Ljus som kärlek, Mörk som döden

'Förtryck', 'tortyr', 'tvångsdeportering','frihetslängtan', 'kärlek', 'död' , 'makt',
'vanmakt' med flera är ord som blir verkliga i Mehmed Uzuns bok; Ljus som kärlek, mörk som döden. Boken skildrar konflikten mellan Bergslandet (Welatê Çiyan) och Storriket (Welatê Mezin), den kurdiska motståndskampen och turkiska ockupationen. En gripande och verklighetsbaserad roman som vi anser bör läsas för att få en genomgående kännedom om den rådande situationen i Turkiet och norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). Huvudpersonerna i boken är Baz (Falk), en medelåldrig officer, Kevok (Duva), en ung 22-årig kvinna och Jîr (den mångkunnige), son till en klanhövding i Bergslandet och älskare till Kevok.

Historien om Baz börjar en mörk och regning höstnatt i en liten by i Bergslandet. Baz är vid denna tidpunkt endast två år och blir likt de andra byborna tvungna att lämna sina hemtrakter. Bergslandets fiende som har en annan etnisk bakgrund, har genom en order beordrat sin militära armé att bränna ner och utplåna livet i Bergslandet. Bergens skydd och trygghet blir bybornas tillflykt, alla ger sig av. Med en ledsam och plågsam stämning vandrar byborna i tysthet under flyktens karavan. Så småningom slår de sig ned i en stor grotta som blir slutet på deras liv. Armén har omringat hela grottan och avfyrar utan uppehåll kanoner mot grottmynningen. Grottan fylls med rök. Befälet och soldaterna som står vid grottmynningen för att inspektera grottan inväntar eventuella tecken på liv men inte ett enda ljud hörs från grottan. Plötsligt sker något så oväntat och omöjligt att mitt i röken uppenbarar sig en hundvalp och ett litet barn som kryper efter. En av befälhavarna laddar sitt gevär för att sikta mot barnet men hindras av officeren. Barnet är Baz och det är även här hans historia börjar, en historia så ensam och så övergiven. Han växer upp på ett barnhem utan vetskap om sitt ursprung, en fråga som förföljer honom många år efter trots hans omgivningsförklaringar om att han mist sina föräldrar i en trafikolycka. Den ende person som brukade hälsa på honom var officeren som räddade honom ur nöden. I hopp om att ensamheten skall ta till ända lämnar Baz barnhemmet vid 20 års ålder och ger sig in militären. Han lyckas bli en av de främsta och mest tyranniska officerarna i hela armén.

Kevok, den 22 åriga advokatdottern blir tillsammans med sin familj fördrivna från sina hemtrakter i Bergslandet och tvingas bosätta sig i Storriket. I Storrikets huvudstad studerar Kevok fransk filologi. Vid samma fakultet kommer hon i kontakt med Jîr, även han med rötter i Bergslandet. Kevok förälskar sig i Jîr som likt henne har en frihetslängtan för sitt folk och att en dag återvända till hemlandet. Jîr ansluter sig till frihetskämparna och blir tvungen att lämna Kevok. I saknad och förtvivlan börjar nu Kevoks resa då hon följer efter Jîr. Hon ansluter sig till bergstruppen i Bergslandet i hopp om att hon en vacker dag skall återförenas med Jîr. Tillsammans med gerillans kamrater kämpar Kevok tappert men faller i fiendens händer när hon blir skottskadad vid ett militärtangrepp. Angreppet är kommenderat under ledning av Baz. Hon tas till fånga och torteras under två månaders tid i tortyrkammare för att lämna upplysningar om bergstruppen men hon total vägrar. Det är här Kevok och Baz vägar korsas. Baz förälskar sig i den unga frihetskämpen och som leder till att flykten banar väg för de båda...

Ljus som kärlek, Mörk som döden är en djup berättelse om politikens dolda skugga, allt på liv och död. En verklighetstrogen bok som i det stora hela är väldigt sorglig och dyster. En bok som i dess unika berättarkonst inte lämnar någon oberörd.

Mehmed Uzun kom att stå inför rätta (2001) i Turkiet för att ha skrivit denna roman. Den turkiske åklagaren påstod att romanen skulle ge stöd åt ”terrorverksamhet” och Uzun hotades till 15 års fängelsestraff. Hans försvarstal, 4 april 2001, mot dessa förnärmanden och denna tragikomiska fars visar verkligen den humanist Uzun är. Åklagaren hävdar i åtalet att Uzun har hyllat romanhjältarna i sitt skrivande. Ett påstående som Uzun totalt anser felaktigt och menar att han likt den blinde barden (i Homeros episka verk Iliaden och Odysséen) endast använder sig av berättarkonsten och tar avstånd från skrivmetoder där hyllningar, förebråelser och förbannelser får en plats. ”Homeros lär oss författare följande: Du skall inte hylla, inte förebrå, bara berätta. Du måste ha distans mellan det du skriver och berättar om och dig själv. Du skall inte vredgas, inte ilskna till utan bara berätta, du skall inte hylla dina hjältar, endast ta människans och det mänskligas parti”. I om med ett massivt internationellt missnöje över åtalet mot Mehmed Uzun sattes Turkiet i en väldigt pressad situation som ledde till att Uzun frikändes.

Mehmed Uzun är kurd från norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). Han föddes 1953 i Siverek och kom till Sverige 1977 som politisk flykting. Han har bland annat mottagit Prins Wilhelm priset (1994) och Svenska Akademiens pris (2002). Uzun anses vara den kurdiska romankonstens store förnyare. Han har även utgivit essäsamlingen, Granatäppleblomningen (1998), romanen I skuggan av förlorad kärlek (2001) och självbiografin Själens Regnbåge (2008).

Sanningen bakom ett turkiskt fängelse

I svensk media får man sällan en djupgående kännedom om kurder; en folkgrupp som under årtionden har fört en kamp mot ockupationsmakternas förtryck och terror, där många har tvingats fly i exil men också där många har mist sina liv. Vi vill åskådliggöra vad de faktiska konsekvenserna kan bli vid ett ställningstagande att utkräva sina grundläggande och mänskliga rättigheter, en människorättskamp som av Turkiet stämplas som separatism och terrorism. Terrorism, ett begrepp som av Turkiet anammats från västvärldens ”kriget mot terrorismen” och som av Turkiet används frekvent för att möjliggöra och legitimera förtrycket och förintelsen av minoritetsgrupper som det kurdiska folket. Tyvärr lyckas de överlista den okritiske vars kunskaper om Turkiets historia och situation är ringa. (Läs även; Vem är terrorist?)

Vår avgränsning ligger i att belysa ett av de större fängelserna i norra Kurdistan, det ökända fängelset i Diyarbekir. Ett fängelse som av världssamfundet är rankat till ett av världens tio värsta. Det var under början av 1980 talet som fängelset uppfördes och då avsågs ha plats för 650 – 700 kurdiska politiska fångar. Fängelset kom att få många fler fångar än vad man räknade med. I slutet av 1983 hade man totalt 3500 -4000 fångar. (Hur många fångar det finns i fängelset idag är en uppgift som vi inte har lyckats få fram.)

Boken ”De grymma turkiska åren” författad av Lales Qaso skildrar övergreppen från detta turkiska fängelse. Han återger sin fångenskap under de tio år som han satt fängslad. En skildring som vi inte alls anser unik för en kurd utan en skildring som väl konkretiserar den förnedring och brutalitet som förekommer varje dag i Turkiet. I Diyarbekirfängelset användes ungefär 90 olika tortyrmetoder, Qaso skildrar och illustrerar ett fyrtiotal av dessa. Idag uttrycker Qaso trots frigivningen 1991, att han inte känner sig fri. Han utvecklar inte detta, men vi förmodar att det turkiska fängelsestraffet inte bara gett honom djupa men, vi tolkar även hans framställning som att kurdernas situation inte förbättrats. Förtrycket och tortyren är således alltjämt vardagsmat för kurder och andra minoriteter i Turkiet.

Redan vid åtta års ålder kom Lales Qaso att få känna på förtryckets våld då han under sin första skoldag blev slagen, kränkt med både svordomar och spottande samt frihetsberövad genom att sättas i arrest i skolans källare. Orsaken var att han hade skrivit två kurdiska ord på den svarta tavlan i hopp om att få beröm och bli uppskattad av läraren. Qaso förstod ganska snart att han hade blivit infödd i en konflikt där förnekelse och hat var två grundstenar för att förinta hans folk. Han involverade sig tidigt i den kurdiska kampen och tillfångatogs redan vid ung ålder och fick avtjäna fängelsestraff. Med bindel för ögonen var tortyr och förnedring något som genomsyrade fängelsevistelsen.

I inledningen av boken berättar tre medfångar till Qaso om fängelsevistelsen. Vi har valt ut vissa stycken ur dessa framställningar. En av dessa är Hisyar Dirok som var frihetsberövad i åtta år, han uttrycker sig enligt följande: ”De berövade oss åsynen av solen, månen och stjärnorna. Jord, blommor och allt som varmt och mjukt hade bytts ut mot betong och stål. Vindens susning i håret ersattes av tortyrförövarens förhållningsregler i våra öron. Alla tårar var förbjudna. Styrkan i våra muskler var bundna av kedjor och bojor.”. En annan medfånge är Recep Fisil som satt fängslad i tio år. Han vidhåller att om det finns ett helvete så är det fängelset i Diyarbekir. Han menar att det är i detta fängelse som han fick utstå alla tänkbara former av tortyr, se lemlästade kroppar liggandes livlösa på betonggolvet och hur människor dödades för att sedan slängas i stora soptunnor. Fisil förklarar hur livet i fängelset kännetecknades av hunger, törst, nakenhet, smuts utan möjlighet till tvätt, utståelse av tortyr, våldtäkter och sjukdomar. Pasha Uzun - en tredje medfånge till Qaso - understryker att den turkiska staten tagit hans åtta år, de bästa åren under hans ungdom, och även många av hans vänners liv gick förlorade. Han visar en ängslig sida där han menar att mycket har skrivits och fortfarande skrivs om fängelseåren, att Röda Korset och Amnesty har ett stort antal dokumenterade fall av tortyr och mord, men att de som står ansvariga för detta – ”från högsta chef till lägsta fångvaktare” – inte har ställts inför rätta och fortfarande går fria.

I ett stycke berättar Qazo något fasansfullt om när den turkiska militären, inför ögonen på andra fångar, våldför sig på en kvinnlig partikamrat till Qaso. Han beskriver det som en kniv i hjärtat, ”Jag skrek med henne, jag betedde mig som hon gjorde. Jag blev O själv. Jag träffade henne aldrig mer. Det enda jag vet är att hon lever...”. Detta stycke i hans berättelse har varit allra svårast för oss att bearbeta. Vår avsky och ilska över att utnyttja och förnedra kvinnan på detta brutala vis finner vi inga ord för. Amnesty skrev i sin årsrapport (2003) om ett fall där två kvinnor fängslats, misshandlats och våldtagits efter att ha deltagit i en 1 maj-demonstration. I rapporten framkommer vidare att kvinnor oavsett social eller kulturell bakgrund utsätts för övergrepp, dock är kurdiska kvinnor och kvinnor med en annan politisk uppfattning än den turkiska regeringen och militären särskilt utsatta. Det anförs vidare i rapporten att detta sexuella övergrepp ibland har använts som ett motiv att få fången att prata.

Fångvaktarna i Diyarbekirfängelset var militärer och det fanns alltid ett dussin av dem på plats. Deras hår var kortklippta, de bar uniform och tilltalade varandra vid namn som Adolf Hitler, Gestapo, Mustafa Kemal och Stalin. Vakterna använde sig av de mest barbariska metoderna för att släcka törsten efter skadeglädje, ”De släckte cigaretter på fångarnas kroppar, drog ut fångens tunga och stack den med nål eller knivspets. De vred även om fångarnas öron, slog sönder deras tänder, revben och fingrar, deras näsa, haka eller huvud. De vred armarna och benen ur led. De sparkade på smalbenen med stålförsedda kängor, för att benen skulle gå av.” […] ”Militären försökte tvinga alla att äta sin egen avföring. Och många gjorde det. De som vägrade smetades ändå med avföring i ansiktet runt munnen.”.

Några tortyrmetoder som tas upp i boken är turkiska marscher, vågen, kedjan (se illustration nedan), testikelsymfonin, uttänjningen och tandutdragningen. Den ’turkiska marschen’ gick ut på att fångarna skulle kunna turkiska marsch- och nationalsånger utantill. Den som inte kunde texterna fick utöver den vanliga misshandeln ett utökat straff. Qaso berättar att en 20 årig fånge, Cemal Kilic inte kunde turkiska och således inte kunde sjunga den turkiska nationalsången, det fick till följd att han hängdes upp naken, ” han skulle få lika många batongslag som antalet versrader i nationalsången. Om han sedan fortfarande levde skulle han tilldelas lika många betongslag som antalet ord i nationalsången. Och om han envisades med att ändå fortsätta leva skulle betongslagens antal bli lika många som antalet stavelser och därefter – antalet bokstäver”. Cemal Kilic torterades naken till döds. ”Vågen”, ”testikelsymfonin” och de övriga tortyrmetoderna anser vi så barbariska att vi har valt att avstå att redogöra för dessa, däremot hänvisar vi till sidorna 93-108 i boken.

Kedjan 1

Kedjan 2
Kedjan 3

Fångarna i fängelset visade sin första protestaktion i januari 1981 genom att tillsammans hungerstrejka för att få ett slut på tortyren och misshandeln. Fångvakterna hanterade detta med att intensivt tortera fångarna i tortyrkamrarna. Trots detta fortgick hungerstrejken. Efter 43 dagar i hungerstrejk kompromissade militärledningen och det lovades att tortyren skulle upphöra. Men redan efter några dagar bröt man denna överenskommelse. Efter hungerstrejken kom tortyren och misshandeln att bli ännu värre. År 1981-1982 var två väldigt svåra år för fångarna i fängelset skriver Qaso. Många tog sina liv för att protestera mot grymheterna i fängelset. En av PKKs grundare, Mazlum Dogan tog sitt liv den 21 mars 1982 (samma datum som kurdernas nyårshögtid Newroz) i en protest mot Turkiet. Qaso beskriver händelseförloppet som väldigt känsloladdat för fångarna där många av dem började skära sig med rakhyvlar och till följd därav dog. Även fyra fångar, tillhörande avdelning 33, satte eld på sig och dog. En av dessa fångar var ledande politiker och ingenjör, Ferhat Kurtay medan de övriga tre var unga studenter. Fångarnas protestaktioner skapade stort vansinne hos fängelseledningen som hanterade detta med skicka hundratals militärer för att inrätta ordning och attackera fångarna. Fängelsets brutalitet kom att förvandlas till ett slakteri. Militären avrättade fångarna skoningslöst. Fyra kurdiska politiker, M. Hayir Durmus, Kemal Pir, Akif Yilmaz och Ali Cicek inledde, i och med det rådande tillståndet, den andra hungerstrejken. Många fångar deltog men den långvariga hungerstrejken resulterade i att de fyra ovannämnda dog. Deras död ledde till att militärledningen drog ner på våldet.

En välkänd fånge är Mehdi Zana, som i många år var borgmästare i Diyarbekir och kämpade fredligt för att den kurdiska majoriteten i Turkiet skulle få sina rättigheter, blev arresterad av militärmakten i Turkiet i början av 1980-talet och satt som fånge i Diyarbekirfängelset. Mehdi Zana dömdes till ett långt fängelsestraff och fick utstå tortyr. Amnesty International med ledning av den svenska sektionen utsåg honom som samvetesfånge och arbetade intensivt med hans fall, vilket också resulterade i att han frigavs och idag är bosatt i Sverige. I sin bok ”Elva år i turkiskt fängelse” berättar han om tortyren. Under en period av två veckor blir han utsatt med en metod, så här beskriver han det: "Den tredje dagen kommer de för att hämta mig igen, och binder för ögonen och surrar ihop händer och ben. Det hela börjar. Först med falaka, en urgammal beprövad tortyrmetod. Man bearbetar fotsulorna med en käpp eller ett slagträ. När jag svimmar skvätter de vatten på mig och börjar om. Efter att ha slagit mig färdigt under fotsulorna slänger de omkull mig och ställer sig en i taget och trampar mig på ryggen. De är minst ett fyrtiotal! Sedan kommer förolämpningarna: 'Bögjävel, jag skiter i ansiktet på dig...'. Till slut för de mig till ett annat rum där de hänger mig naken i armarna och kopplar elektriska ledningar till penis och ändhålet. När de sätter på strömmen börjar hela kroppen att darra. De kallar det att 'leka flygplan'. Då jag svimmar väcker de mig med stövelsparkar. Deras frågor rör namn, upplysningar om min organisation, mina kontakter… 'Om du vill bli lämnad ifred, är det bara att skriva på det här pappret!' ”. […] "Hela tiden under tortyren är det musik på. Ständigt. Och när de slår eller torterar en fånge med någon särskilt raffinerad metod sänker de musiken så att alla ska höra honom vråla. Också den psykiska pressen är hård. Om någon vägrar att skriva under hotar de med att ta dit hans fru. 'Du ska se att vi får henne att prata.' När skriken från torterade kvinnor hörs tänker var och en: 'Det är min fru'. Man hör också barnskrik och säger till sig själv: 'Det är kanske mina…'. Det finns nämligen också kvinnliga fångar. En gång känner en av fångarna igen sin hustrus vrålande röst och börjar banka huvudet mot väggen som en vansinnig. Senare dör han under tortyren."

Det finns ofantligt mycket att skriva om vad gäller Turkiets tortyr av det kurdiska folket och andra minoritetsgrupper som strävar efter sina rättigheter. Den tortyr som utförs av Turkiets tjänstemän, poliser, och militär klassificeras som statsterror. Vi hoppas att vi har nyanserat verkligheten för våra läsare och att även de inser att Turkiet på papper dessvärre inte är Turkiet i verkligheten.

Tortyr används som ett verktyg för att få tyst på människorättskämpar, för att i ett avskräckande scenario skapa rädsla hos folkmassan och åsamka smärta och förödmjukelse hos kämpar som vågar kräva sin frihet. Tortyr anser vi vidare vara ett redskap som vidmakthåller förtrycket av oliktänkande och politisk opposition. Förutom den kränkning som fångarna tvingas utstå får också dessa människor svårt att uthärda alla fysiska och psykiska men efter tortyren och fängelsevistelsen. Men svårast är nog att glömma och radera plågan i minnet. Symptomen som förekommer hos människor som blivit torterade är oftast mardrömmar, ångest, stress och nedstämdhet. Dessa symptom innefattas i det så kallade posttraumatiska stressyndromet (PTSD), vilken diagnostiseras när någon blivit utsatt för tortyr och chockartade trauman där kontrollen förloras i någon annans styre.

Något som ifrågasätts och genomsyras i Lales Qasos bok är förundran över att dessa övergrepp begås av helt vanliga människor. Han ställer sig oförstående till hur människor kan begå ondsinta grymheter mot andra människor, utan att känna dåligt samvete och kunna leva med sig själva. I detta sammanhang är det väl intressant att dra en parallell till det experiment som utfördes i USA under 1970 talet, ett socialpsykologiskt experiment vid Stanford University. Forskarna ville visa människans agerande i fångenskap och hur den sociala rollen påverkar människans beteende. Man byggde därför ett fängelse med celler och rekryterade försökspersoner som levde sina liv under normala förhållanden, välbalanserade, harmoniska och inte hade anlag för psykiska sjukdomar. Dessa lät man undersökas av både psykologer och läkare. Tjugo normala män rekryterades, männen delades in två grupper, 10 fångar och 10 fångvaktare. Experimentet skulle pågå under 14 dagars tid. Med dolda kameror kunde man se samspelet mellan parterna och det hade inte gått 24 h förrän man kunde se att angreppen börjat ske. Det vill säga deltagarna hade snabbt anpassat sig till de givna rollerna. En tredjedel av fångvaktarna bedömdes ha sadistiska tendenser och många av fångarna gjorde inget motstånd utan lät sig bli förnedrade. Redan efter 6 dagar (!) blev man tvungen att avbryta experimentet eftersom de psykologiska påfrestningarna blev för markanta och påfrestande för fångarna, man var rädd för att det skulle leda till permanenta psykiska skador. Experimentet höll i endast 6 dagar, det ger kalla kårar att göra en jämförelse med fångar som får utstå hundra gånger värre extrema förhållanden och som har långa fängelsestraff. Ett vanligt fängelsestraff i Turkiet brukar sträcka sig på minst 15-30 år, förutom alla de fysiska besvär dessa människor får genomlida blir frågan hur livet kan gå vidare med alla psykiska men?

Tre minnesdagar för Ayşe Şan i Amed

Ayşe Şan är en kvinnlig legendar inom kurdisk musik och sång. Hon föddes 1938 i Amed (Diyarbekir) i norra Kurdistan och betraktas som en av de främsta sångerskorna inom kurdisk musikhistoria. Det var framför allt genom sin far, som var en väldigt populär traditionell sångare, som hon fann den stora inspiration och kärlek till musiken. Ofta brukade hon lyssna till sin fars och hans vänners sentimentala och melankoliska musikstycken som spelades upp och blev sjungda under många sena kvällar i dåtidens Kurdistan. Även Ayşe Şans mor som ofta sjöng klagosånger under hennes barndom var en stor källa till hennes passion för skapandet av musik.

I början av 1958 började Şan sjunga vid allmänna tillställningar, och hon var då alltid klädd i traditionella kurdiska klänningar. Hon hade en fantastisk förmåga att fånga publiken , folk kom så småning om att uppskatta hennes musik väldigt mycket, hon blev tidigt en folkfavorit. Ayşe Şans far och bröder var inte särskilt förtjusta i hennes offentliga uppträdanden men detta hindrade aldrig henne från att fortsätta sjunga. När Şan nådde 20 års ålder gifte hon sig med Sewket Turan och fick en dotter tillsammans med honom. Relationen med maken varade inte länge då det fanns djupgående konflikter mellan paret. Således blev Şan tvungen att fly och lämna sin tremånaders dotter, familj och vänner. Istället etablerade hon sig i staden Entep där hon försörjde sig genom att sy kläder och sjunga i stadens regionala radio på turkiska. Hennes stora passion var att sjunga på kurdiska vilket hon några år senare lyckades åstadkomma i Istanbul. Skivbolaget som hon hade tecknat avtal med ägde alla rättigheter till hennes arbete vilket innebar att hon endast fick en liten vinning av sitt utförda arbete.

I sin musik uttrycker hon sitt livs sorg samtidigt som hon beskriver den instabila situationen för det kurdiska folket. Utan att känna rädsla sjöng hon trots förtrycket stolt om sitt land och sitt folk. En välkänd sång av Ayşe Şan är Xerîbim Dayê "Jag är en främling, mor" som hon skrev i sorgen för sin döende mor. I låten beskriver hon sin ensamhet i denna värld och hur sorgen omsluter henne.

Ayşe Şan har tillsammans med andra kända kurdiska sångare(bla. Mihemed Arif Cizîrî, Isa Berwarî, och Tehsîn Teha) under sin vistelse i södra Kurdistan 1972 uppträtt i många offentliga sammanhang. När hon senare, 1979, återvände till Turkiet blev hon hotad till döds av regeringen. Detta hindrade henne dock inte från att, genom sin musik, fortsätta att medla sitt budskap till det kurdiska folket. Hennes musik finns idag väldigt välbevarad och har tagit enorm plats i den kurdiska frihetskampen.

Under de tre senaste dagarna har det i Diyarbekir hållits minnesstunder och seminarium för Ayşe Şan. Hon dog den 18:e december 1996. Idag ligger hon begraven i den turkiska staden Izmir. Under dessa dagar har det talats mycket om den allmänna önskan att få Şans grav förflyttad till den kurdiska huvudstaden Amed men då detta i dagsläget är en omöjlighet pga. den rådande situationen för kurderna i Turkiet så har man istället beslutat att påbörja uppbyggandet av en park till minnet av henne i Amed.

Borgmästaren i Amed, Osman Baydemir, uttryckte Ayşe Şans stora betydelse och vikten av hennes kamp, så här uttalade han på kurdiska: "Tu bi xêr hatî xwîşka min, tu bi xêr hatî diya min, tu bi xêr hatî qralîçeya bê tac û bê text." som på svenska blir "Välkommen min syster, välkommen min mor, välkommen drottningen utan krona och tron.".

KNK:s kongress i Bryssel

Kongreya Netewîya Kurdistan (KNK) som innebär Kurdistans Nationella Kongress är en organisation som strävar efter ett mer enhetligt Kurdistan. KNK:s syfte är att samla kurder med skilda trosuppfattningar och partipolitisk tillhörighet för att bilda gemensamma ståndpunkter kring världspolitiken, man siktar på en gemensam kampstrategi gentemot Kurdistans ockupanter.

KNK bildades den 24:e maj 1999 i Holland av högt uppsatta kurdiska politiker, aktivister, författare och intellektuella akademiker. KNK är folkets kongress och man har flera medlemmar världen över men olika länder har sina egna utsända folkrepresentanter.

Två gånger om året samlas KNK och håller kongresser kring den rådande situationen. På dessa möten finnes alla kurdiska åskådningar representerade, samtliga partier är inkallade och människor från Kurdistans alla delar (däribland Xorasan, Anatolien, Ryssland, Turkmenistan, Kazakstan) är närvarande.

Kongressen har en ordförande, i nuläget Tahir Kemalizadeh, och fyra vice ordförande. De fyra vice ordförandena är alla från respektive del av Kurdistan, man har således en vice ordförande från norra, en från östra, södra och västra Kurdistan. Totalt 15 personer sitter i styrelsen och tre ministerposter – diplomatiminister, kvinno- och jämställdhetsminister samt språk- och undervisningsminister - blir dessutom regelbundet utdelade.


Jinên Azad närvarade vid KNK:s nionde kongress i Bryssel, den 13:e och 14:e december 2008. Kongressen hade i syfte att upprätta och vidarebygga på en gemensam nationell strategi - ett samarbetsavtal med samtliga kurdiska religiösa och politiska grupperingars signerade medgivande tog form. Avtalet innebar ett undertecknande på att man som kurd skall upprätthålla enigheten och följaktligen aldrig initiera krig med varandra. Det uppmärksammades vidare att det viktigaste är trogenheten till det egna folket - detta går före partiet eller religionen. Man bör främst ha befolkningens frihet och framtid i tankarna.

Vid kongressen påpekades att ingen kurd bör samarbeta med ockupationsstaterna, vid fall av samarbete med skall detta ske i öppenhet inför allmänheten. Det kurdiska folket skall vara upplysta om syftet med samarbetet och försäkrade om att det inte är till folkets nackdel. Det skall råda dialog mellan Kurdistans politiska partier. Eventuella problem bör lösas med fredliga medel, detta skrevs under av bland annat PKK.

På kongressen samtalades det vidare om händelsen i Kerkûk där 61 människor dödades. De terrorister som genomfört detta brutala bombdåd fördömdes och man tydliggjorde att man kommer att försvara Kerkûk mot de makter som har intresse att lägga beslag på staden som så ofta talas om i termer som ”Kurdistans hjärta” .

Remzi Kartal, före detta parlamentariker i Turkiet och vän till självaste Leyla Zana, var en bland de många närvarande välkända kurdiska politiker. Kartal dömdes tillsammans med Zana, år 1994, till fängelse i Turkiet men flydde undan den orättvisa fängelsedomen genom att ta sig till Europa.

På mötet uttalades vidare att KNK på alla sätt är stödjande till södra Kurdistans federala regering.”Vi vill att den ska utvecklas och bli framgångsrik. Samtidigt så vill vi att regeringen stödjer folket, ett samarbete mellan regeringen och folket är eftersträvansvärt.” I Kurdistan är många minoriteter bosatta, vi har bl.a. assyrier- syrianer, armenier, judar, araber, turkmener, azerier och även turkar. KNK anser att dessa också är våra bröder och systrar. Deras frihet och räddning är även våran.

Samtliga på kongressen fick svära en trohetsed till Kurdistan och KNK, eden var som följande: Ez bi rûmeta xwe son dixwim ku ez ê herdem niştiman û berjêwendîyên gelê kurdistanê biparêz im û ji bo pêşvebirina xelkê kurdistanê xebat bikim: ez ê bi peymana Kongreya Netewîya Kurdistanê ve girêdayî bim.

Svensk översättning: Jag svär på heder och samvete att jag alltid kommer att främja hemlandet och folket i Kurdistan och att jag kommer att arbeta för utveckling för folket i Kurdistan: jag kommer att vara bunden till och trogen Kurdistans Nationella Kongress fördrag.

EU-möte med Turkiet

Turkiska diplomater har bemötts med kraftiga motstånd i Bryssel under den senaste veckan. Under mötet där utrikesministrar från hela EU var närvarande vägrade Frankrike, som innehar ordförandeskapet i EU, att kalla förhandlingarna med Turkiet som "anslutningssamtal" eftersom att det indirekt då skulle innebära ett fulländigt turkiskt medlemskap. Även hård kritik riktades mot Turkiets förhållande till Cypern och Turkiets i övrigt långsamma takt vad gäller reformer. Man pekade på att Turkiet måste hålla goda förbindelser med sina grannländer och föra en fredlig lösning av tvister som står i enlighet med FNs stadga samt vid nödvändighet lösa dessa tvister i den Internationella domstolen.

Det franska motståndet mot ett turkiskt medlemskap i EU hade i ett officiellt dokument tydliggjort och förklarat innebörden av ordet "anslutning". Istället påpekar man att dessa förhandlingar istället skall nämnas som "mellanstatlig konferens".

Det europeiska rådet uttrycker även förväntningar om att Turkiet skall öppna hamnar och flygplatser för grekcypriotiska fartyg. EU har i och med Turkiets vägran att öppna hamnar avbrutit förhandlingar i åtta kapitel (dec. 2006). Kraven som nu återigen ställs kommer att granskas i november 2009.

En fransk diplomat uttalade att trots ansträngningar för ett bättre bemötande mot Turkiet under den franska mandatperioden i EU och stödet för den tillfälliga plats som Turkiet nu innehar i FN: s säkerhetsråd har de enbart fått in klagomål angående hanteringen av den turkiska frågan.

EU konstaterade även under toppmötet att det är beklagligt att Turkiet utför mycket små framsteg framför allt vad gäller de politiska reformerna. EU har nu ökat kraven och betonade starkt att Turkiet måste anstränga sig för att reformera rättsväsendet, bekämpa korruption, tortyr, garantera yttrandefrihet och religionsfrihet samt skydda minoriteters rättigheter.

Mänskliga rättigheter 60 år

Idag är det 60 år sedan FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter och dess uppmaning om fred, frihet och rättvisa formades - ett ramverk som anses utgöra en gemensam värdegrund för alla människor. Styrkan i FNdeklarationen och konventionerna ligger i kombinationen av juridik, politik och etik. Det är när en människorättskränkning tas upp som det också kan ske en förändring i det civila samhället.

Trots att det har förflutit 60 år begås det fortfarande idag omänskliga närmanden och kränkningar av de mänskliga rättigheterna i världen. Turkiet är ett sådant exempel där människor dagligen och frekvent, utan vidare avbrott från omvärlden, blir utsatta för förtryck och tyranni.

Nedan följer FNs stadga och det är oss besynnerligt att Turkiet faktiskt brister i dessa artiklar.

Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Artikel 4
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.

Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Artikel 6
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.

Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

Artikel 8
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.

Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.

Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

Artikel 11
1. Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.

2. Ingen får fällas till ansvar för en gärning eller underlåtenhet som inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell lag vid den tidpunkt då den begicks. Det får inte heller utmätas strängare straff än vad som var tillämpligt vid den tidpunkt brottet begicks.

Artikel 12
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Artikel 13
1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.

2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.

Artikel 14
1. Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

2. Denna rätt får inte åberopas vid rättsliga åtgärder som genuint grundas på icke-politiska brott eller på gärningar som strider mot Förenta nationernas ändamål och grundsatser.

Artikel 15
1. Var och en har rätt till en nationalitet.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.

Artikel 16
1. Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.

2. Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke.

3. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.

Artikel 17
1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Artikel 18
Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

Artikel 19
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Artikel 20
1. Var och en har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar.

2. Ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning.

Artikel 21
1. Var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud.

2. Var och en har rätt till lika tillträde till offentlig tjänst i sitt land.

3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.

Artikel 22
Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.

Artikel 23
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.

3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.

4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.

Artikel 24
Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.

Artikel 25
1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

2. Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet.

Artikel 26
1. Var och en har rätt till utbildning. Utbildningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den elementära utbildningen skall vara obligatorisk. Yrkesutbildning och teknisk utbildning skall vara tillgänglig för alla. Den högre utbildningen skall vara öppen för alla med hänsyn till deras förmåga.

2. Utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo och till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Utbildningen skall också främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt främja Förenta nationernas verksamhet för fredens bevarande.

3. Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.

Artikel 27
1. Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.

2. Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.

Artikel 28
Var och en har rätt till ett socialt och internationellt system där de rättigheter och friheter som behandlas i denna förklaring till fullo kan förverkligas.

Artikel 29
1. Var och en har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans eller hennes personlighet ensamt är möjlig.

2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd.

3. Dessa rättigheter och friheter får inte utövas på ett sätt som är oförenligt med Förenta nationernas ändamål och grundsatser.

Artikel 30
Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.

Amnesty håller sig underrättad om Leyla Zanas fall

Jinên Azad har varit i kontakt med Amnesty och Bobby Vellucci som kunde meddela att man håller ett vakande öga på Leyla Zanas fall. Amnestys pressekreterare Elisabeth Löfgren har haft ingående kontakt med Leyla Zanas make, Mehdi Zana som av Amnesty har varit förklarad som samvetsfånge under dem 16 år han satt fängslad i Turkiet. Numera är Mehdi Zana bosatt i Sverige under svenskt/turkiskt medborgarskap och har enligt Amnesty allvarliga fysiska kroppskador efter den tortyr som han blivit utsattes för i turkisk fängelse.

Amnesty kunde meddela oss att Löfgren även varit i kontakt med Leylas svägerska som bekräftar att hon för närvarande befinner sig i Diyarbekir. Domen på Leyla Zana har överklagats och rättegångsförhandlingarna kommer eventuellt tas upp den 16 december. Amnesty anför vidare att detta fall kommer bevakas ytterst noga och detta framför allt med Mehdi Zanas underrättelse och hjälp.

Det känns tryggt att Amnesty håller sig underrättad kring denna tragedi och inte släpper Turkiet ur sikte. Vi vill tydliggöra att denna tragedi bottnar i att Turkiet med alla medel vill sätta stopp för Leyla Zanas kamp om mänskliga rättigheter och minoritetsskydd. I och med domen har hennes rösträtt fråntagits och numera har hon inte heller någon möjlighet att deltaga i det turkiska parlamentet. Fastän hon har avtjänat ett långt fängelsestraff vill Turkiet med denna nya fängelsedom försöka skrämma inte bara Leyla Zana utan också andra oliktänkande som protesterar mot orättvisa och förtryck.

Trots utökad internationell och nationell lagstiftning visar detta fall ännu en gång på att situationen för minoritetsgrupper inte har förbättrats. Det kurdiska folket trampas dagligen med ena diskrimineringen efter den andra, de åtnjuter inte några som helst rättigheter utan blir som i Leyla Zanas fall nertrampade och hindrade att föra fram sin talan. Leyla Zanas kamp om fred, frihet och demokrati blockeras således ännu en gång.

Den ingrodda anti-attityden mot oliktänkande och andra folkgrupper i Turkiet gör sig här väldigt markerande. Vi tror därför att politiker och lagstiftare kan skapa förändring genom att utöka kraven på Turkiet. Vi vill således tacka Amnesty för det vakande ögat kring Leyla Zanas fall. Ett arbete som betyder mycket för oss, det ingiver hopp och styrka att fortsätta kampen mot orättvisor, omänskliga närmanden och förtryck.

Ökad våld och tortyr i Turkiet

Människorättsorganisationen Human Rights Watch har avhandlat en 80 sidig rapport, "Closing Ranks against Accountability - Barriers to Tackling Police Violence in Turkey", om Turkiets eskalerade polisvåld och tortyr gentemot allmänheten sedan 2007, då en lagändring om polisens befogenheter inrättades. Man menar att polisvåldet har förvärrats i och med denna lagändring som ger polisen nästintill fria tyglar.

Human Rights Watch påpekar att det ökade polisvåldet härrör i att den turkiska regeringen har misslyckat med att hålla tjänstemän till svars för befogenhetsmissbruk. Det anförs vidare i rapporten att övergreppen, som i många fall leder till dödliga utfall, främst sker vid demonstrationer, vid polisens identitetskontroller av allmänheten och vid gripanden i polisbilar. Den som inlämnar klagomål om polisens våldshantering ställs ofta inför rätta. När det egentligen bör vara poliserna som ställs inför rätta säger Kenneth Roth, VD för HRW. Han uttalar vidare om att: "Turkiet måste ta itu med sin våldsamma och skjutglada poliskultur".

Vid åtal och i samband med utredningar där polisen är inblandad undanhåller och makulerar man ofta bevis som åläggs polisen. Dessutom strävar man efter resultatlösa utredningar genom att dra ut på utredningstiden för att på sätt kunna lämna domen utan bifall.

HRW har i rapporten lämnat detaljerade rekommendationer till den turkiska regeringen. Bland annat rekommenderas att Turkiet skall införa ett system för att kunna övervaka tillämpningen av lagen om polismyndighetens befogenheter och att video- och ljudinspelning av misstänkta vid polisstationer utförs på rätt sätt och enligt rutinen. Läs övriga rekommendationer i rapporten här.

Vi anser att HRWs utredningsrapport och rekommendationer till Turkiet är oerhört viktiga steg för demokratiseringsprocessen i landet. Genom att vara tydlig och noga med att fördöma missförhållanden och otillåtna handlingar som kränker individers frihet visar man att dessa brott har världens ögon på sig, att deras brottshandlingar inte går förbisedda utan fördöms av demokratiska länder. Ty det är i fördömandet som man åskådliggör problemet och som man tar avstånd från dessa allvarliga brott för att på så sätt kunna möjliggöra förändring.

Läs Svenska Dagbladets nyhet.

Ta även del av det turkiska våldet.

Turkiet kräver Youtube- användares identitet

Turkiets åklagarministerie söker namn på de youtube-användare som har förolämpat Turkiet, landets flagga och Turkiets grundare, Mustafa Kemal Atatürk. Denna information förväntar man att den amerikanska regeringen (justitiedepartementet) skall delge och överlämna dessa användare till Turkiet.

Den turkiske åklagaren, Kursat Kayral begär denna information av USA för att kunna inleda en förundersökning av dessa användare och kvarhålla dessa i Turkiet i avvaktan på utredningen. I maj 2008 förbjöd en turkisk domstol i Ankara Youtube eftersom man ansåg det förnärma Turkiet.

Är det inte ganska lustigt att Turkiet även ger sig på yttrande- och tryckfriheten i andra länder? När skall Turkiet förstå att censur och avbräck i dessa rättigheter inte existerar i demokratiska länder, att statliga myndigheter inte har rätt att förnärma friheten att sprida och ta emot information och tankar.

Det kanske är dags att redogöra gamla rättfilosofiska tänkare för Turkiet som fortfarande under 2000 talet inte vet innebörden av termen frihet.

John Stuart Mill formulerade försvaret av yttrandefriheten enligt följande;

"För det första: Även om någon åsikt tvingas till tystnad kan den, såvitt vi vet, vara riktig. Att bestrida detta skulle vara att tillmäta oss själva ofelbarhet.

För det andra: Även om den åsikt som nedtystas är en villfarelse, kan den dock innehålla och innehåller mycket ofta en viss grad av sanning... [det är] endast genom kontroverser mellan olika meningar som andra sidor av sanningen har någon utsikt att göra sig gällande.

För det tredje: Det kan tänkas att den vedertagna åsiktern inte blott är sann utan rymmer hela sanningen. Men om den inte får röna och verkligen röner ett intensivt motstånd, kommer flertalet av dess anhängare att omfatta den blott som en fördom med föga insikt om eller känsla för alla de förnuftsskäl som den grundar sig på...

För det fjärde kommer själva åsiktens innebörd att löpa fara att gå förlorad eller avtrubbas och berövas allt levande inflytande på karaktär och handlingssätt. Den blir bara en dogm som bekänns med läpparna, för alltid verkningslös, en död bråte som belamrar marken och hindrar att någon verklig och djupt erkänd övertygelse spirar fram ur förnuftet eller den personliga erfarenheten."

Ytterligare 10 års fängelse för Leyla Zana

Fredsduvan och EU Sacharov-pristagaren Leyla Zana har återigen blivit dömd till tio års fängelse för att enligt Turkiet ha gjort sig skyldig till samröre med Kurdistans Arbetarparti(PKK). Ett parti och en folkrörelse som kämpar för kurdernas mänskliga rättigheter. Denna dom likt hennes tidigare domar grundar sig återigen på samma grundlösa anklagelser. Leyla Zana, en fredsmäklare, en politiker och en människorättskämpe.

Inte nog med denna förnedrade fängelsedom har Leyla Zana dessutom blivit permanent fråntagen sin rösträtt samt möjligheten att delta i parlamentet.

Denna turkiska dom tyder återigen på den noll-tolerans som finns för människor som yttrar sig om frihet och rättigheter för minoritetsgrupper. Skall fredsmäklare som Zana tillåtas tystas ner för sitt brinnande engagemang om att lösa konflikten som finns mellan två folkgrupper, kurder och turkar? Skall yttrandefriheten i Turkiet endast råda för människor som yttrar sig i gynnande termer för turkiskheten?

Att Turkiet sätter käppar i hjulet för fredliga rättighetssträvare genom att gång på gång döma och fängsla dem ställer oss oförstående till detta agerande. Fastän kurderna i Turkiet har lämnat tanken och strävan efter ett eget land och som numera endast kräver det essentiella - frihet och grundläggande rättigheter, förstås detta självklara krav av Turkiet som ännu ett ting man inte kan tillmötesgå eller acceptera.

EU bör i och med denna dom vara extra uppmärksamma om hur minoritetsgrupper behandlas i Turkiet!

Läs nyheten
på SvenskaDagbladet : Leyla Zana åter dömd till fängelse

på Beyan: Leyla Zana dömd till 10års fängelse

Läs även Jinên Azads tidigare inlägg om Leyla Zanas levnadshistoria här.