Sanningen bakom ett turkiskt fängelse

I svensk media får man sällan en djupgående kännedom om kurder; en folkgrupp som under årtionden har fört en kamp mot ockupationsmakternas förtryck och terror, där många har tvingats fly i exil men också där många har mist sina liv. Vi vill åskådliggöra vad de faktiska konsekvenserna kan bli vid ett ställningstagande att utkräva sina grundläggande och mänskliga rättigheter, en människorättskamp som av Turkiet stämplas som separatism och terrorism. Terrorism, ett begrepp som av Turkiet anammats från västvärldens ”kriget mot terrorismen” och som av Turkiet används frekvent för att möjliggöra och legitimera förtrycket och förintelsen av minoritetsgrupper som det kurdiska folket. Tyvärr lyckas de överlista den okritiske vars kunskaper om Turkiets historia och situation är ringa. (Läs även; Vem är terrorist?)

Vår avgränsning ligger i att belysa ett av de större fängelserna i norra Kurdistan, det ökända fängelset i Diyarbekir. Ett fängelse som av världssamfundet är rankat till ett av världens tio värsta. Det var under början av 1980 talet som fängelset uppfördes och då avsågs ha plats för 650 – 700 kurdiska politiska fångar. Fängelset kom att få många fler fångar än vad man räknade med. I slutet av 1983 hade man totalt 3500 -4000 fångar. (Hur många fångar det finns i fängelset idag är en uppgift som vi inte har lyckats få fram.)

Boken ”De grymma turkiska åren” författad av Lales Qaso skildrar övergreppen från detta turkiska fängelse. Han återger sin fångenskap under de tio år som han satt fängslad. En skildring som vi inte alls anser unik för en kurd utan en skildring som väl konkretiserar den förnedring och brutalitet som förekommer varje dag i Turkiet. I Diyarbekirfängelset användes ungefär 90 olika tortyrmetoder, Qaso skildrar och illustrerar ett fyrtiotal av dessa. Idag uttrycker Qaso trots frigivningen 1991, att han inte känner sig fri. Han utvecklar inte detta, men vi förmodar att det turkiska fängelsestraffet inte bara gett honom djupa men, vi tolkar även hans framställning som att kurdernas situation inte förbättrats. Förtrycket och tortyren är således alltjämt vardagsmat för kurder och andra minoriteter i Turkiet.

Redan vid åtta års ålder kom Lales Qaso att få känna på förtryckets våld då han under sin första skoldag blev slagen, kränkt med både svordomar och spottande samt frihetsberövad genom att sättas i arrest i skolans källare. Orsaken var att han hade skrivit två kurdiska ord på den svarta tavlan i hopp om att få beröm och bli uppskattad av läraren. Qaso förstod ganska snart att han hade blivit infödd i en konflikt där förnekelse och hat var två grundstenar för att förinta hans folk. Han involverade sig tidigt i den kurdiska kampen och tillfångatogs redan vid ung ålder och fick avtjäna fängelsestraff. Med bindel för ögonen var tortyr och förnedring något som genomsyrade fängelsevistelsen.

I inledningen av boken berättar tre medfångar till Qaso om fängelsevistelsen. Vi har valt ut vissa stycken ur dessa framställningar. En av dessa är Hisyar Dirok som var frihetsberövad i åtta år, han uttrycker sig enligt följande: ”De berövade oss åsynen av solen, månen och stjärnorna. Jord, blommor och allt som varmt och mjukt hade bytts ut mot betong och stål. Vindens susning i håret ersattes av tortyrförövarens förhållningsregler i våra öron. Alla tårar var förbjudna. Styrkan i våra muskler var bundna av kedjor och bojor.”. En annan medfånge är Recep Fisil som satt fängslad i tio år. Han vidhåller att om det finns ett helvete så är det fängelset i Diyarbekir. Han menar att det är i detta fängelse som han fick utstå alla tänkbara former av tortyr, se lemlästade kroppar liggandes livlösa på betonggolvet och hur människor dödades för att sedan slängas i stora soptunnor. Fisil förklarar hur livet i fängelset kännetecknades av hunger, törst, nakenhet, smuts utan möjlighet till tvätt, utståelse av tortyr, våldtäkter och sjukdomar. Pasha Uzun - en tredje medfånge till Qaso - understryker att den turkiska staten tagit hans åtta år, de bästa åren under hans ungdom, och även många av hans vänners liv gick förlorade. Han visar en ängslig sida där han menar att mycket har skrivits och fortfarande skrivs om fängelseåren, att Röda Korset och Amnesty har ett stort antal dokumenterade fall av tortyr och mord, men att de som står ansvariga för detta – ”från högsta chef till lägsta fångvaktare” – inte har ställts inför rätta och fortfarande går fria.

I ett stycke berättar Qazo något fasansfullt om när den turkiska militären, inför ögonen på andra fångar, våldför sig på en kvinnlig partikamrat till Qaso. Han beskriver det som en kniv i hjärtat, ”Jag skrek med henne, jag betedde mig som hon gjorde. Jag blev O själv. Jag träffade henne aldrig mer. Det enda jag vet är att hon lever...”. Detta stycke i hans berättelse har varit allra svårast för oss att bearbeta. Vår avsky och ilska över att utnyttja och förnedra kvinnan på detta brutala vis finner vi inga ord för. Amnesty skrev i sin årsrapport (2003) om ett fall där två kvinnor fängslats, misshandlats och våldtagits efter att ha deltagit i en 1 maj-demonstration. I rapporten framkommer vidare att kvinnor oavsett social eller kulturell bakgrund utsätts för övergrepp, dock är kurdiska kvinnor och kvinnor med en annan politisk uppfattning än den turkiska regeringen och militären särskilt utsatta. Det anförs vidare i rapporten att detta sexuella övergrepp ibland har använts som ett motiv att få fången att prata.

Fångvaktarna i Diyarbekirfängelset var militärer och det fanns alltid ett dussin av dem på plats. Deras hår var kortklippta, de bar uniform och tilltalade varandra vid namn som Adolf Hitler, Gestapo, Mustafa Kemal och Stalin. Vakterna använde sig av de mest barbariska metoderna för att släcka törsten efter skadeglädje, ”De släckte cigaretter på fångarnas kroppar, drog ut fångens tunga och stack den med nål eller knivspets. De vred även om fångarnas öron, slog sönder deras tänder, revben och fingrar, deras näsa, haka eller huvud. De vred armarna och benen ur led. De sparkade på smalbenen med stålförsedda kängor, för att benen skulle gå av.” […] ”Militären försökte tvinga alla att äta sin egen avföring. Och många gjorde det. De som vägrade smetades ändå med avföring i ansiktet runt munnen.”.

Några tortyrmetoder som tas upp i boken är turkiska marscher, vågen, kedjan (se illustration nedan), testikelsymfonin, uttänjningen och tandutdragningen. Den ’turkiska marschen’ gick ut på att fångarna skulle kunna turkiska marsch- och nationalsånger utantill. Den som inte kunde texterna fick utöver den vanliga misshandeln ett utökat straff. Qaso berättar att en 20 årig fånge, Cemal Kilic inte kunde turkiska och således inte kunde sjunga den turkiska nationalsången, det fick till följd att han hängdes upp naken, ” han skulle få lika många batongslag som antalet versrader i nationalsången. Om han sedan fortfarande levde skulle han tilldelas lika många betongslag som antalet ord i nationalsången. Och om han envisades med att ändå fortsätta leva skulle betongslagens antal bli lika många som antalet stavelser och därefter – antalet bokstäver”. Cemal Kilic torterades naken till döds. ”Vågen”, ”testikelsymfonin” och de övriga tortyrmetoderna anser vi så barbariska att vi har valt att avstå att redogöra för dessa, däremot hänvisar vi till sidorna 93-108 i boken.

Kedjan 1

Kedjan 2
Kedjan 3

Fångarna i fängelset visade sin första protestaktion i januari 1981 genom att tillsammans hungerstrejka för att få ett slut på tortyren och misshandeln. Fångvakterna hanterade detta med att intensivt tortera fångarna i tortyrkamrarna. Trots detta fortgick hungerstrejken. Efter 43 dagar i hungerstrejk kompromissade militärledningen och det lovades att tortyren skulle upphöra. Men redan efter några dagar bröt man denna överenskommelse. Efter hungerstrejken kom tortyren och misshandeln att bli ännu värre. År 1981-1982 var två väldigt svåra år för fångarna i fängelset skriver Qaso. Många tog sina liv för att protestera mot grymheterna i fängelset. En av PKKs grundare, Mazlum Dogan tog sitt liv den 21 mars 1982 (samma datum som kurdernas nyårshögtid Newroz) i en protest mot Turkiet. Qaso beskriver händelseförloppet som väldigt känsloladdat för fångarna där många av dem började skära sig med rakhyvlar och till följd därav dog. Även fyra fångar, tillhörande avdelning 33, satte eld på sig och dog. En av dessa fångar var ledande politiker och ingenjör, Ferhat Kurtay medan de övriga tre var unga studenter. Fångarnas protestaktioner skapade stort vansinne hos fängelseledningen som hanterade detta med skicka hundratals militärer för att inrätta ordning och attackera fångarna. Fängelsets brutalitet kom att förvandlas till ett slakteri. Militären avrättade fångarna skoningslöst. Fyra kurdiska politiker, M. Hayir Durmus, Kemal Pir, Akif Yilmaz och Ali Cicek inledde, i och med det rådande tillståndet, den andra hungerstrejken. Många fångar deltog men den långvariga hungerstrejken resulterade i att de fyra ovannämnda dog. Deras död ledde till att militärledningen drog ner på våldet.

En välkänd fånge är Mehdi Zana, som i många år var borgmästare i Diyarbekir och kämpade fredligt för att den kurdiska majoriteten i Turkiet skulle få sina rättigheter, blev arresterad av militärmakten i Turkiet i början av 1980-talet och satt som fånge i Diyarbekirfängelset. Mehdi Zana dömdes till ett långt fängelsestraff och fick utstå tortyr. Amnesty International med ledning av den svenska sektionen utsåg honom som samvetesfånge och arbetade intensivt med hans fall, vilket också resulterade i att han frigavs och idag är bosatt i Sverige. I sin bok ”Elva år i turkiskt fängelse” berättar han om tortyren. Under en period av två veckor blir han utsatt med en metod, så här beskriver han det: "Den tredje dagen kommer de för att hämta mig igen, och binder för ögonen och surrar ihop händer och ben. Det hela börjar. Först med falaka, en urgammal beprövad tortyrmetod. Man bearbetar fotsulorna med en käpp eller ett slagträ. När jag svimmar skvätter de vatten på mig och börjar om. Efter att ha slagit mig färdigt under fotsulorna slänger de omkull mig och ställer sig en i taget och trampar mig på ryggen. De är minst ett fyrtiotal! Sedan kommer förolämpningarna: 'Bögjävel, jag skiter i ansiktet på dig...'. Till slut för de mig till ett annat rum där de hänger mig naken i armarna och kopplar elektriska ledningar till penis och ändhålet. När de sätter på strömmen börjar hela kroppen att darra. De kallar det att 'leka flygplan'. Då jag svimmar väcker de mig med stövelsparkar. Deras frågor rör namn, upplysningar om min organisation, mina kontakter… 'Om du vill bli lämnad ifred, är det bara att skriva på det här pappret!' ”. […] "Hela tiden under tortyren är det musik på. Ständigt. Och när de slår eller torterar en fånge med någon särskilt raffinerad metod sänker de musiken så att alla ska höra honom vråla. Också den psykiska pressen är hård. Om någon vägrar att skriva under hotar de med att ta dit hans fru. 'Du ska se att vi får henne att prata.' När skriken från torterade kvinnor hörs tänker var och en: 'Det är min fru'. Man hör också barnskrik och säger till sig själv: 'Det är kanske mina…'. Det finns nämligen också kvinnliga fångar. En gång känner en av fångarna igen sin hustrus vrålande röst och börjar banka huvudet mot väggen som en vansinnig. Senare dör han under tortyren."

Det finns ofantligt mycket att skriva om vad gäller Turkiets tortyr av det kurdiska folket och andra minoritetsgrupper som strävar efter sina rättigheter. Den tortyr som utförs av Turkiets tjänstemän, poliser, och militär klassificeras som statsterror. Vi hoppas att vi har nyanserat verkligheten för våra läsare och att även de inser att Turkiet på papper dessvärre inte är Turkiet i verkligheten.

Tortyr används som ett verktyg för att få tyst på människorättskämpar, för att i ett avskräckande scenario skapa rädsla hos folkmassan och åsamka smärta och förödmjukelse hos kämpar som vågar kräva sin frihet. Tortyr anser vi vidare vara ett redskap som vidmakthåller förtrycket av oliktänkande och politisk opposition. Förutom den kränkning som fångarna tvingas utstå får också dessa människor svårt att uthärda alla fysiska och psykiska men efter tortyren och fängelsevistelsen. Men svårast är nog att glömma och radera plågan i minnet. Symptomen som förekommer hos människor som blivit torterade är oftast mardrömmar, ångest, stress och nedstämdhet. Dessa symptom innefattas i det så kallade posttraumatiska stressyndromet (PTSD), vilken diagnostiseras när någon blivit utsatt för tortyr och chockartade trauman där kontrollen förloras i någon annans styre.

Något som ifrågasätts och genomsyras i Lales Qasos bok är förundran över att dessa övergrepp begås av helt vanliga människor. Han ställer sig oförstående till hur människor kan begå ondsinta grymheter mot andra människor, utan att känna dåligt samvete och kunna leva med sig själva. I detta sammanhang är det väl intressant att dra en parallell till det experiment som utfördes i USA under 1970 talet, ett socialpsykologiskt experiment vid Stanford University. Forskarna ville visa människans agerande i fångenskap och hur den sociala rollen påverkar människans beteende. Man byggde därför ett fängelse med celler och rekryterade försökspersoner som levde sina liv under normala förhållanden, välbalanserade, harmoniska och inte hade anlag för psykiska sjukdomar. Dessa lät man undersökas av både psykologer och läkare. Tjugo normala män rekryterades, männen delades in två grupper, 10 fångar och 10 fångvaktare. Experimentet skulle pågå under 14 dagars tid. Med dolda kameror kunde man se samspelet mellan parterna och det hade inte gått 24 h förrän man kunde se att angreppen börjat ske. Det vill säga deltagarna hade snabbt anpassat sig till de givna rollerna. En tredjedel av fångvaktarna bedömdes ha sadistiska tendenser och många av fångarna gjorde inget motstånd utan lät sig bli förnedrade. Redan efter 6 dagar (!) blev man tvungen att avbryta experimentet eftersom de psykologiska påfrestningarna blev för markanta och påfrestande för fångarna, man var rädd för att det skulle leda till permanenta psykiska skador. Experimentet höll i endast 6 dagar, det ger kalla kårar att göra en jämförelse med fångar som får utstå hundra gånger värre extrema förhållanden och som har långa fängelsestraff. Ett vanligt fängelsestraff i Turkiet brukar sträcka sig på minst 15-30 år, förutom alla de fysiska besvär dessa människor får genomlida blir frågan hur livet kan gå vidare med alla psykiska men?

Ökad våld och tortyr i Turkiet

Människorättsorganisationen Human Rights Watch har avhandlat en 80 sidig rapport, "Closing Ranks against Accountability - Barriers to Tackling Police Violence in Turkey", om Turkiets eskalerade polisvåld och tortyr gentemot allmänheten sedan 2007, då en lagändring om polisens befogenheter inrättades. Man menar att polisvåldet har förvärrats i och med denna lagändring som ger polisen nästintill fria tyglar.

Human Rights Watch påpekar att det ökade polisvåldet härrör i att den turkiska regeringen har misslyckat med att hålla tjänstemän till svars för befogenhetsmissbruk. Det anförs vidare i rapporten att övergreppen, som i många fall leder till dödliga utfall, främst sker vid demonstrationer, vid polisens identitetskontroller av allmänheten och vid gripanden i polisbilar. Den som inlämnar klagomål om polisens våldshantering ställs ofta inför rätta. När det egentligen bör vara poliserna som ställs inför rätta säger Kenneth Roth, VD för HRW. Han uttalar vidare om att: "Turkiet måste ta itu med sin våldsamma och skjutglada poliskultur".

Vid åtal och i samband med utredningar där polisen är inblandad undanhåller och makulerar man ofta bevis som åläggs polisen. Dessutom strävar man efter resultatlösa utredningar genom att dra ut på utredningstiden för att på sätt kunna lämna domen utan bifall.

HRW har i rapporten lämnat detaljerade rekommendationer till den turkiska regeringen. Bland annat rekommenderas att Turkiet skall införa ett system för att kunna övervaka tillämpningen av lagen om polismyndighetens befogenheter och att video- och ljudinspelning av misstänkta vid polisstationer utförs på rätt sätt och enligt rutinen. Läs övriga rekommendationer i rapporten här.

Vi anser att HRWs utredningsrapport och rekommendationer till Turkiet är oerhört viktiga steg för demokratiseringsprocessen i landet. Genom att vara tydlig och noga med att fördöma missförhållanden och otillåtna handlingar som kränker individers frihet visar man att dessa brott har världens ögon på sig, att deras brottshandlingar inte går förbisedda utan fördöms av demokratiska länder. Ty det är i fördömandet som man åskådliggör problemet och som man tar avstånd från dessa allvarliga brott för att på så sätt kunna möjliggöra förändring.

Läs Svenska Dagbladets nyhet.

Ta även del av det turkiska våldet.

Vem är terrorist?

"Kampen mot terrorism" har under senare år kommit att skapa dominerande rubriker i media. Dessvärre har tillika inte kunnat fastlås en enhetlig definition av terrorism detta på grund av att det är starkt beroende i vilket syfte och av vem som definitionen görs. En universell definition saknas således. Dock kan vi konstatera att den minsta gemensamma nämnaren är förekommandet av "våld eller hot" gällande politiska frågor. I samband med den första kontakten av begreppet terrorism brukar ofta tankarna leda till Osama bin Laden och hans taliban verksamhet, detta är jämväl den spontana tanken för även oss kurder när vi får höra ordet.

Efter första världskriget definierades ordet för första gången av dåvarande Nationernas Konvention (1937) som ett bildande för att främja stabilitet och fred i världen samt för att verka i ett avståndstagande syfte från det etniskt separatistiska våldet. Ordet definierades som "att skapa ett tillstånd av skräck hos vissa personer eller en grupp av personer eller allmänheten". Av FN:s resolutioner och konventioner kan man inte direkt utläsa definitionen på terrorism. Utan det talas mycket om hur man ska motverka detta, som menas ha en direkt koppling till mänskliga rättigheter. I FN:s resolution (49/60 17 feb. 1995) stadgas en beskrivning av terroristiska handlingar”Criminal acts intended or calculated to provoke a state of terror in the general public, a group of person or particular persons for political purpose” Redogörelsen i resolutionen tydliggör hur svårt det är att definiera begreppet.

Detta ställer oss frågan; vem är terrorist?

I dem östra delarna av Turkiet (norra Kurdistan) pågår det för tillfället ett såväl dolt som öppet krig, området domineras av kurder. Under de senaste veckorna har det kurdiska folket, med anledning av den fysiska tortyren på kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan, rest sig i demonstrationer och protester i ett ställningstagande. Av Turkiet besvarades detta med att ännu en gång slå ner på folkmassan. Enligt källor från Amnesty skadades många, varav 200 med allvarliga skador och ett barn i 14 års ålder blev dödsskjutet av turkisk polis. Detta vittnar om hur instabilt och otryggt det är att leva som kurd och icke-turk i Turkiet. Att göra sin röst hörd är tillika förbjudet!

I 85 år har Turkiet med dess militärdiktatur terroriserat, mördat och torterat vanliga människor vars brott varit att de inte delat samma kultur, samma språk, samma historia och samma identitet. Många av dessa människor plågas än idag, om inte med det fortsatta och ständiga barbari så med plågan i svåra minnen och fysiska men. En fredskämpe, en rättighetssträvare och en motsträvig kritiker är inte uppskattade i Turkiet och för att legitimera sin politiska terror väljer man att terroriststämpla dessa rättighetssträvare. Kurdiska folkets starkaste folkrörelse, Kurdistans Arbetarparti (PKK), som har funnits på EU:s terrorlista, kom i en utredning (april 2008) av EU domstolen att sakna godtagbara skäl till att finnas med på terroristlistan, anklagelserna bottnade i osakliga grunder. Därför reviderades och togs denna stämpel bort av domstolen. Detta mottogs av vissa politiker med illvilja och med en stark turkisk lobby verksamhet lyckades man få EU att återigen terroriststämpla PKK, sedan tre månader tillbaka. Detta är något väldigt beklagligt, eftersom detta medför att Turkiets målsättningar vad avser förtryck och förintelse får en legitimation och ett indirekt stöd. Detta undgår oss inte att uppmärksamma den svenska politikern och fredskämpen, Anna Lindh som stred för den kurdiska frågan och som krävde att Turkiet skulle respektera kurdernas rättigheter. Efter flera försök, som motsträvigt stoppades av den turkiska regeringen, lyckades Lindh besöka den kurdiska huvudstaden, Diyarbekir 2003. Lindhs stora engagemang i den kurdiska frågan fick stort utrymme i EU vilket inte mottogs glädjande från turkiskt håll. Man kontrade detta genom att bland annat i turkiska tidningar, t.ex. Financial Times, utse henne som ”Turkiets fiende nr 1”. Detta är ännu ett exempel på hur Turkiet handskas med parter som för den kurdiska frågan i ljuset, om det inte handlar om att fysiskt bryta motståndaren så bekämpa oliktänkande med psykiska medel istället. (Läs även; Svar på artikel av Michael Winiarski)

När kurdiska folkets framträdare, Kurdistans Arbetarparti (PKK), bildades 1978 var den stora visionen att lösa konflikten med fredliga medel, dessvärre något som Turkiet inte hade vidare intresse i och som de fortfarande idag inte är villiga att förhandla om. Att i textform beskriva och förmedla vad det kurdiska folket har fått genomlida är för oss nästintill omöjlig. Den systematiska tortyren, dem godtyckliga fängslandena och avrättningarna. Byar som jämnades mot marken och brändes ner, tvångsdeportering av kurdiska barn från kurddominerade områden till turkdominerade områden i strävan i den turkiska assimilationspolitik, våldsangreppen av alla dess slag, förnekelsen av kurd som människa. Förtrycket från -78 kom att bli allt mer intensiv, många vågade inte gå utanför sina dörrar, många flydde bäst dem kunde, vissa hann inte vägen medan vissa kom till fredens, demokratins och rättigheternas länder. Vi tillhör denna grupp, som lyckades nå Sverige, vilket vi är tacksamma över idag. Kurdistans Arbetarparti valde i och med Turkiets överväldigande förintelse och politiska statsterror att ta till väpnad kamp, i ett försvar mot Turkiets grymheter.

Detta sätter oss frågande till de politiker som drev frågan, oavsett EU domen, om att terrorstämpla en folkrörelse när frågan i det närmaste handlar om ett självförsvar. För vad gäller såväl EU rätt som svensk rätt så undgås ansvar vid nöd och nödvärn. I princip har du rätt att löpa linan ut om faran hotar liv och lem. Anses den statsterror som Turkiet har bedrivit sedan 1921, då staten bildades, vara legitim? Förväntar sig Turkiet att man ska titta på när militären tar sig friheten att begå alla dess tänkbara former av terror.

För terrorism, i sin värsta form är den som inte tillåter yttrandefrihet, rätten till modersmål, rätten till en plats i samhället, rätten till frihet. Ett senaste exempel kan ges då premiärminister Erdogan, då han den 3 nov 2008 manade den kurdiska befolkningen att lämna landet om läget (förtrycket) inte accepteras. Han uttalade sig enligt följande: “Vi säger ett land, ett språk, en flagga och en nation. De som ställer sig emot detta kan lämna landet. Dem får åka vart dem än vill, det är samma sak i alla länder”.

Uttalandet härrör i strävan att tillintetgöra oliktänkande och det som hotar den turkiska fascismen. Att Erdogan och dennes regering inte har vetat innebörden av demokratiska värden och mänskliga rättigheter är tillika inte konstigt men att denne har skapat sig en annan bild av demokratiska länder gör oss en aning oroade. EU bör därför aktivt tydliggöra demokratins spelregler och ännu en gång ta till fasta att aktivt arbeta för att få Turkiet att uppfylla Köpenhamnskriterier som innebär respekt för mänskliga rättigheter, demokrati, rättstatens principer och minoritetsskydd samt föreningsfrihet och ett oberoende rättväsende som skall vara självklara val. Man kan sammanfatta det hela med att på papper har reformer genomförts, men att verkligheten ser annorlunda ut vittnar om oförändring. (Läs tidigare artikel; Nej till Turkiets munkavel på modersmålet)

Således bör den egentliga frågan omformuleras; för vilken kurd och vilken rättighetssträvare är inte terrorist för Turkiet? Den statsterror Turkiet bedriver inskränker människans frihet. Vi anser denna extremism och terrorism av alla dess former vara grunden till att Turkiet inte når demokrati, för så länge kriget mot det kurdiska folket och dess ockupation kvarbli kommer Turkiet aldrig nå några framsteg. Turkiet bör därför stoppa med all separatistisk verksamhet och statsterror! Och stället gå tillmötes i kurdiska folkets önskan om en fredlig lösning.

Ta även del av Defend Internationals rapport.