Amnesty sätter krav på Turkiet

Jinên Azad har varit i kontakt med Amnesty som nu har uppmärksammat situationen i norra Kurdistan och Turkiet. Huvudrubriken är enligt följande: "En död och flera skadade efter demonstrationer". Amnesty kräver att det sker en utredning i den turkiska polisens våldsagerande gentemot demonstranterna samt en utredning vad avser 14årige Ahmet Özkans död.

Enligt uppgifter som Amnesty lyckats ta fram vårdas för närvarande 62 personer på sjukhus för allvarliga skador och över 200 personer, varav minst ett barn, sitter häktade. Amnesty menar att polis och rättsmyndighet i Turkiet inte får missbruka sin befogenhet och därmed att ett övervåld inte är tillåtet. Turkiet måste fullfölja en handlingsplan med beaktande av dem internationella normerna. Amnesty uppmanar Turkiet att respektera det absoluta förbudet mot tortyr och annan våldshandling.

Vi på Jinên Azads redaktion är glada över att Amnesty International tagit vårt brev på allvar och vidtagit påtryckningsåtgärder för att göra Turkiet medvetna om att nyheten om händelserna i norra Kurdistan och Turkiet oss inte undgås och att vi i västvärlden inte tänker låta detta accepteras.

På besök i norra Kurdistan

Vänsterpartiets Ann-Margarethe Livh och Börje Bergfeldt skriver i sin artikel ”Sätt press på Turkiet" om sitt besök i de kurdiska delarna av Turkiet och berättar vad det innebär att vara Kurd inom den turkiska statens territorium. Militärkontroller och turkiska attackflyg precis ovanför huvudet på dem var bara några saker som de vardagligen fick uppleva i dessa kurddominerade områden. Turkiet förklaras som en totalitär stat som med alla tänkbara militära medel slår sönder alla försök till att människor skall kunna inrätta ett någorlunda normalt liv. Livh och Bergefeldt skriver vidare i artikeln om en äldre kurdisk kvinna som skall ha uttalat sig enligt följande: ”I Europa säger de att vi är terrorister. Men vi har tvingats till väpnad kamp, vi är besvikna på er européer. Ni är tysta när man förtrycker oss och fördömer oss när vi försvarar oss. Så se er omkring. I dag är vi många och det enda vi kräver är drägliga liv. Har ni sett något våld i dag?”

Jinên Azad fann artikeln rörande till den grad att det tårades i våra ögon. Denna artikel är skriven av två människor med ett äkta omdöme och en enorm uppfattning om rätt och fel. Det kan vara svårt för våra svenska medborgare, eller europeiska medborgare över huvudtaget, att förstå hur det känns. Hur det känns att bli förbisedd, Hur det känns att inte ha en röst, Hur det känns att omöjligen kunna göra sig förstådd bland en omvärld med inget annat än egoistiska intressen. När man nu får läsa en artikel där någon äntligen sett, där någon äntligen hört, där någon äntligen förstått, återfår en liten del av ens hjärta sin sanna röda färg efter alla de gråa nyanser som det antagit på grund av flera år av upplevt förtryck och hopplöshet.

Länge leve demokratin och länge leve hoppet!

Tack Ann-Margarethe Livh och Börje Bergfeldt!

Svar på artikel av Michael Winiarski

Som svar på Michael Winiarskis artikel ” Turkiet i hemliga samtal med kurdregering” (DN 14/10/08) har Jinên Azad (KKF) valt att skriftligen klargöra sina ståndpunkter kring Winiarskis anföranden. Vi anser inte endast att artikelns realia är oriktig utan menar dessutom att texten är skriven på ett sätt som är till övergripande fördel för Turkiet. Vi finner att Winiarski behöver informeras något närmare på vissa punkter. Vi vill förtydliga detta genom att bland annat återge vad det Kurdiska Arbetarpartiet (PKK) har för politisk strävan, vilka metoder som tillämpas samt utbrednings- och aktivitetsområden. Jinên Azad menar inte att Winiarski står på en utvald sida i den kurdiska frågan utan endast att Winiarski skall ha tagit del av felaktig information.

I artikeln skriver Winiarski att PKK utgör ett hot mot den turkiska huvudstaden Ankara, vilket är närmast befängt. PKK utgör varken något hot mot Ankara, någon annan stad eller något annat folk. PKK har en enorm sympati bland dagens kurder, miljontals sympatisörer och verksamma som finns över hela världen. PKK är kurdernas representanter och kräver enbart kurdernas rättigheter. Däremot är Ankara och den turkiska militären ett hot eftersom de attackerar civila kurder, cirka 25 miljoner människor, och ständigt förklarar detta handlande som en terrorismbekämpning. Turkisk polis och militär tillåts skjuta och misshandla hejvilt vid kurdiska demonstrationer och fall av oroligheter i Östra Turkiet (Norra Kurdistan). De utövar fysiskt våld på likväl barn som kvinnor, bryter sig in i kurders hem och vandaliserar infrastruktur med pansarvagnar.

Vidare i artikeln kallar Winiarski den kurdiska regionala regeringens (KRG) ledare, Massoud Barzani, för klanledare. Samtidigt som Hizbollahs ledare av turkiska makthavare får titeln ”statsminister” föredrar turkarna att kalla Iraks president, Jalal Talabani, och Kurdistans regionala regerings ledare, Massoud Barzani, för "klanledare"(!). Det är inte acceptabelt, detta smutskastande tillmäle gentemot M.Barzani har som enda syfte att förnedra kurder. Att Winiarski ur denna aspekt tar efter detta beteende finner vi å hela kurdiska folkets, i Sverige, vägnar högst bekymmersamt.

De riktiga siffrorna på PKK:s baser i Norra Irak (Södra Kurdistan) inkluderar cirka 2000-3000 rebeller. I Östra Turkiet (Norra Kurdistan) och Västra Iran (Östra Kurdistan) finns det desto fler. Som bevis på detta kan man betrakta utbredningen och effektiviteten av PKK:s rebeller på senare tid. Bl.a. bör det uppmärksammas att de var 15 poliser (och inte fem som det stod i artikeln) som sköts i en polisbuss i Diyarbekir. Vidare påstås irakkurder kungöra att PKK inte är välkomna i Norra Irak (Södra Kurdistan) såvida de inte avslutar den väpnade kampen. Varför kurder skulle förneka kurders egna rättigheter är ytterst ologiskt. Detta påstående är inkorrekt, ingen kurd är ovälkommen i en annan del av Kurdistan. De ultimatum som PKK för mot den turkiska regeringen angående grundläggande mänskliga rättigheter är anledningen till den fortsatta kampen. Attackerna mot de turkiska militärposterna är en följd av den turkiska regeringens förbiseenden av hela det kurdiska folkets yrkanden om essentiella rättigheter.

Alltsedan Bush-regeringens påtryckningar om att turkiska statens makthavare måste föra en dialog med kurder i södra Kurdistan, har Turkiet påbörjat motsvarande men fortsätter naturligtvis ännu att förbise kurderna i den turkiska delen. Detta är inte bara paradoxalt utan dessutom vedervärdigt. Resonemanget är således att man inte tillåter sig kompromissa med kurder då det gäller en fredlig lösning medan ett samarbete med kurder för att tillsammans gå emot andra kurder är ett högst sannolikt tillvägagångssätt.

Den turkiske premiärministern Erdogan har ännu inte skakat hand med DTP:s ledare Ahmet Türk och hans parlamentariska kollegor i Ankara, det är en symbolisk vägran från hans sida. Detta eftersom DTP (Demokratiska Samhällspartiet) och Ahmet Türk nämligen söker dialog och fred till att lösa problemet men detta är förvisso och dessvärre inte något som ligger i den Turkiska statens intresse.

Kurdiska folket har följande krav gentemot den turkiska staten:
- Ett erkännande av den kurdiska identiteten.
- Rätten att nyttja Kurdiska som undervisningsspråk i skolor då det är många miljoner människors modersmål.
- Ett upphörande av sändningsblockader och begränsningar av kurdisk media.
- Rätten att driva politiska partiaktiviteter.
- Ett avvecklande av det tvång på ”byvakter” som nu råder i kurdiska städer.
- Ekonomiska förbättringar för människor i Norra Kurdistan!

PKK är folket, folket är vi!

Finn Winiarskis artikel på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=839825

14åring dödsskjuten av turkisk polis

Ett barn i 14 års åldern, Ahmet Özkan, blev dödsskjuten av turkisk polis under en demonstration i turkiska delen av Kurdistan. Turkiet, ett land som har planer på att inträda i den Européska Unionen men som varken uppfyller Köpenhamnsfördraget eller FNs deklaration om mänskliga fri och rättigheter.

I Köpenhamnsfördraget, kriterium ett, stadgas att ett medlemsland skall vara bärare av stabila institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och minoritetsskydd. Dessa uppfylls inte av Turkiet!

Förespråkar EU och demokratiska nationer denna agenda som Turkiet spelar? Skall ett barn i 14 årsåldern på grund av sin protest i folkmassan tvingas bli blodigt dödskjuten på det mest brutala och barbariska vis? Är detta något godtagbart i ett demokratiskt samhälle? Får ens något liknande inträffa?

Skall ett 14 årigt barn inte få protestera mot Turkiets fysiska tortyr av kurdisk folkledare och förtrycket gentemot det kurdiska folket? Skall demokratiska länder tillåta och passivt understödja slag, förolämpningar, hot, förföljelse, isoleringscell, ögonbindel, nakenhet, tortyr, tvång och sexuella trakasserier? Listan kan göras lång, allt för lång men frågan är hur länge till det kurdiska folket skall behöva motstå och utstå alla dessa former av trakasserier och förtryck?

Ahmet Özkans liv togs ifrån honom i hans strävan efter frihet.
Vila i frid!

Kurdiska Rådet om språkkampanjen

Kurdiska Rådet vädjar i ett brev till svenska institutioner och myndigheter att höja rösten för frihet och stödja det kurdiska folket i deras kampanj om kurdiska språket. Dem menar att kurdiska folket likt andra nationer och folkslag är innehavare av ett språk. Men inte vilket språk som helst utan ett språk som ständigt genomgår hinder och motstånd för sin överlevnad. Kurdiska Rådet skriver vidare i brevet att hotet mot det kurdiska språket är indirekt ett hot mot det kurdiska folkets existens. Ett hot som bedrivs genom en assimilation och förintelsepolitik av de länder som ockuperat Kurdistan. Kurdiska Rådet menar att denna politik går ut på att utplåna alla symboler som är grundpelare för den nationella identiteten hos kurder, en politik som bedrivs systematiskt.

Kurdiska Rådet anför vidare att undervisning och bruket av modersmål är en mänsklig rättighet. Att förbjuda ett språk innebär ett folkmord skriver dem. Detta folkmord pågår och utövas dagligen gentemot det kurdiska folket. Barn och vuxna kurder får varken prata eller undervisa offentligt på sitt eget språk i skolor eller inom statliga myndigheter i Turkiet. Med detta anförande vädjar Kurdiska Rådet att demokratiska länder och intellektuella i Europa och i Sverige skall stödja kurdiska barnens kamp om undervisning på sitt modersmål.

Avslutningsvis understryker Kurdiska Rådet att modersmålsundervisning är en mänsklig rättighet som även bör gälla kurdiska barn, en rättighet som inte ens har fått skådas.

Tack Kurdiska Rådet!

Nej till Turkiets munkavel på det kurdiska folket!

I dagligt tal får man ofta höra den engelska influensen på det svenska språket, nog väl är det ingalunda problem med varken politiska som kulturella influenser från andra språk utan snarare finns det mycket som behöver kompletteras och berikas i ett språk. Men när svenska språkvetare talar om s.k domänförluster där både det svenska språket som dess kultur befinner sig i en farozon och man länge indikerat på varningar om att nu får det vara bra tillsatte den svenska regeringen en Språkkommité för att utreda det svenska språket. Grundstommen i utredningens förslag är att "inget språk ska få breda ut sig på ett annat språks bekostnad". I Propositionen Språklag (prop. Dir 2007:2007:17) framgår bland annat vilka mål man eftersträvar med den nya lagen som träder i kraft juli 2009. Ett av de upptagna målen är att det svenska språket skall ges möjlighet till utveckling. Lagen skall som svensk media (SvD 2008-03-18) uttrycker det "rädda det svenska språket".

Vi på Jinênazad's redaktion vill framhålla det enorma värdet av detta lagstadgande och samtidigt belysa vikten av modersmålet. Ett språk är en av de viktigaste grundstenar i fråga om identitet, den utgör en fastförankring i vad avser historia, kultur och traditioner. Vår önskan och strävan är med bakgrund av det anförda också föra fram det kurdiska språket i ljuset, ett indoeuropeiskt språk som i decennier fått utstå en förintelsesträvan av Kurdistans ockupantstater.

I den turkiska delen av Kurdistan har språket fått lida störst förluster, och fortfarande idag är språkets brukarrätt inskränkt, kurdiska språket har i mer än 80 år varit absolut förbjudet. Den som vågat yttra sig på modersmålet har fått motstå såväl fysiskt som psykiskt våld av den turkiska staten. Med krav från europeiskt håll gav Turkiet efter och det är numera lagstadgat i turkisk författning att även minoritetsspråk skall ges rättigheter. Tyvärr är det från turkisk sida bara fråga om pappersarbete för att nå ett europeiskt medlemskap, hur det förhåller sig i verkligheten är dock annorlunda. Bland annat har på senare år många gripanden utförts och domar fällts på grund av att man talat kurdiska. I februari 2007 dömdes två kurder med svenskt- turkiskt medborgarskap till fängelse i Turkiet för att ha talat kurdiska på partiet HAK-PARs årsmöte. Även den kurdiska fredsaktivisten Leyla Zana dömdes, till två års fängelse, för ett tal hon höll under kurdernas nyårsfirande, Newroz 2007. Den turkiska domstolen påstod att hon spridit terroristpropaganda då hon under talet sagt att kurderna har tre ledare: A. Öcalan, C. Talabani och M. Barzani.

Det är i dagens Turkiet otillåtet att ha ett kurdiskt namn. Bokstäverna w, q, x, û, î och ê är på grund av sina förekommanden i det kurdiska språket förbjudna för användning. I och med förbudet av dessa bokstäver kan man tro att namn som innehåller dem också nekas av turkiska myndigheter. Dock är sanningen sådan att föräldrar nekas kurdiska namn som exempelvis Welat, vid namngivning av barn, medans internationella namn som William accepteras. Här kan man alltså tydligt urskilja paradoxen i det turkiska rättsväsendet gällande det kurdiska språket.

Att ett av civilisationens äldsta språk som är så rikt på ord, historier, sägner, visor, ordspråk, dikter och andra kulturskatter skall demoleras och förintas under omänskliga förhållanden är inte bara sorgligt utan också ett avbräck och bakslag för människovärdet och friheten. En munkavel som denna urholkar alla tänkbara vägar mot utveckling och kampen för fred och frihet på jorden.

För drygt en månad sedan inleddes språkkampanjen ”Bê ziman jîyan nabê”(inget liv utan språk) i norra Kurdistan. Bakom kampanjen står TZP (Språk och Undervisnings Rörelsen) som bedriver ett återupprättelsearbete av det kurdiska språket. Ute på öppna gator undervisar dem i kurdiska och kräver att Turkiet skall legitimera kurdiska som ett officiellt språk i Turkiet samt ge kurdiska ungdomar och barn rättigheten att få utbildning på sitt modersmål. Språkkampanjen är otroligt betydelsefull för det kurdiska språkets fortsatta existens.

Vi får inte glömma att modersmål är nyckeln till identitet, kultur och historia men också nyckeln till samhörighet och gemenskap. Därför säger vi, både som kurdiska kvinnor men också som världsmedborgare, NEJ till Turkiets förintelsepolitik av modersmålet samt tillintetgörandet av det kurdiska språket och JA till den mänskliga rättigheten att bruka modersmålet!