Sanningen bakom ett turkiskt fängelse

I svensk media får man sällan en djupgående kännedom om kurder; en folkgrupp som under årtionden har fört en kamp mot ockupationsmakternas förtryck och terror, där många har tvingats fly i exil men också där många har mist sina liv. Vi vill åskådliggöra vad de faktiska konsekvenserna kan bli vid ett ställningstagande att utkräva sina grundläggande och mänskliga rättigheter, en människorättskamp som av Turkiet stämplas som separatism och terrorism. Terrorism, ett begrepp som av Turkiet anammats från västvärldens ”kriget mot terrorismen” och som av Turkiet används frekvent för att möjliggöra och legitimera förtrycket och förintelsen av minoritetsgrupper som det kurdiska folket. Tyvärr lyckas de överlista den okritiske vars kunskaper om Turkiets historia och situation är ringa. (Läs även; Vem är terrorist?)

Vår avgränsning ligger i att belysa ett av de större fängelserna i norra Kurdistan, det ökända fängelset i Diyarbekir. Ett fängelse som av världssamfundet är rankat till ett av världens tio värsta. Det var under början av 1980 talet som fängelset uppfördes och då avsågs ha plats för 650 – 700 kurdiska politiska fångar. Fängelset kom att få många fler fångar än vad man räknade med. I slutet av 1983 hade man totalt 3500 -4000 fångar. (Hur många fångar det finns i fängelset idag är en uppgift som vi inte har lyckats få fram.)

Boken ”De grymma turkiska åren” författad av Lales Qaso skildrar övergreppen från detta turkiska fängelse. Han återger sin fångenskap under de tio år som han satt fängslad. En skildring som vi inte alls anser unik för en kurd utan en skildring som väl konkretiserar den förnedring och brutalitet som förekommer varje dag i Turkiet. I Diyarbekirfängelset användes ungefär 90 olika tortyrmetoder, Qaso skildrar och illustrerar ett fyrtiotal av dessa. Idag uttrycker Qaso trots frigivningen 1991, att han inte känner sig fri. Han utvecklar inte detta, men vi förmodar att det turkiska fängelsestraffet inte bara gett honom djupa men, vi tolkar även hans framställning som att kurdernas situation inte förbättrats. Förtrycket och tortyren är således alltjämt vardagsmat för kurder och andra minoriteter i Turkiet.

Redan vid åtta års ålder kom Lales Qaso att få känna på förtryckets våld då han under sin första skoldag blev slagen, kränkt med både svordomar och spottande samt frihetsberövad genom att sättas i arrest i skolans källare. Orsaken var att han hade skrivit två kurdiska ord på den svarta tavlan i hopp om att få beröm och bli uppskattad av läraren. Qaso förstod ganska snart att han hade blivit infödd i en konflikt där förnekelse och hat var två grundstenar för att förinta hans folk. Han involverade sig tidigt i den kurdiska kampen och tillfångatogs redan vid ung ålder och fick avtjäna fängelsestraff. Med bindel för ögonen var tortyr och förnedring något som genomsyrade fängelsevistelsen.

I inledningen av boken berättar tre medfångar till Qaso om fängelsevistelsen. Vi har valt ut vissa stycken ur dessa framställningar. En av dessa är Hisyar Dirok som var frihetsberövad i åtta år, han uttrycker sig enligt följande: ”De berövade oss åsynen av solen, månen och stjärnorna. Jord, blommor och allt som varmt och mjukt hade bytts ut mot betong och stål. Vindens susning i håret ersattes av tortyrförövarens förhållningsregler i våra öron. Alla tårar var förbjudna. Styrkan i våra muskler var bundna av kedjor och bojor.”. En annan medfånge är Recep Fisil som satt fängslad i tio år. Han vidhåller att om det finns ett helvete så är det fängelset i Diyarbekir. Han menar att det är i detta fängelse som han fick utstå alla tänkbara former av tortyr, se lemlästade kroppar liggandes livlösa på betonggolvet och hur människor dödades för att sedan slängas i stora soptunnor. Fisil förklarar hur livet i fängelset kännetecknades av hunger, törst, nakenhet, smuts utan möjlighet till tvätt, utståelse av tortyr, våldtäkter och sjukdomar. Pasha Uzun - en tredje medfånge till Qaso - understryker att den turkiska staten tagit hans åtta år, de bästa åren under hans ungdom, och även många av hans vänners liv gick förlorade. Han visar en ängslig sida där han menar att mycket har skrivits och fortfarande skrivs om fängelseåren, att Röda Korset och Amnesty har ett stort antal dokumenterade fall av tortyr och mord, men att de som står ansvariga för detta – ”från högsta chef till lägsta fångvaktare” – inte har ställts inför rätta och fortfarande går fria.

I ett stycke berättar Qazo något fasansfullt om när den turkiska militären, inför ögonen på andra fångar, våldför sig på en kvinnlig partikamrat till Qaso. Han beskriver det som en kniv i hjärtat, ”Jag skrek med henne, jag betedde mig som hon gjorde. Jag blev O själv. Jag träffade henne aldrig mer. Det enda jag vet är att hon lever...”. Detta stycke i hans berättelse har varit allra svårast för oss att bearbeta. Vår avsky och ilska över att utnyttja och förnedra kvinnan på detta brutala vis finner vi inga ord för. Amnesty skrev i sin årsrapport (2003) om ett fall där två kvinnor fängslats, misshandlats och våldtagits efter att ha deltagit i en 1 maj-demonstration. I rapporten framkommer vidare att kvinnor oavsett social eller kulturell bakgrund utsätts för övergrepp, dock är kurdiska kvinnor och kvinnor med en annan politisk uppfattning än den turkiska regeringen och militären särskilt utsatta. Det anförs vidare i rapporten att detta sexuella övergrepp ibland har använts som ett motiv att få fången att prata.

Fångvaktarna i Diyarbekirfängelset var militärer och det fanns alltid ett dussin av dem på plats. Deras hår var kortklippta, de bar uniform och tilltalade varandra vid namn som Adolf Hitler, Gestapo, Mustafa Kemal och Stalin. Vakterna använde sig av de mest barbariska metoderna för att släcka törsten efter skadeglädje, ”De släckte cigaretter på fångarnas kroppar, drog ut fångens tunga och stack den med nål eller knivspets. De vred även om fångarnas öron, slog sönder deras tänder, revben och fingrar, deras näsa, haka eller huvud. De vred armarna och benen ur led. De sparkade på smalbenen med stålförsedda kängor, för att benen skulle gå av.” […] ”Militären försökte tvinga alla att äta sin egen avföring. Och många gjorde det. De som vägrade smetades ändå med avföring i ansiktet runt munnen.”.

Några tortyrmetoder som tas upp i boken är turkiska marscher, vågen, kedjan (se illustration nedan), testikelsymfonin, uttänjningen och tandutdragningen. Den ’turkiska marschen’ gick ut på att fångarna skulle kunna turkiska marsch- och nationalsånger utantill. Den som inte kunde texterna fick utöver den vanliga misshandeln ett utökat straff. Qaso berättar att en 20 årig fånge, Cemal Kilic inte kunde turkiska och således inte kunde sjunga den turkiska nationalsången, det fick till följd att han hängdes upp naken, ” han skulle få lika många batongslag som antalet versrader i nationalsången. Om han sedan fortfarande levde skulle han tilldelas lika många betongslag som antalet ord i nationalsången. Och om han envisades med att ändå fortsätta leva skulle betongslagens antal bli lika många som antalet stavelser och därefter – antalet bokstäver”. Cemal Kilic torterades naken till döds. ”Vågen”, ”testikelsymfonin” och de övriga tortyrmetoderna anser vi så barbariska att vi har valt att avstå att redogöra för dessa, däremot hänvisar vi till sidorna 93-108 i boken.

Kedjan 1

Kedjan 2
Kedjan 3

Fångarna i fängelset visade sin första protestaktion i januari 1981 genom att tillsammans hungerstrejka för att få ett slut på tortyren och misshandeln. Fångvakterna hanterade detta med att intensivt tortera fångarna i tortyrkamrarna. Trots detta fortgick hungerstrejken. Efter 43 dagar i hungerstrejk kompromissade militärledningen och det lovades att tortyren skulle upphöra. Men redan efter några dagar bröt man denna överenskommelse. Efter hungerstrejken kom tortyren och misshandeln att bli ännu värre. År 1981-1982 var två väldigt svåra år för fångarna i fängelset skriver Qaso. Många tog sina liv för att protestera mot grymheterna i fängelset. En av PKKs grundare, Mazlum Dogan tog sitt liv den 21 mars 1982 (samma datum som kurdernas nyårshögtid Newroz) i en protest mot Turkiet. Qaso beskriver händelseförloppet som väldigt känsloladdat för fångarna där många av dem började skära sig med rakhyvlar och till följd därav dog. Även fyra fångar, tillhörande avdelning 33, satte eld på sig och dog. En av dessa fångar var ledande politiker och ingenjör, Ferhat Kurtay medan de övriga tre var unga studenter. Fångarnas protestaktioner skapade stort vansinne hos fängelseledningen som hanterade detta med skicka hundratals militärer för att inrätta ordning och attackera fångarna. Fängelsets brutalitet kom att förvandlas till ett slakteri. Militären avrättade fångarna skoningslöst. Fyra kurdiska politiker, M. Hayir Durmus, Kemal Pir, Akif Yilmaz och Ali Cicek inledde, i och med det rådande tillståndet, den andra hungerstrejken. Många fångar deltog men den långvariga hungerstrejken resulterade i att de fyra ovannämnda dog. Deras död ledde till att militärledningen drog ner på våldet.

En välkänd fånge är Mehdi Zana, som i många år var borgmästare i Diyarbekir och kämpade fredligt för att den kurdiska majoriteten i Turkiet skulle få sina rättigheter, blev arresterad av militärmakten i Turkiet i början av 1980-talet och satt som fånge i Diyarbekirfängelset. Mehdi Zana dömdes till ett långt fängelsestraff och fick utstå tortyr. Amnesty International med ledning av den svenska sektionen utsåg honom som samvetesfånge och arbetade intensivt med hans fall, vilket också resulterade i att han frigavs och idag är bosatt i Sverige. I sin bok ”Elva år i turkiskt fängelse” berättar han om tortyren. Under en period av två veckor blir han utsatt med en metod, så här beskriver han det: "Den tredje dagen kommer de för att hämta mig igen, och binder för ögonen och surrar ihop händer och ben. Det hela börjar. Först med falaka, en urgammal beprövad tortyrmetod. Man bearbetar fotsulorna med en käpp eller ett slagträ. När jag svimmar skvätter de vatten på mig och börjar om. Efter att ha slagit mig färdigt under fotsulorna slänger de omkull mig och ställer sig en i taget och trampar mig på ryggen. De är minst ett fyrtiotal! Sedan kommer förolämpningarna: 'Bögjävel, jag skiter i ansiktet på dig...'. Till slut för de mig till ett annat rum där de hänger mig naken i armarna och kopplar elektriska ledningar till penis och ändhålet. När de sätter på strömmen börjar hela kroppen att darra. De kallar det att 'leka flygplan'. Då jag svimmar väcker de mig med stövelsparkar. Deras frågor rör namn, upplysningar om min organisation, mina kontakter… 'Om du vill bli lämnad ifred, är det bara att skriva på det här pappret!' ”. […] "Hela tiden under tortyren är det musik på. Ständigt. Och när de slår eller torterar en fånge med någon särskilt raffinerad metod sänker de musiken så att alla ska höra honom vråla. Också den psykiska pressen är hård. Om någon vägrar att skriva under hotar de med att ta dit hans fru. 'Du ska se att vi får henne att prata.' När skriken från torterade kvinnor hörs tänker var och en: 'Det är min fru'. Man hör också barnskrik och säger till sig själv: 'Det är kanske mina…'. Det finns nämligen också kvinnliga fångar. En gång känner en av fångarna igen sin hustrus vrålande röst och börjar banka huvudet mot väggen som en vansinnig. Senare dör han under tortyren."

Det finns ofantligt mycket att skriva om vad gäller Turkiets tortyr av det kurdiska folket och andra minoritetsgrupper som strävar efter sina rättigheter. Den tortyr som utförs av Turkiets tjänstemän, poliser, och militär klassificeras som statsterror. Vi hoppas att vi har nyanserat verkligheten för våra läsare och att även de inser att Turkiet på papper dessvärre inte är Turkiet i verkligheten.

Tortyr används som ett verktyg för att få tyst på människorättskämpar, för att i ett avskräckande scenario skapa rädsla hos folkmassan och åsamka smärta och förödmjukelse hos kämpar som vågar kräva sin frihet. Tortyr anser vi vidare vara ett redskap som vidmakthåller förtrycket av oliktänkande och politisk opposition. Förutom den kränkning som fångarna tvingas utstå får också dessa människor svårt att uthärda alla fysiska och psykiska men efter tortyren och fängelsevistelsen. Men svårast är nog att glömma och radera plågan i minnet. Symptomen som förekommer hos människor som blivit torterade är oftast mardrömmar, ångest, stress och nedstämdhet. Dessa symptom innefattas i det så kallade posttraumatiska stressyndromet (PTSD), vilken diagnostiseras när någon blivit utsatt för tortyr och chockartade trauman där kontrollen förloras i någon annans styre.

Något som ifrågasätts och genomsyras i Lales Qasos bok är förundran över att dessa övergrepp begås av helt vanliga människor. Han ställer sig oförstående till hur människor kan begå ondsinta grymheter mot andra människor, utan att känna dåligt samvete och kunna leva med sig själva. I detta sammanhang är det väl intressant att dra en parallell till det experiment som utfördes i USA under 1970 talet, ett socialpsykologiskt experiment vid Stanford University. Forskarna ville visa människans agerande i fångenskap och hur den sociala rollen påverkar människans beteende. Man byggde därför ett fängelse med celler och rekryterade försökspersoner som levde sina liv under normala förhållanden, välbalanserade, harmoniska och inte hade anlag för psykiska sjukdomar. Dessa lät man undersökas av både psykologer och läkare. Tjugo normala män rekryterades, männen delades in två grupper, 10 fångar och 10 fångvaktare. Experimentet skulle pågå under 14 dagars tid. Med dolda kameror kunde man se samspelet mellan parterna och det hade inte gått 24 h förrän man kunde se att angreppen börjat ske. Det vill säga deltagarna hade snabbt anpassat sig till de givna rollerna. En tredjedel av fångvaktarna bedömdes ha sadistiska tendenser och många av fångarna gjorde inget motstånd utan lät sig bli förnedrade. Redan efter 6 dagar (!) blev man tvungen att avbryta experimentet eftersom de psykologiska påfrestningarna blev för markanta och påfrestande för fångarna, man var rädd för att det skulle leda till permanenta psykiska skador. Experimentet höll i endast 6 dagar, det ger kalla kårar att göra en jämförelse med fångar som får utstå hundra gånger värre extrema förhållanden och som har långa fängelsestraff. Ett vanligt fängelsestraff i Turkiet brukar sträcka sig på minst 15-30 år, förutom alla de fysiska besvär dessa människor får genomlida blir frågan hur livet kan gå vidare med alla psykiska men?

Ökad våld och tortyr i Turkiet

Människorättsorganisationen Human Rights Watch har avhandlat en 80 sidig rapport, "Closing Ranks against Accountability - Barriers to Tackling Police Violence in Turkey", om Turkiets eskalerade polisvåld och tortyr gentemot allmänheten sedan 2007, då en lagändring om polisens befogenheter inrättades. Man menar att polisvåldet har förvärrats i och med denna lagändring som ger polisen nästintill fria tyglar.

Human Rights Watch påpekar att det ökade polisvåldet härrör i att den turkiska regeringen har misslyckat med att hålla tjänstemän till svars för befogenhetsmissbruk. Det anförs vidare i rapporten att övergreppen, som i många fall leder till dödliga utfall, främst sker vid demonstrationer, vid polisens identitetskontroller av allmänheten och vid gripanden i polisbilar. Den som inlämnar klagomål om polisens våldshantering ställs ofta inför rätta. När det egentligen bör vara poliserna som ställs inför rätta säger Kenneth Roth, VD för HRW. Han uttalar vidare om att: "Turkiet måste ta itu med sin våldsamma och skjutglada poliskultur".

Vid åtal och i samband med utredningar där polisen är inblandad undanhåller och makulerar man ofta bevis som åläggs polisen. Dessutom strävar man efter resultatlösa utredningar genom att dra ut på utredningstiden för att på sätt kunna lämna domen utan bifall.

HRW har i rapporten lämnat detaljerade rekommendationer till den turkiska regeringen. Bland annat rekommenderas att Turkiet skall införa ett system för att kunna övervaka tillämpningen av lagen om polismyndighetens befogenheter och att video- och ljudinspelning av misstänkta vid polisstationer utförs på rätt sätt och enligt rutinen. Läs övriga rekommendationer i rapporten här.

Vi anser att HRWs utredningsrapport och rekommendationer till Turkiet är oerhört viktiga steg för demokratiseringsprocessen i landet. Genom att vara tydlig och noga med att fördöma missförhållanden och otillåtna handlingar som kränker individers frihet visar man att dessa brott har världens ögon på sig, att deras brottshandlingar inte går förbisedda utan fördöms av demokratiska länder. Ty det är i fördömandet som man åskådliggör problemet och som man tar avstånd från dessa allvarliga brott för att på så sätt kunna möjliggöra förändring.

Läs Svenska Dagbladets nyhet.

Ta även del av det turkiska våldet.

Turkiet kräver Youtube- användares identitet

Turkiets åklagarministerie söker namn på de youtube-användare som har förolämpat Turkiet, landets flagga och Turkiets grundare, Mustafa Kemal Atatürk. Denna information förväntar man att den amerikanska regeringen (justitiedepartementet) skall delge och överlämna dessa användare till Turkiet.

Den turkiske åklagaren, Kursat Kayral begär denna information av USA för att kunna inleda en förundersökning av dessa användare och kvarhålla dessa i Turkiet i avvaktan på utredningen. I maj 2008 förbjöd en turkisk domstol i Ankara Youtube eftersom man ansåg det förnärma Turkiet.

Är det inte ganska lustigt att Turkiet även ger sig på yttrande- och tryckfriheten i andra länder? När skall Turkiet förstå att censur och avbräck i dessa rättigheter inte existerar i demokratiska länder, att statliga myndigheter inte har rätt att förnärma friheten att sprida och ta emot information och tankar.

Det kanske är dags att redogöra gamla rättfilosofiska tänkare för Turkiet som fortfarande under 2000 talet inte vet innebörden av termen frihet.

John Stuart Mill formulerade försvaret av yttrandefriheten enligt följande;

"För det första: Även om någon åsikt tvingas till tystnad kan den, såvitt vi vet, vara riktig. Att bestrida detta skulle vara att tillmäta oss själva ofelbarhet.

För det andra: Även om den åsikt som nedtystas är en villfarelse, kan den dock innehålla och innehåller mycket ofta en viss grad av sanning... [det är] endast genom kontroverser mellan olika meningar som andra sidor av sanningen har någon utsikt att göra sig gällande.

För det tredje: Det kan tänkas att den vedertagna åsiktern inte blott är sann utan rymmer hela sanningen. Men om den inte får röna och verkligen röner ett intensivt motstånd, kommer flertalet av dess anhängare att omfatta den blott som en fördom med föga insikt om eller känsla för alla de förnuftsskäl som den grundar sig på...

För det fjärde kommer själva åsiktens innebörd att löpa fara att gå förlorad eller avtrubbas och berövas allt levande inflytande på karaktär och handlingssätt. Den blir bara en dogm som bekänns med läpparna, för alltid verkningslös, en död bråte som belamrar marken och hindrar att någon verklig och djupt erkänd övertygelse spirar fram ur förnuftet eller den personliga erfarenheten."

Turkiet får in över 7 miljarder dollar på turism

Metro är endast ett av många svenska medier som på senare tid uppmärksammat och rekommenderat turism till militärstaten Turkiet. I artikeln ”Länderna som blivit billiga” (3/11-08) förklarar man att Turkiet, tillsammans med Island och andra länder, blivit billigare att resa till i och med valutans fall under den nuvarande internationella finanskrisen. Att man i artikeln uppmuntrar till resor till Island eftersom de drabbats värst av börsfallet och den isländska staten därför är i akut behov av utveckling som kan generera större finansiella inkomster, är på sitt håll, tämligen försvarbart, men innan man funderar över att förorda turism till Turkiet bör man ha kännedom om vissa fakta.

De beväpnade styrkorna i Turkiet, Türk Silahlı Kuvvetleri (TSK), innefattar armén, flottan och det turkiska flygvapnet. Ytterligare väsen inom den turkiska militären är gendarmeriet och kustbevakningen, och dessa agerar som understöd till armén och flottan vid tider under krig. De sammanlagt 1,054,750 soldaterna inom TSK utgör den näst största militärstyrkan inom NATO, med USA före på listan. NATO har offentligt beskrivit att dagens moderna beväpnade styrkor i Turkiet är ”väldigt erfarna och vältränade”.

Det råder militärt värvningstvång i Turkiet. Pojkar som blivit män får inte vänta alltför länge innan de gör entré i militärtjänsten. Detta är ytterligare ett skäl till varför flera kurder flyr landet, man vägrar slåss mot sina egna. Kurdiska män placeras nämligen på poster nära kurdiska städer. Kurderna får strida vid den östra gränsen och tvingas därmed att strida mot varandra.

Året 2003 tjänade Turkiet över 7 miljarder dollar på turism, och sedan dess har siffran ökat. De inkomster som turismen inbringar är nästan precis lika stora som kriget mot det kurdiska folket och den kurdiska gerillan kräver. Bara 1994 kostade kriget 12.5 miljarder dollar. Dessa pengar hade istället kunnat satsas på välfärd i de kurddominerade områdena av Turkiet, som idag har det oerhört illa ställt. Infrastruktur, sociala förhållanden, utbildning och småkapitalen i form av bidrag och andra finansiella stöd skulle kunna utökas och förbättras på många punkter, men ack, detta ligger som bekant inte i Turkiets intresse. Den destruktiva egenskapen hos den Turkiska staten är större än dess önskan om att åsamka något respektabelt.

Förespråkandet av ett undvikande av resor till Turkiet är således mer effektivt och moraliskt rätt än det motsatta. Förhoppningsvis skulle en bojkott av turism till Turkiet orsaka oväntade ekonomiska problem för den turkiska staten, gällande finansiering av den massiva militärtruppen och dess ultramoderna stridsvapen. Men om det inte skulle nå den graden, är det likväl ett sätt för oss människor i väst att visa vår ståndpunkt kring Turkiets politik. Man bör vara medveten om att man, genom att resa dit, indirekt är med på en sida om kriget – den turkiska. Den turkiska staten och dess resebolag för stor marknadsföring för sina reseorter, men man bör inte låta sig luras av det varma vädret. Detta är bara en liten del av det verkliga Turkiet, bakom fasaden gömmer sig en totalitär militärstat som utför, och har länge utfört, förtryckande verksamhet gentemot landets samtliga minoriteter, av vilka kurderna är den absolut största.

14åring dödsskjuten av turkisk polis

Ett barn i 14 års åldern, Ahmet Özkan, blev dödsskjuten av turkisk polis under en demonstration i turkiska delen av Kurdistan. Turkiet, ett land som har planer på att inträda i den Européska Unionen men som varken uppfyller Köpenhamnsfördraget eller FNs deklaration om mänskliga fri och rättigheter.

I Köpenhamnsfördraget, kriterium ett, stadgas att ett medlemsland skall vara bärare av stabila institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och minoritetsskydd. Dessa uppfylls inte av Turkiet!

Förespråkar EU och demokratiska nationer denna agenda som Turkiet spelar? Skall ett barn i 14 årsåldern på grund av sin protest i folkmassan tvingas bli blodigt dödskjuten på det mest brutala och barbariska vis? Är detta något godtagbart i ett demokratiskt samhälle? Får ens något liknande inträffa?

Skall ett 14 årigt barn inte få protestera mot Turkiets fysiska tortyr av kurdisk folkledare och förtrycket gentemot det kurdiska folket? Skall demokratiska länder tillåta och passivt understödja slag, förolämpningar, hot, förföljelse, isoleringscell, ögonbindel, nakenhet, tortyr, tvång och sexuella trakasserier? Listan kan göras lång, allt för lång men frågan är hur länge till det kurdiska folket skall behöva motstå och utstå alla dessa former av trakasserier och förtryck?

Ahmet Özkans liv togs ifrån honom i hans strävan efter frihet.
Vila i frid!