Turkiet får in över 7 miljarder dollar på turism

Metro är endast ett av många svenska medier som på senare tid uppmärksammat och rekommenderat turism till militärstaten Turkiet. I artikeln ”Länderna som blivit billiga” (3/11-08) förklarar man att Turkiet, tillsammans med Island och andra länder, blivit billigare att resa till i och med valutans fall under den nuvarande internationella finanskrisen. Att man i artikeln uppmuntrar till resor till Island eftersom de drabbats värst av börsfallet och den isländska staten därför är i akut behov av utveckling som kan generera större finansiella inkomster, är på sitt håll, tämligen försvarbart, men innan man funderar över att förorda turism till Turkiet bör man ha kännedom om vissa fakta.

De beväpnade styrkorna i Turkiet, Türk Silahlı Kuvvetleri (TSK), innefattar armén, flottan och det turkiska flygvapnet. Ytterligare väsen inom den turkiska militären är gendarmeriet och kustbevakningen, och dessa agerar som understöd till armén och flottan vid tider under krig. De sammanlagt 1,054,750 soldaterna inom TSK utgör den näst största militärstyrkan inom NATO, med USA före på listan. NATO har offentligt beskrivit att dagens moderna beväpnade styrkor i Turkiet är ”väldigt erfarna och vältränade”.

Det råder militärt värvningstvång i Turkiet. Pojkar som blivit män får inte vänta alltför länge innan de gör entré i militärtjänsten. Detta är ytterligare ett skäl till varför flera kurder flyr landet, man vägrar slåss mot sina egna. Kurdiska män placeras nämligen på poster nära kurdiska städer. Kurderna får strida vid den östra gränsen och tvingas därmed att strida mot varandra.

Året 2003 tjänade Turkiet över 7 miljarder dollar på turism, och sedan dess har siffran ökat. De inkomster som turismen inbringar är nästan precis lika stora som kriget mot det kurdiska folket och den kurdiska gerillan kräver. Bara 1994 kostade kriget 12.5 miljarder dollar. Dessa pengar hade istället kunnat satsas på välfärd i de kurddominerade områdena av Turkiet, som idag har det oerhört illa ställt. Infrastruktur, sociala förhållanden, utbildning och småkapitalen i form av bidrag och andra finansiella stöd skulle kunna utökas och förbättras på många punkter, men ack, detta ligger som bekant inte i Turkiets intresse. Den destruktiva egenskapen hos den Turkiska staten är större än dess önskan om att åsamka något respektabelt.

Förespråkandet av ett undvikande av resor till Turkiet är således mer effektivt och moraliskt rätt än det motsatta. Förhoppningsvis skulle en bojkott av turism till Turkiet orsaka oväntade ekonomiska problem för den turkiska staten, gällande finansiering av den massiva militärtruppen och dess ultramoderna stridsvapen. Men om det inte skulle nå den graden, är det likväl ett sätt för oss människor i väst att visa vår ståndpunkt kring Turkiets politik. Man bör vara medveten om att man, genom att resa dit, indirekt är med på en sida om kriget – den turkiska. Den turkiska staten och dess resebolag för stor marknadsföring för sina reseorter, men man bör inte låta sig luras av det varma vädret. Detta är bara en liten del av det verkliga Turkiet, bakom fasaden gömmer sig en totalitär militärstat som utför, och har länge utfört, förtryckande verksamhet gentemot landets samtliga minoriteter, av vilka kurderna är den absolut största.

På besök i norra Kurdistan

Vänsterpartiets Ann-Margarethe Livh och Börje Bergfeldt skriver i sin artikel ”Sätt press på Turkiet" om sitt besök i de kurdiska delarna av Turkiet och berättar vad det innebär att vara Kurd inom den turkiska statens territorium. Militärkontroller och turkiska attackflyg precis ovanför huvudet på dem var bara några saker som de vardagligen fick uppleva i dessa kurddominerade områden. Turkiet förklaras som en totalitär stat som med alla tänkbara militära medel slår sönder alla försök till att människor skall kunna inrätta ett någorlunda normalt liv. Livh och Bergefeldt skriver vidare i artikeln om en äldre kurdisk kvinna som skall ha uttalat sig enligt följande: ”I Europa säger de att vi är terrorister. Men vi har tvingats till väpnad kamp, vi är besvikna på er européer. Ni är tysta när man förtrycker oss och fördömer oss när vi försvarar oss. Så se er omkring. I dag är vi många och det enda vi kräver är drägliga liv. Har ni sett något våld i dag?”

Jinên Azad fann artikeln rörande till den grad att det tårades i våra ögon. Denna artikel är skriven av två människor med ett äkta omdöme och en enorm uppfattning om rätt och fel. Det kan vara svårt för våra svenska medborgare, eller europeiska medborgare över huvudtaget, att förstå hur det känns. Hur det känns att bli förbisedd, Hur det känns att inte ha en röst, Hur det känns att omöjligen kunna göra sig förstådd bland en omvärld med inget annat än egoistiska intressen. När man nu får läsa en artikel där någon äntligen sett, där någon äntligen hört, där någon äntligen förstått, återfår en liten del av ens hjärta sin sanna röda färg efter alla de gråa nyanser som det antagit på grund av flera år av upplevt förtryck och hopplöshet.

Länge leve demokratin och länge leve hoppet!

Tack Ann-Margarethe Livh och Börje Bergfeldt!

Svar på artikel av Michael Winiarski

Som svar på Michael Winiarskis artikel ” Turkiet i hemliga samtal med kurdregering” (DN 14/10/08) har Jinên Azad (KKF) valt att skriftligen klargöra sina ståndpunkter kring Winiarskis anföranden. Vi anser inte endast att artikelns realia är oriktig utan menar dessutom att texten är skriven på ett sätt som är till övergripande fördel för Turkiet. Vi finner att Winiarski behöver informeras något närmare på vissa punkter. Vi vill förtydliga detta genom att bland annat återge vad det Kurdiska Arbetarpartiet (PKK) har för politisk strävan, vilka metoder som tillämpas samt utbrednings- och aktivitetsområden. Jinên Azad menar inte att Winiarski står på en utvald sida i den kurdiska frågan utan endast att Winiarski skall ha tagit del av felaktig information.

I artikeln skriver Winiarski att PKK utgör ett hot mot den turkiska huvudstaden Ankara, vilket är närmast befängt. PKK utgör varken något hot mot Ankara, någon annan stad eller något annat folk. PKK har en enorm sympati bland dagens kurder, miljontals sympatisörer och verksamma som finns över hela världen. PKK är kurdernas representanter och kräver enbart kurdernas rättigheter. Däremot är Ankara och den turkiska militären ett hot eftersom de attackerar civila kurder, cirka 25 miljoner människor, och ständigt förklarar detta handlande som en terrorismbekämpning. Turkisk polis och militär tillåts skjuta och misshandla hejvilt vid kurdiska demonstrationer och fall av oroligheter i Östra Turkiet (Norra Kurdistan). De utövar fysiskt våld på likväl barn som kvinnor, bryter sig in i kurders hem och vandaliserar infrastruktur med pansarvagnar.

Vidare i artikeln kallar Winiarski den kurdiska regionala regeringens (KRG) ledare, Massoud Barzani, för klanledare. Samtidigt som Hizbollahs ledare av turkiska makthavare får titeln ”statsminister” föredrar turkarna att kalla Iraks president, Jalal Talabani, och Kurdistans regionala regerings ledare, Massoud Barzani, för "klanledare"(!). Det är inte acceptabelt, detta smutskastande tillmäle gentemot M.Barzani har som enda syfte att förnedra kurder. Att Winiarski ur denna aspekt tar efter detta beteende finner vi å hela kurdiska folkets, i Sverige, vägnar högst bekymmersamt.

De riktiga siffrorna på PKK:s baser i Norra Irak (Södra Kurdistan) inkluderar cirka 2000-3000 rebeller. I Östra Turkiet (Norra Kurdistan) och Västra Iran (Östra Kurdistan) finns det desto fler. Som bevis på detta kan man betrakta utbredningen och effektiviteten av PKK:s rebeller på senare tid. Bl.a. bör det uppmärksammas att de var 15 poliser (och inte fem som det stod i artikeln) som sköts i en polisbuss i Diyarbekir. Vidare påstås irakkurder kungöra att PKK inte är välkomna i Norra Irak (Södra Kurdistan) såvida de inte avslutar den väpnade kampen. Varför kurder skulle förneka kurders egna rättigheter är ytterst ologiskt. Detta påstående är inkorrekt, ingen kurd är ovälkommen i en annan del av Kurdistan. De ultimatum som PKK för mot den turkiska regeringen angående grundläggande mänskliga rättigheter är anledningen till den fortsatta kampen. Attackerna mot de turkiska militärposterna är en följd av den turkiska regeringens förbiseenden av hela det kurdiska folkets yrkanden om essentiella rättigheter.

Alltsedan Bush-regeringens påtryckningar om att turkiska statens makthavare måste föra en dialog med kurder i södra Kurdistan, har Turkiet påbörjat motsvarande men fortsätter naturligtvis ännu att förbise kurderna i den turkiska delen. Detta är inte bara paradoxalt utan dessutom vedervärdigt. Resonemanget är således att man inte tillåter sig kompromissa med kurder då det gäller en fredlig lösning medan ett samarbete med kurder för att tillsammans gå emot andra kurder är ett högst sannolikt tillvägagångssätt.

Den turkiske premiärministern Erdogan har ännu inte skakat hand med DTP:s ledare Ahmet Türk och hans parlamentariska kollegor i Ankara, det är en symbolisk vägran från hans sida. Detta eftersom DTP (Demokratiska Samhällspartiet) och Ahmet Türk nämligen söker dialog och fred till att lösa problemet men detta är förvisso och dessvärre inte något som ligger i den Turkiska statens intresse.

Kurdiska folket har följande krav gentemot den turkiska staten:
- Ett erkännande av den kurdiska identiteten.
- Rätten att nyttja Kurdiska som undervisningsspråk i skolor då det är många miljoner människors modersmål.
- Ett upphörande av sändningsblockader och begränsningar av kurdisk media.
- Rätten att driva politiska partiaktiviteter.
- Ett avvecklande av det tvång på ”byvakter” som nu råder i kurdiska städer.
- Ekonomiska förbättringar för människor i Norra Kurdistan!

PKK är folket, folket är vi!

Finn Winiarskis artikel på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=839825