Turkiets i övrigt långsamma takt vad gäller reformer. Man pekade på att Turkiet måste hålla goda förbindelser med sina grannländer och föra en fredlig lösning av tvister som står i enlighet med FNs stadga samt vid nödvändighet lösa dessa tvister i den Internationella domstolen.

Det franska motståndet mot ett turkiskt medlemskap i EU hade i ett officiellt dokument tydliggjort och förklarat innebörden av ordet "anslutning". Istället påpekar man att dessa förhandlingar istället skall nämnas som "mellanstatlig konferens".

Det europeiska rådet uttrycker även förväntningar om att Turkiet skall öppna hamnar och flygplatser för grekcypriotiska fartyg. EU har i och med Turkiets vägran att öppna hamnar avbrutit förhandlingar i åtta kapitel (dec. 2006). Kraven som nu återigen ställs kommer att granskas i november 2009.

En fransk diplomat uttalade att trots ansträngningar för ett bättre bemötande mot Turkiet under den franska mandatperioden i EU och stödet för den tillfälliga plats som Turkiet nu innehar i FN: s säkerhetsråd har de enbart fått in klagomål angående hanteringen av den turkiska frågan.

EU konstaterade även under toppmötet att det är beklagligt att Turkiet utför mycket små framsteg framför allt vad gäller de politiska reformerna. EU har nu ökat kraven och betonade starkt att Turkiet måste anstränga sig för att reformera rättsväsendet, bekämpa korruption, tortyr, garantera yttrandefrihet och religionsfrihet samt skydda minoriteters rättigheter.

Mänskliga rättigheter 60 år

Idag är det 60 år sedan FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter och dess uppmaning om fred, frihet och rättvisa formades - ett ramverk som anses utgöra en gemensam värdegrund för alla människor. Styrkan i FNdeklarationen och konventionerna ligger i kombinationen av juridik, politik och etik. Det är när en människorättskränkning tas upp som det också kan ske en förändring i det civila samhället.

Trots att det har förflutit 60 år begås det fortfarande idag omänskliga närmanden och kränkningar av de mänskliga rättigheterna i världen. Turkiet är ett sådant exempel där människor dagligen och frekvent, utan vidare avbrott från omvärlden, blir utsatta för förtryck och tyranni.

Nedan följer FNs stadga och det är oss besynnerligt att Turkiet faktiskt brister i dessa artiklar.

Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Artikel 4
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.

Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Artikel 6
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.

Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

Artikel 8
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.

Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.

Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

Artikel 11
1. Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.

2. Ingen får fällas till ansvar för en gärning eller underlåtenhet som inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell lag vid den tidpunkt då den begicks. Det får inte heller utmätas strängare straff än vad som var tillämpligt vid den tidpunkt brottet begicks.

Artikel 12
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Artikel 13
1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.

2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.

Artikel 14
1. Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

2. Denna rätt får inte åberopas vid rättsliga åtgärder som genuint grundas på icke-politiska brott eller på gärningar som strider mot Förenta nationernas ändamål och grundsatser.

Artikel 15
1. Var och en har rätt till en nationalitet.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.

Artikel 16
1. Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.

2. Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke.

3. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.

Artikel 17
1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Artikel 18
Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

Artikel 19
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Artikel 20
1. Var och en har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar.

2. Ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning.

Artikel 21
1. Var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud.

2. Var och en har rätt till lika tillträde till offentlig tjänst i sitt land.

3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.

Artikel 22
Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.

Artikel 23
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.

3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.

4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.

Artikel 24
Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.

Artikel 25
1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

2. Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet.

Artikel 26
1. Var och en har rätt till utbildning. Utbildningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den elementära utbildningen skall vara obligatorisk. Yrkesutbildning och teknisk utbildning skall vara tillgänglig för alla. Den högre utbildningen skall vara öppen för alla med hänsyn till deras förmåga.

2. Utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo och till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Utbildningen skall också främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt främja Förenta nationernas verksamhet för fredens bevarande.

3. Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.

Artikel 27
1. Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.

2. Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.

Artikel 28
Var och en har rätt till ett socialt och internationellt system där de rättigheter och friheter som behandlas i denna förklaring till fullo kan förverkligas.

Artikel 29
1. Var och en har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans eller hennes personlighet ensamt är möjlig.

2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd.

3. Dessa rättigheter och friheter får inte utövas på ett sätt som är oförenligt med Förenta nationernas ändamål och grundsatser.

Artikel 30
Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.

Amnesty håller sig underrättad om Leyla Zanas fall

Jinên Azad har varit i kontakt med Amnesty och Bobby Vellucci som kunde meddela att man håller ett vakande öga på Leyla Zanas fall. Amnestys pressekreterare Elisabeth Löfgren har haft ingående kontakt med Leyla Zanas make, Mehdi Zana som av Amnesty har varit förklarad som samvetsfånge under dem 16 år han satt fängslad i Turkiet. Numera är Mehdi Zana bosatt i Sverige under svenskt/turkiskt medborgarskap och har enligt Amnesty allvarliga fysiska kroppskador efter den tortyr som han blivit utsattes för i turkisk fängelse.

Amnesty kunde meddela oss att Löfgren även varit i kontakt med Leylas svägerska som bekräftar att hon för närvarande befinner sig i Diyarbekir. Domen på Leyla Zana har överklagats och rättegångsförhandlingarna kommer eventuellt tas upp den 16 december. Amnesty anför vidare att detta fall kommer bevakas ytterst noga och detta framför allt med Mehdi Zanas underrättelse och hjälp.

Det känns tryggt att Amnesty håller sig underrättad kring denna tragedi och inte släpper Turkiet ur sikte. Vi vill tydliggöra att denna tragedi bottnar i att Turkiet med alla medel vill sätta stopp för Leyla Zanas kamp om mänskliga rättigheter och minoritetsskydd. I och med domen har hennes rösträtt fråntagits och numera har hon inte heller någon möjlighet att deltaga i det turkiska parlamentet. Fastän hon har avtjänat ett långt fängelsestraff vill Turkiet med denna nya fängelsedom försöka skrämma inte bara Leyla Zana utan också andra oliktänkande som protesterar mot orättvisa och förtryck.

Trots utökad internationell och nationell lagstiftning visar detta fall ännu en gång på att situationen för minoritetsgrupper inte har förbättrats. Det kurdiska folket trampas dagligen med ena diskrimineringen efter den andra, de åtnjuter inte några som helst rättigheter utan blir som i Leyla Zanas fall nertrampade och hindrade att föra fram sin talan. Leyla Zanas kamp om fred, frihet och demokrati blockeras således ännu en gång.

Den ingrodda anti-attityden mot oliktänkande och andra folkgrupper i Turkiet gör sig här väldigt markerande. Vi tror därför att politiker och lagstiftare kan skapa förändring genom att utöka kraven på Turkiet. Vi vill således tacka Amnesty för det vakande ögat kring Leyla Zanas fall. Ett arbete som betyder mycket för oss, det ingiver hopp och styrka att fortsätta kampen mot orättvisor, omänskliga närmanden och förtryck.

Ökad våld och tortyr i Turkiet

Människorättsorganisationen Human Rights Watch har avhandlat en 80 sidig rapport, "Closing Ranks against Accountability - Barriers to Tackling Police Violence in Turkey", om Turkiets eskalerade polisvåld och tortyr gentemot allmänheten sedan 2007, då en lagändring om polisens befogenheter inrättades. Man menar att polisvåldet har förvärrats i och med denna lagändring som ger polisen nästintill fria tyglar.

Human Rights Watch påpekar att det ökade polisvåldet härrör i att den turkiska regeringen har misslyckat med att hålla tjänstemän till svars för befogenhetsmissbruk. Det anförs vidare i rapporten att övergreppen, som i många fall leder till dödliga utfall, främst sker vid demonstrationer, vid polisens identitetskontroller av allmänheten och vid gripanden i polisbilar. Den som inlämnar klagomål om polisens våldshantering ställs ofta inför rätta. När det egentligen bör vara poliserna som ställs inför rätta säger Kenneth Roth, VD för HRW. Han uttalar vidare om att: "Turkiet måste ta itu med sin våldsamma och skjutglada poliskultur".

Vid åtal och i samband med utredningar där polisen är inblandad undanhåller och makulerar man ofta bevis som åläggs polisen. Dessutom strävar man efter resultatlösa utredningar genom att dra ut på utredningstiden för att på sätt kunna lämna domen utan bifall.

HRW har i rapporten lämnat detaljerade rekommendationer till den turkiska regeringen. Bland annat rekommenderas att Turkiet skall införa ett system för att kunna övervaka tillämpningen av lagen om polismyndighetens befogenheter och att video- och ljudinspelning av misstänkta vid polisstationer utförs på rätt sätt och enligt rutinen. Läs övriga rekommendationer i rapporten här.

Vi anser att HRWs utredningsrapport och rekommendationer till Turkiet är oerhört viktiga steg för demokratiseringsprocessen i landet. Genom att vara tydlig och noga med att fördöma missförhållanden och otillåtna handlingar som kränker individers frihet visar man att dessa brott har världens ögon på sig, att deras brottshandlingar inte går förbisedda utan fördöms av demokratiska länder. Ty det är i fördömandet som man åskådliggör problemet och som man tar avstånd från dessa allvarliga brott för att på så sätt kunna möjliggöra förändring.

Läs Svenska Dagbladets nyhet.

Ta även del av det turkiska våldet.

Turkiet kräver Youtube- användares identitet

Turkiets åklagarministerie söker namn på de youtube-användare som har förolämpat Turkiet, landets flagga och Turkiets grundare, Mustafa Kemal Atatürk. Denna information förväntar man att den amerikanska regeringen (justitiedepartementet) skall delge och överlämna dessa användare till Turkiet.

Den turkiske åklagaren, Kursat Kayral begär denna information av USA för att kunna inleda en förundersökning av dessa användare och kvarhålla dessa i Turkiet i avvaktan på utredningen. I maj 2008 förbjöd en turkisk domstol i Ankara Youtube eftersom man ansåg det förnärma Turkiet.

Är det inte ganska lustigt att Turkiet även ger sig på yttrande- och tryckfriheten i andra länder? När skall Turkiet förstå att censur och avbräck i dessa rättigheter inte existerar i demokratiska länder, att statliga myndigheter inte har rätt att förnärma friheten att sprida och ta emot information och tankar.

Det kanske är dags att redogöra gamla rättfilosofiska tänkare för Turkiet som fortfarande under 2000 talet inte vet innebörden av termen frihet.

John Stuart Mill formulerade försvaret av yttrandefriheten enligt följande;

"För det första: Även om någon åsikt tvingas till tystnad kan den, såvitt vi vet, vara riktig. Att bestrida detta skulle vara att tillmäta oss själva ofelbarhet.

För det andra: Även om den åsikt som nedtystas är en villfarelse, kan den dock innehålla och innehåller mycket ofta en viss grad av sanning... [det är] endast genom kontroverser mellan olika meningar som andra sidor av sanningen har någon utsikt att göra sig gällande.

För det tredje: Det kan tänkas att den vedertagna åsiktern inte blott är sann utan rymmer hela sanningen. Men om den inte får röna och verkligen röner ett intensivt motstånd, kommer flertalet av dess anhängare att omfatta den blott som en fördom med föga insikt om eller känsla för alla de förnuftsskäl som den grundar sig på...

För det fjärde kommer själva åsiktens innebörd att löpa fara att gå förlorad eller avtrubbas och berövas allt levande inflytande på karaktär och handlingssätt. Den blir bara en dogm som bekänns med läpparna, för alltid verkningslös, en död bråte som belamrar marken och hindrar att någon verklig och djupt erkänd övertygelse spirar fram ur förnuftet eller den personliga erfarenheten."

Ytterligare 10 års fängelse för Leyla Zana

Fredsduvan och EU Sacharov-pristagaren Leyla Zana har återigen blivit dömd till tio års fängelse för att enligt Turkiet ha gjort sig skyldig till samröre med Kurdistans Arbetarparti(PKK). Ett parti och en folkrörelse som kämpar för kurdernas mänskliga rättigheter. Denna dom likt hennes tidigare domar grundar sig återigen på samma grundlösa anklagelser. Leyla Zana, en fredsmäklare, en politiker och en människorättskämpe.

Inte nog med denna förnedrade fängelsedom har Leyla Zana dessutom blivit permanent fråntagen sin rösträtt samt möjligheten att delta i parlamentet.

Denna turkiska dom tyder återigen på den noll-tolerans som finns för människor som yttrar sig om frihet och rättigheter för minoritetsgrupper. Skall fredsmäklare som Zana tillåtas tystas ner för sitt brinnande engagemang om att lösa konflikten som finns mellan två folkgrupper, kurder och turkar? Skall yttrandefriheten i Turkiet endast råda för människor som yttrar sig i gynnande termer för turkiskheten?

Att Turkiet sätter käppar i hjulet för fredliga rättighetssträvare genom att gång på gång döma och fängsla dem ställer oss oförstående till detta agerande. Fastän kurderna i Turkiet har lämnat tanken och strävan efter ett eget land och som numera endast kräver det essentiella - frihet och grundläggande rättigheter, förstås detta självklara krav av Turkiet som ännu ett ting man inte kan tillmötesgå eller acceptera.

EU bör i och med denna dom vara extra uppmärksamma om hur minoritetsgrupper behandlas i Turkiet!

Läs nyheten
på SvenskaDagbladet : Leyla Zana åter dömd till fängelse

på Beyan: Leyla Zana dömd till 10års fängelse

Läs även Jinên Azads tidigare inlägg om Leyla Zanas levnadshistoria här.

Två kvinnor, ett namn och ett öde

Sema Yüce är en av den kurdiska frihetströrelsens många martyrer, under sin tid som gerillakämpe gick hon under kodnamnet Serhildan, som på svenska betyder ”uppror”. Hon föddes 1971 i byn Asagi Kargalik nära den kurdiska staden Agirî i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) och kom för första gången i kontakt med PKK då hon studerade vid universitet i Ankara. 1991 anslöt hon sig till den kurdiska gerillan i närheten av staden Merdîn och 1992 blev Sema gripen i centrala Agirî, till följd av att någon angivit henne till militären. Sema dömdes till 22 års fängelse av turkisk domstol och skickades till fängelset i Nevşehîr, innan hon en viss tid därefter tvångsdeporterades till Canakkalefängelset.

Den 22:a mars 1998 tände Sema eld på sin egen kropp inne i sin dåvarande fängelsecell i protest mot kriget, med det innebärande att hon inte kunde stå ut med mer av förtrycket, tvånget, våldet och tortyren som fördes mot hennes folk och henne själv. Sema dog så småningom av de allvarliga brännskadorna.

Den kurdiske martyren, diktaren och musikern Şehid Hozan Serhad skrev en sång om Şehid Sema innan han mördades. I sångtexterna finner man beskrivningar av Sema som fredsgudinna, en frihetens stjärna. Sema är Araratbergens och Agirîs opponerande kvinna. Denna unga kvinna, denna anspråkslösa människa lyckades ingjuta panikartad skräck hos ockupanterna med blodiga händer (syftar på turkarna). Döden känner skam som fört bort henne.

Här kan man finna låten om Sema Yüce: http://www.youtube.com/watch?v=oWFGlIHuO5Y


Fatos Saglamgöz gick under kodnamnet Sema. Hon föddes 1970 i staden Riha (Urfa) i norra Kurdistan och som 18-åring kom hon i kontakt med PKK, även hon i samband med sina universitetsstudier. Den turkiska militären bar skulden för stor olycka i Semas familj; dessa hade torterat hennes bror till döds och även mördat hennes far, och Sema delade således partiets visioner om ett nytt Turkiet, ett där militären har mindre makt och demokrati yppas och så småning blev hon aktiv inom den kurdiska PKK-gerillan. 1998 sårades Sema i en strid och var tvungen att föras till sjukhus i mån om hennes överlevnad. Där blev hon gripen av turkisk militär men på grund av att hon inte delgav sitt sanna namn skonades hon en ödesdiger dom och blev därpå även frisläppt efter 8 månader. Det var då inte längre säkert för Sema att stanna i Turkiet och hon skickades därför iväg till Sverige.

Den 11:e november 2003 tände Sema eld på sin kropp på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Sema dog. Enligt hennes kvarlämnade brev till Abdullah Öcalan ville hon ” göra något för att bli en bräda i den bro som ska gå mellan folken" (här menas de kurdiska och turkiska folken).

Jinên Azad intervjuade en mycket nära vän till Sema (Fatos Saglamgöz), denna vän berättade följande:

- Sema var omtyckt av alla, unga som äldre. Hennes ödmjukhet och hjälpsamhet fångade många hjärtan. Hon var alltid där när någon behövde henne, så fort hon fick höra att någon inte hade det bra var hon först på plats med en lösning. Andras bekymmer var även hennes. Hennes solidaritet för sina medmänniskor var enorm och det var också därför många beundrade henne.

Semas vän beskriver vidare:

-Vi kunde ofta sitta uppe sena nätter och göra alltifrån prata, diskutera, skratta, gråta eller bara visionera. Hon berättade ofta för mig att hennes största önskan var att gå tillbaka till gerillan, hon sa alltid så här " burasi benim yerim degil, benim yerim kurdistanin daglari" som på svenska betyder: "det här är inte en plats för mig, min plats är bland de kurdiska bergen" Jag saknar henne något så oerhört. När kamrat Sema dog, försvann också en del av mig.

Sema ville således uppmärksamma den kurdiska situationen för omvärlden, och för att lyckas med detta offrade hon sig själv. Hon önskade världen insikt om de ondskefullheter som kurder utsätts för och medvetenheten om att dessa inte lämnar människan helt utan men. Sema, den ömsinta och medlidsamma människan som hon var, såg ingen mening med ett liv i sorg och smärta, orsakat hela det kurdiska folket av turkiska staten, och hon var villig att ge sitt tomma liv i hopp om en bättre framtid för hennes medmänniskor i en värld där kurdiska liv inte längre är tomma. Hon begick en desperat aktion, ett desperat handlande som fötts ur en desperat situation. Den desperata situationen är den som vi förtryckta kurder befinner oss i; en hopplöshet som grundar sig i bristande lösningar till ett slut på den destruktivitet som slår mot kurderna från den turkiska staten, i alla dess bemärkelser. Detta är vad den turkiska staten åstadkommer, detta är vad den turkiska staten skapar; massmord och massvåld mot alla som på något vis tycks hota den turkiska befästningen, tortyr på kurdiska politiska fångar och sådan smärta, fysisk som psykisk, som lämnar en till att begå självmord ifall man lyckats överleva dessa hemskheter. Det var, i och med Semas död, och det är även idag, dags för världen att verkligen sätta punkt för denna fascistiska människoslakt och identitetsförnekelse som länge förts och förs än idag mot det kurdiska folket. Demokrati behöver tillsättas den turkiska staten, ett erkännande av alla brott mot det kurdiska folket genom världshistorien och ett övergivande av våra städer och våra marker är nödvändigt, och inget annat än rätt.

Man bör ha i åtanke att Sema inte var kurd. Fatos Saglamgöz var av turkisk härkomst. Vad hennes livshistoria och desperata agerande som ledde till hennes död kan lära oss människor i Sverige är att moral och förståelse inte begränsar sig till etnicitet. Rätt och fel är inte för den ordinära världsmedborgaren svårt att se skillnad mellan . Kurd som turk, och kurd som svensk, kan känna sorg för det som pågår med det kurdiska folket och känna att det är nog, att detta måste göras något åt. Och när man väl har insett problematiken, när man väl är införstådd med verkligheten, när man känner medlidande och vill att förtrycket ska få ett slut är det inte långt kvar tills man själv är med och utför förändringar, stora som små sådana.

Sema och Sema, den smärta som de två fått uppleva i sina liv, bland annat i strider med den turkiska militären och som fångar i turkiska fängelser, kan vi som är uppväxta i Sverige aldrig föreställa oss. De gav sina liv för den kurdiska friheten.

Vila i frid, och om den kurdiska viljan får gå igenom, en dag också i fred!

Livet efter flykten

I en flykt där rädsla, skräck och förföljelse spelar som faktorer är det många gånger svårt att medla den trygghet som en förälder, en mamma önskar göra för sina barn. Denna sanna historia är skriven av en 15-årig flicka och handlar om hennes mammas kamp för ett liv bortom förtryck och terror, flykten från norra Kurdistan och Turkiet.

När så Turkiet och dess militärmakt började styra och ställa i dagens Turkiet och norra Kurdistan förändrades allt. Livet kom att bli i fara för människor. De som levde sina liv utanför de turkiska ramarna kom att utstå alla former av utsatthet. Själv levde jag inte under den tiden då jag föddes efter flykten och i Sverige. Men flykten har även satt prägel i mitt liv. Jag skall berätta om min mamma och mina tre syskons öde efter flykten.

Min mamma var då 20 år när hon, gravid och tillsammans med sina tre barn blev tvungen att fly från sitt land Kurdistan. Barnen var vid flyktens början fortfarande små och förstod inte vad som väntade dem, men nu förstår jag att flykten var den ända utvägen för att få kunna smaka av frihetens sötma. Det ena barnet var 5 år, det andra 3 år och det tredje var 1 år. De flyr från Kurdistan och Turkiet för att de inte får vara det dem är, kurder och för att de yttrat sig om en annan identitet än den turkiska. För om du inte var turk, då var du ingenting. Du hade inte några rättigheter, du fick inte gå och komma som du ville, utan hela tiden var du begränsad. Militärens ögon var riktade mot dig från alla håll och kanter, ett felsteg kunde leda till förödande konsekvenser. Konsekvenser som för medborgare i ett demokratiskt och i ett svenskt samhälle är ofattbara, det går inte att förklara vad ett barn, en vuxen, en mamma eller pappa fick tåla och utstå. Det skulle ta mig en evighet att berätta om alla trakasserier och kränkningar som bara min familj och släkt har fått genomlida, att då tala för minst 39 miljoner andra kurders trauma är hundra gånger svårare.

När flygplanet anlände vid Göteborgs flygplats hade mamma ingen aning om vart hon nu skulle ta vägen. Poliserna på flygplatsen stoppade min gravida mamma och mina 3 syskon. De frågade efter deras pass. Mamma förstod naturligtvis inte språket men kunde snabbt förstå att det var passen de ville åt. När passen visades för polismännen fördes min familj in i ett rum. Rädslan som mamma kände blev väldigt stor och hon grät. Hon visste nu att flykten efter friheten tog stopp och att poliserna skulle skicka hem henne till Turkiet där poliserna skulle misshandla och mörda henne och hennes barn. Inte visste hon att poliser från olika länder behandlade människor på olika sätt, inte visste hon att turkiska poliser inte det närmaste kunde likställas med svenska poliser. Hon trodde att poliser från alla länder samarbetade, detta skrämde henne och tankarna kretsade kring vad slutet skulle bli för denna flykt. Hon kunde inte sluta gråta när hon tittade på sina tre barn som helt ovetande visste var dem var och vad som även väntade dem…

Väl i rummet hade flera poliser samlats och en telefon fanns mitt på bordet. Det som förbryllade mamma mest var hur tillmötesgående och vänliga poliserna var. Hon slutade dock inte oroa sig utan var väldigt skeptisk och misstänksam. Poliserna slutade prata med varandra och istället hördes nu en kurdisk tolk från telefonen, han pratade och ställde frågor till mamma. Hon lugnade ner sig nu och förstod att hon hade kommit till en frihetens land, men hon slutade inte att gråta, tårarna kom att bli hennes vän under flera månader.

Poliserna förde samma dag min mamma och barnen till Göteborgs kamping i Fjällbopark. Under tre månaders tid fick min mamma och hennes barn dela på ett rum i kampingen, där tiden för det mesta spenderades eftersom hon undvek att gå ut. Mamma var väldigt deprimerad över hennes situation, hon grät varje dag. Hon brukade bönfalla Gud om att ta henne därifrån, hon kände sig instängd och ensam. En gång gick hon till affären, intilliggande kampingplatsen, för att köpa salt för att kunna baka bröd. Hon berättade att hon letade en lång stund innan hon gick fram till receptionisten och försökte visa med kroppsspråket vad hon ville köpa men receptionisten förstod henne inte. Med gråt i halsen gick hon hopplöst hem igen, utan salt. Svårigheter att göra sig förstod i det nya landet försvårade självklart mycket.

Ensamheten hade hon inte upplevt innan hon hamnade på kampingen. Hon saknade och saknar fortfarande Kurdistan, sina barndomsvänner, sin familj och släkt eftersom hon känner sig hemma där. Mamma hade dock inget val, antingen skulle hon välja säkerheten och demokratin i Sverige eller så skulle hon välja förtryckarregimen i Turkiet. Hennes barn betyder allt för henne. Ibland undrar jag inte om det är genom oss hon lever sitt liv, hon är inte bara en mamma utan så mycket mer, en vän, en pappa, en syster, en lärare, en vägledare i mitt och mina syskons liv. Hon är min förebild, hon är den som jag ser upp till. När hon berättade en del av sitt livs historia för mig, den jag berättade för er ovan föll många tårar ner för mina kinder och när jag nu försöker skriva ner alla känslor i ord för att förmedla om min känsla och mina tankar inser jag hur svårt det verkligen är. Att människor på grund av sin identitet, sitt språk, kultur och historia blir fördrivna i flykt är tragiskt och sorgsamt. Ingen skall behöva bli utsatt, ingen skall behöva fly från nära och kära. Ingen.

Jinên Azad vill avsluta med att tacka denna unga dam, och dedicera en dikt skriven av Stig Dagerman:

Flykten valde oss

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!
Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?
Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

Kurdisk skola etablerad i Schweiz

Jinên Azad har belyst vikten av det kurdiska språket i sin tidigare artikel ”Nej till Turkiets munkavel på det kurdiska språket”. I artiklen framhävde vi att språket är en av de viktigaste grundstenarna i fråga om identitet. Vår önskan är och förblir att föra fram det kurdiska språket i ljuset.

För första gången i historien har en kurdisk skola etablerats i världen utanför Kurdistans gränser. Vi på Jinên Azad är glada att berätta för våra läsare om denna historiska händelse som har ägt rum i staden Zürich i Schweiz. Såväl familjer som elever samlades vid Kurdiska Kultur- och Integrationsföreningen för att tillsammans fira invigningen av skolan. Det spelades kurdisk musik, delades ut böcker, pennor och annan skolutrustning för barnen. När samtliga hade fikat färdigt fick barnen också sin första undervisning.

I nättidningen Netkurd återfinns artikeln "Li Zurichê Dibistana Kurdî hat vekirin" (I Zürich öppnades kurdisk skola) där läraren Hesen Huseyîn Denîz uppmanar kurder runt om i världen till rätt inställning och menar att det är viktigt att vara måna om den kurdiska kampen, identiteten och språket som utgör starka grunder i motståndet av ockupant-staternas diverse förintelse målsättningar. Kurdiska kampen, martyrer och identiten har en stark bundenhet till det utsatta språket. För att kunna försvara sina nationella intressen måste man värna om språket ty det är grunden till ett folks existens.

Deniz berättar vidare om den historiska aspekten på det kurdiska språket och förklarar de hinder och förbud som språket har fått uthärda. Trots detta har språket lyckats leva kvar, detta tack vare kurdernas kamp och hoppet om ett liv utan dess förnekelse. Deniz tydliggör detta genom att förklara att kurderna i alla tider hållit starkt på sången, poesin, och sagoberättandet. Vilket han tror vara den stora anledningen till varför språket är så väl bevarat idag. Han punkterar väl att det kurdiska folket måste inta en försvarsställning mot förtrycket och ge språket den ära den är värd. Målsättningen är att även kurdiska språket likt andra språk får användningsområden i undervisning, inom politiska, sociala och ekonomiska forum hos det kurdiska folket. Det är därför viktigt att varje kurd gör sitt hem till en kurdisk ”skola”.

Det är viktigt att påpeka att det var just på Kurdistans landsområden som världscivilisationen tog till forma där de första bosättningarna, kulturen och uppoffringen för språket inleddes. Av denna anledning är det än viktigare att vi värnar om världshistoriska beting.

Med anledning av denna etablering och invigning av en kurdisk skola vill vi på Jinên Azad framföra vår önskan till det kurdiska folket om att aldrig glömma eller ge upp hoppet om språket. Det finns ett svenskt ordspråket som lyder ”hoppet är det sista som överger en människa” vilket vi anser passar in i detta sammanhang.

Vi hoppas att skolan i Schweiz, som är belägen utanför Kurdistans gränser, kan ge det kurdiska språket en ny vändning och bana väg för utveckling samt förbli ett gott föredöme för kurder runtom i världen. Därför tackar vi på Jinên Azad, Schweiz som möjliggör denna etablering för det kurdiska folket. Tack!

Batman har inte alltid haft samma namn

När Turkiet bilades 1923 och kurderna i norra Kurdistan fråntogs marken inleddes ett förtryck gentemot kurderna och en förnekelse av deras identitet och historia. Kurderna har sedan dess inte haft några rättigheter utan endast skyldigheter. I denna politik är taktiken att totalt förbjuda allt som är förknippat med kurder, man bytte därför ut allt kurdiskt till det turkiskt motsvarande och detta gällde även namnen på de kurdiska städerna. Staden "Batman" hette på sin tid Elih men namnet byttes självklart ut till följd av denna förnekelsepolitik, vilket mottogs med stor illvilja, och fortfarande är kurderna i staden väldigt obekväma med detta namnbyte. Tvångsföranden är inget som hindrar denna stat, tvärtom njuter de av att utnyttja och förstöra, kurdiska folket har som bekant i princip inget att säga till om.

I och med Batman-filmens varumärkesskydd skapar detta stor problematik för stadsbefolkningen att använda stadens namn vid affärverksamhet. Det är därför värt att påpeka att denna problematik aldrig hade existerat idag om Turkiet hade avhållit sig från den förnekelsepolitik som man har strävat efter allt sedan 1923.

Turkiet bör således stämmas för den kränkning och de svårigheter som namnbytet har fört med sig för det kurdiska folket!
____________

Aftonbladet
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article3753060.ab

Turkiet får in över 7 miljarder dollar på turism

Metro är endast ett av många svenska medier som på senare tid uppmärksammat och rekommenderat turism till militärstaten Turkiet. I artikeln ”Länderna som blivit billiga” (3/11-08) förklarar man att Turkiet, tillsammans med Island och andra länder, blivit billigare att resa till i och med valutans fall under den nuvarande internationella finanskrisen. Att man i artikeln uppmuntrar till resor till Island eftersom de drabbats värst av börsfallet och den isländska staten därför är i akut behov av utveckling som kan generera större finansiella inkomster, är på sitt håll, tämligen försvarbart, men innan man funderar över att förorda turism till Turkiet bör man ha kännedom om vissa fakta.

De beväpnade styrkorna i Turkiet, Türk Silahlı Kuvvetleri (TSK), innefattar armén, flottan och det turkiska flygvapnet. Ytterligare väsen inom den turkiska militären är gendarmeriet och kustbevakningen, och dessa agerar som understöd till armén och flottan vid tider under krig. De sammanlagt 1,054,750 soldaterna inom TSK utgör den näst största militärstyrkan inom NATO, med USA före på listan. NATO har offentligt beskrivit att dagens moderna beväpnade styrkor i Turkiet är ”väldigt erfarna och vältränade”.

Det råder militärt värvningstvång i Turkiet. Pojkar som blivit män får inte vänta alltför länge innan de gör entré i militärtjänsten. Detta är ytterligare ett skäl till varför flera kurder flyr landet, man vägrar slåss mot sina egna. Kurdiska män placeras nämligen på poster nära kurdiska städer. Kurderna får strida vid den östra gränsen och tvingas därmed att strida mot varandra.

Året 2003 tjänade Turkiet över 7 miljarder dollar på turism, och sedan dess har siffran ökat. De inkomster som turismen inbringar är nästan precis lika stora som kriget mot det kurdiska folket och den kurdiska gerillan kräver. Bara 1994 kostade kriget 12.5 miljarder dollar. Dessa pengar hade istället kunnat satsas på välfärd i de kurddominerade områdena av Turkiet, som idag har det oerhört illa ställt. Infrastruktur, sociala förhållanden, utbildning och småkapitalen i form av bidrag och andra finansiella stöd skulle kunna utökas och förbättras på många punkter, men ack, detta ligger som bekant inte i Turkiets intresse. Den destruktiva egenskapen hos den Turkiska staten är större än dess önskan om att åsamka något respektabelt.

Förespråkandet av ett undvikande av resor till Turkiet är således mer effektivt och moraliskt rätt än det motsatta. Förhoppningsvis skulle en bojkott av turism till Turkiet orsaka oväntade ekonomiska problem för den turkiska staten, gällande finansiering av den massiva militärtruppen och dess ultramoderna stridsvapen. Men om det inte skulle nå den graden, är det likväl ett sätt för oss människor i väst att visa vår ståndpunkt kring Turkiets politik. Man bör vara medveten om att man, genom att resa dit, indirekt är med på en sida om kriget – den turkiska. Den turkiska staten och dess resebolag för stor marknadsföring för sina reseorter, men man bör inte låta sig luras av det varma vädret. Detta är bara en liten del av det verkliga Turkiet, bakom fasaden gömmer sig en totalitär militärstat som utför, och har länge utfört, förtryckande verksamhet gentemot landets samtliga minoriteter, av vilka kurderna är den absolut största.

Vem är terrorist?

"Kampen mot terrorism" har under senare år kommit att skapa dominerande rubriker i media. Dessvärre har tillika inte kunnat fastlås en enhetlig definition av terrorism detta på grund av att det är starkt beroende i vilket syfte och av vem som definitionen görs. En universell definition saknas således. Dock kan vi konstatera att den minsta gemensamma nämnaren är förekommandet av "våld eller hot" gällande politiska frågor. I samband med den första kontakten av begreppet terrorism brukar ofta tankarna leda till Osama bin Laden och hans taliban verksamhet, detta är jämväl den spontana tanken för även oss kurder när vi får höra ordet.

Efter första världskriget definierades ordet för första gången av dåvarande Nationernas Konvention (1937) som ett bildande för att främja stabilitet och fred i världen samt för att verka i ett avståndstagande syfte från det etniskt separatistiska våldet. Ordet definierades som "att skapa ett tillstånd av skräck hos vissa personer eller en grupp av personer eller allmänheten". Av FN:s resolutioner och konventioner kan man inte direkt utläsa definitionen på terrorism. Utan det talas mycket om hur man ska motverka detta, som menas ha en direkt koppling till mänskliga rättigheter. I FN:s resolution (49/60 17 feb. 1995) stadgas en beskrivning av terroristiska handlingar”Criminal acts intended or calculated to provoke a state of terror in the general public, a group of person or particular persons for political purpose” Redogörelsen i resolutionen tydliggör hur svårt det är att definiera begreppet.

Detta ställer oss frågan; vem är terrorist?

I dem östra delarna av Turkiet (norra Kurdistan) pågår det för tillfället ett såväl dolt som öppet krig, området domineras av kurder. Under de senaste veckorna har det kurdiska folket, med anledning av den fysiska tortyren på kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan, rest sig i demonstrationer och protester i ett ställningstagande. Av Turkiet besvarades detta med att ännu en gång slå ner på folkmassan. Enligt källor från Amnesty skadades många, varav 200 med allvarliga skador och ett barn i 14 års ålder blev dödsskjutet av turkisk polis. Detta vittnar om hur instabilt och otryggt det är att leva som kurd och icke-turk i Turkiet. Att göra sin röst hörd är tillika förbjudet!

I 85 år har Turkiet med dess militärdiktatur terroriserat, mördat och torterat vanliga människor vars brott varit att de inte delat samma kultur, samma språk, samma historia och samma identitet. Många av dessa människor plågas än idag, om inte med det fortsatta och ständiga barbari så med plågan i svåra minnen och fysiska men. En fredskämpe, en rättighetssträvare och en motsträvig kritiker är inte uppskattade i Turkiet och för att legitimera sin politiska terror väljer man att terroriststämpla dessa rättighetssträvare. Kurdiska folkets starkaste folkrörelse, Kurdistans Arbetarparti (PKK), som har funnits på EU:s terrorlista, kom i en utredning (april 2008) av EU domstolen att sakna godtagbara skäl till att finnas med på terroristlistan, anklagelserna bottnade i osakliga grunder. Därför reviderades och togs denna stämpel bort av domstolen. Detta mottogs av vissa politiker med illvilja och med en stark turkisk lobby verksamhet lyckades man få EU att återigen terroriststämpla PKK, sedan tre månader tillbaka. Detta är något väldigt beklagligt, eftersom detta medför att Turkiets målsättningar vad avser förtryck och förintelse får en legitimation och ett indirekt stöd. Detta undgår oss inte att uppmärksamma den svenska politikern och fredskämpen, Anna Lindh som stred för den kurdiska frågan och som krävde att Turkiet skulle respektera kurdernas rättigheter. Efter flera försök, som motsträvigt stoppades av den turkiska regeringen, lyckades Lindh besöka den kurdiska huvudstaden, Diyarbekir 2003. Lindhs stora engagemang i den kurdiska frågan fick stort utrymme i EU vilket inte mottogs glädjande från turkiskt håll. Man kontrade detta genom att bland annat i turkiska tidningar, t.ex. Financial Times, utse henne som ”Turkiets fiende nr 1”. Detta är ännu ett exempel på hur Turkiet handskas med parter som för den kurdiska frågan i ljuset, om det inte handlar om att fysiskt bryta motståndaren så bekämpa oliktänkande med psykiska medel istället. (Läs även; Svar på artikel av Michael Winiarski)

När kurdiska folkets framträdare, Kurdistans Arbetarparti (PKK), bildades 1978 var den stora visionen att lösa konflikten med fredliga medel, dessvärre något som Turkiet inte hade vidare intresse i och som de fortfarande idag inte är villiga att förhandla om. Att i textform beskriva och förmedla vad det kurdiska folket har fått genomlida är för oss nästintill omöjlig. Den systematiska tortyren, dem godtyckliga fängslandena och avrättningarna. Byar som jämnades mot marken och brändes ner, tvångsdeportering av kurdiska barn från kurddominerade områden till turkdominerade områden i strävan i den turkiska assimilationspolitik, våldsangreppen av alla dess slag, förnekelsen av kurd som människa. Förtrycket från -78 kom att bli allt mer intensiv, många vågade inte gå utanför sina dörrar, många flydde bäst dem kunde, vissa hann inte vägen medan vissa kom till fredens, demokratins och rättigheternas länder. Vi tillhör denna grupp, som lyckades nå Sverige, vilket vi är tacksamma över idag. Kurdistans Arbetarparti valde i och med Turkiets överväldigande förintelse och politiska statsterror att ta till väpnad kamp, i ett försvar mot Turkiets grymheter.

Detta sätter oss frågande till de politiker som drev frågan, oavsett EU domen, om att terrorstämpla en folkrörelse när frågan i det närmaste handlar om ett självförsvar. För vad gäller såväl EU rätt som svensk rätt så undgås ansvar vid nöd och nödvärn. I princip har du rätt att löpa linan ut om faran hotar liv och lem. Anses den statsterror som Turkiet har bedrivit sedan 1921, då staten bildades, vara legitim? Förväntar sig Turkiet att man ska titta på när militären tar sig friheten att begå alla dess tänkbara former av terror.

För terrorism, i sin värsta form är den som inte tillåter yttrandefrihet, rätten till modersmål, rätten till en plats i samhället, rätten till frihet. Ett senaste exempel kan ges då premiärminister Erdogan, då han den 3 nov 2008 manade den kurdiska befolkningen att lämna landet om läget (förtrycket) inte accepteras. Han uttalade sig enligt följande: “Vi säger ett land, ett språk, en flagga och en nation. De som ställer sig emot detta kan lämna landet. Dem får åka vart dem än vill, det är samma sak i alla länder”.

Uttalandet härrör i strävan att tillintetgöra oliktänkande och det som hotar den turkiska fascismen. Att Erdogan och dennes regering inte har vetat innebörden av demokratiska värden och mänskliga rättigheter är tillika inte konstigt men att denne har skapat sig en annan bild av demokratiska länder gör oss en aning oroade. EU bör därför aktivt tydliggöra demokratins spelregler och ännu en gång ta till fasta att aktivt arbeta för att få Turkiet att uppfylla Köpenhamnskriterier som innebär respekt för mänskliga rättigheter, demokrati, rättstatens principer och minoritetsskydd samt föreningsfrihet och ett oberoende rättväsende som skall vara självklara val. Man kan sammanfatta det hela med att på papper har reformer genomförts, men att verkligheten ser annorlunda ut vittnar om oförändring. (Läs tidigare artikel; Nej till Turkiets munkavel på modersmålet)

Således bör den egentliga frågan omformuleras; för vilken kurd och vilken rättighetssträvare är inte terrorist för Turkiet? Den statsterror Turkiet bedriver inskränker människans frihet. Vi anser denna extremism och terrorism av alla dess former vara grunden till att Turkiet inte når demokrati, för så länge kriget mot det kurdiska folket och dess ockupation kvarbli kommer Turkiet aldrig nå några framsteg. Turkiet bör därför stoppa med all separatistisk verksamhet och statsterror! Och stället gå tillmötes i kurdiska folkets önskan om en fredlig lösning.

Ta även del av Defend Internationals rapport.

Fredsduvan Leyla Zana

På den 17:e dagen i den 7 månaden strandar arken på Araratbergen, som i nutid är belägen i norra Kurdistan. På den 10:e månaden synliggörs bergens toppar från syndaflodens översvämning varvid Noa släpper ut en korp som flyger tills vattnet försvunnit . I nästa skede släpper Noa ut en duva för att se om vattnet har sjunkit, om syndafloden har dragit sig tillbaka. Så småningom återvänder duvan till arken vilket Noa förstår som att det inte finns någon plats för duvan att vila på. Under sju dagar väntar Noa för att sedan återigen släppa ut duvan, denna gång återvänder duvan med en olivkvist. Efter ytterligare sju dagar släpper Noa ut duvan igen, men denna gång återvänder inte duvan (1 Mos 8:8).

Denna berättelse i Gamla Testamentet är en metafor för freden. När duvan väl återvände bärande på en olivkvist vittnade detta om att livet på jorden som undgått syndafloden, vilken jämställdes som ofred i naturen, befann sig i fredstillstånd. Berättelsen om Noa på Araratbergen symboliserar att livet på jorden fick en vändning och detta först när duvan inte återvände. Freden anländer inte med fredsduvan utan är tecken för hopp om fred.

Idag befinner sig världen långt ifrån ett tillstånd i fred. Människans girighet efter makt och pengar har resulterat i allt fler krig och konflikter. Oskyldiga människor drabbas och blir lidande för att högt uppsatta makthavare inte kan förmå att gå till förhandlingsbordet och lösa problematiken med diyalog. En människa som länge kämpat mot dessa krafter och arbetar än idag för frihetens mänskliga rättigheter och för konfliktens fredliga lösningar är fredsduvan Leyla Zana. Med ett brinnande engagemang strider hon, med endast fredliga medel, för ett rättvist samhälle och för vision om att hon tillsammans med sitt folk en dag kommer att få andas i frihet, utan förtryck och tortyr. Dessvärre har det, med hennes strävanden, medföljt just ytterligare förtryck, lidande, manipulation och lögner från stora makters sida, hennes öde har således, likt många andra kurders, tagit just denna väg.

Året 1961 föddes Leyla Zana i en kurdisk stad i norra Kurdistan. I samband med att hennes make, Mehdi Zana, dåvarande borgmästare i Diyarbekir, fick avtjäna ett straff på sexton år i sin kampanj för det kommunistiska partiet i Turkiet och ett besöksförbud således var strikt hållet mellan dessa fanns det ingen chans för Leyla Zana att se sin make. Till följd av detta började en grupp kurdiska kvinnor tillsammans med Leyla Zana att protestera utanför fängelset mot turkiska soldaters tortyr av deras fängslade män. Detta resulterade i att Leyla Zana tillfångatogs och fängslades. Hon plågades och behandlades med grymheter i 57 dagar då hon satt inne.

Det var här som hennes kamp mot förtrycket och brutaliteten på allvar tog form. Den misshandel och tortyr hon blev utsatt för av den turkiska regeringen övertygade henne om att någonting måste göras för att motarbeta dessa vedervärdiga grymheter. Året 1991, den 20 oktober, blev Leyla Zana den första folkvalda kurdiska kvinnan i turkiska parlamentet där hon på kurdiska uttalade sig enligt följande ”Jag kommer kämpa för ett broderskap mellan det turkiska och det kurdiska folket" .

Detta uttalande ledde förvånansvärt nog till att det turkiska parlamentet och regeringen bröt ut i totalt raseri och utropade nedvärderande tillmälen till Zana. Leyla Zana anklagades för separatistiska verksamhet. Att Turkiet har berövat det kurdiska folket alla dess tänkbara grundläggande fri- och rättigheter är dessvärre ingen nyhet men att en fredsmäklare som Zana som på tydliga vägar försökte föra samman två folkgrupper mottas med såväl fientliga som rasistiska åsikter visar ännu en gång det turkiska ansiktet i frågan. I och med det ovanstående uttalandet anklagades och arresterades Leyla Zana den 9 sep 1994 för förräderi vilket också blev följden till en fängelsedom på 15 år. Fängelsedomen och gripandet har uppmärksammats av det Internationella Samfundet och otroligt många, även den amerikanska kongressen slöt sig upp i ett fördömande för de åtgärder som Turkiet vidtagit mot henne. Hon belönades med en rad priser från olika håll, bland annat fick hon Europa parlamentets Sacharovpris år 1995 och hon har även varit kandidat för Nobels fredspris. Amnesty International erkänner Zana som en samvetsfånge, vilket innebär att hon sitter fängslad, bland annat med anledning av sin etnicitet och politiska engagemang utan att ha begått några våldshandlingar.

Den 9 juni 2004 frisläpps Leyla Zana efter påtryckningar från Europadomstolen. Idag lever hennes make, Mehdi Zana tillsammans med deras två barn i exil i Europa medan hon själv fortsätter kampen för frihet och demokrati i norra Kurdistan och Turkiet. I april 2008 dömdes hon till två års fängelse av den turkiska domstolen efter att hon höll ett tal vid Newroz, det kurdiska nyårsfirandet, och då namngett tre av de framstående kurdiska ledarna. Utöver dessa två år som hon blivit dömd till att avverka fängelsestraff riskeras, hon av åklagarens yrkanden, ytterligare 60 år.

Trots alla de grymheter och den tortyr som Leyla Zana fått genomlida i sin kamp hindras hon inte i kampen om frihet. I ett brev skriver hon: "I had always said even if they shut me up in a fortrest or change my body, they could not shackle my spirit. With my last breath I would continue to speak out."Vilket på svenska kan läsas: ”Jag har alltid sagt att även om de låser in mig eller utför ändringar på min kropp, kommer de aldrig lyckas tygla min själ. Med mitt sista andetag kommer jag att fortsätta göra mig hörd.”

Leyla Zana är inte bara en fredskämpe utan också en kvinnlig sådan. Hennes aktiva roll inom politiken har haft en enorm inverkan på det kurdiska folket som trots förtrycket fått mod och övertygelse till att fortsätta kampen. Många kvinnor ser Leyla Zana som en förebild, en kvinna med ett stort engagemang för demokrati, rättvisa och frihet. Detta gör henne till den fredsduva som hon är. Men vi får inte glömma att freden inte anländer med fredsduvan utan att fredsduvan är ett tecken på fred, en fredens förespråkare. För att freden skall nås behöver kampen för frihet än fler fredsduvor, för som ordspråket lyder; tillsammans är vi starka.

Trots den brutalitet och de repressalier som Leyla Zana har i sin kamp fått utså har hon inte förlorat tilltron för friheten, sin inre styrka och förmåga att stå emot Turkiets förtryck mot alla odds. Hon vågade utmana sadismens brutalitet och krossar hatiska barriärer byggda i det turkiska samhället som förnekar minoriteters rättigheter.

Därför hoppas vi kunna föra Leyla Zanas låga vidare i kampen för de förtryckta, våldutsatta och kränkta. Terrorn i Turkiet måste stoppas!

Ta även del av Jiyar Gol's dokumentär om Leyla Zana:

Del 1

Del 2

Amnesty sätter krav på Turkiet

Jinên Azad har varit i kontakt med Amnesty som nu har uppmärksammat situationen i norra Kurdistan och Turkiet. Huvudrubriken är enligt följande: "En död och flera skadade efter demonstrationer". Amnesty kräver att det sker en utredning i den turkiska polisens våldsagerande gentemot demonstranterna samt en utredning vad avser 14årige Ahmet Özkans död.

Enligt uppgifter som Amnesty lyckats ta fram vårdas för närvarande 62 personer på sjukhus för allvarliga skador och över 200 personer, varav minst ett barn, sitter häktade. Amnesty menar att polis och rättsmyndighet i Turkiet inte får missbruka sin befogenhet och därmed att ett övervåld inte är tillåtet. Turkiet måste fullfölja en handlingsplan med beaktande av dem internationella normerna. Amnesty uppmanar Turkiet att respektera det absoluta förbudet mot tortyr och annan våldshandling.

Vi på Jinên Azads redaktion är glada över att Amnesty International tagit vårt brev på allvar och vidtagit påtryckningsåtgärder för att göra Turkiet medvetna om att nyheten om händelserna i norra Kurdistan och Turkiet oss inte undgås och att vi i västvärlden inte tänker låta detta accepteras.