EUTCCs 5:e konferens i Bryssel - Turkiet och Kurderna

Femte internationella konferensen i EU - TURKIET OCH KURDERNA. Dags för förändring i Turkiet!

Den 28-29 januari 2009 kommer konferensen att äga rum i Bryssel vid Europa parlamentet. Sedan 2004 har EUTCC (EU Turkey Civic Commission) årligen haft konferenser i Europa parlamentet gällande Turkiets medlemskap i EU. En av dess viktigaste uppgifter är att hålla uppsikt över att Turkiet följer EU:s anslutningskriterier.

EUTCC vill i detta engagemang vara en bidragande faktor till utvecklingen av ett turkiskt medlemskap, detta genom att sprida korrekt och objektiv information samt att framställa såväl framsteg som brister av Turkiet. I och med dessa konferenser vill EUTCC även bidra till en demokratisk, fredlig och varaktig lösning på den kurdiska frågan. Man anser att detta endast kan uppnås via dialog mellan de berörda parterna, där även EU har en viktig roll. Det krävs dessutom inte enbart förändringar i lagstiftningen utan förändringar vad gäller ideologi och mentalitet på alla nivåer i det turkiska samhället.

Att den turkiska staten ser den kurdiska kulturen och språket som ett hot på dess egna existens är något som måste åsidosättas och sättas ur spel, istället måste Turkiet bli en stat som erkänner olikheter och ser kulturell mångfald och frihet som positiva och nödvändiga inslag i en sann demokrati.

Under dessa fem år har det endast skett knappa reformer vad det gäller situationen för kurderna i Turkiet. Årets konferens samlar internationellt erkända talare från olika delar av världen som tillsammans med EUTCC kommer närvara, bland annat kommer ärkebiskopen emeritus Desmond Tutu, Dr Shirin Ebadi, Bianca Jagger, Noam Chomsky, Yasar Kemal och Leyla Zana att på olika sätt uttrycka sina begär och ståndpunkter för att nå verkliga förändringar i Turkiet. (läs _här_ om Turkiets 10 års fängelsedom på EU-pristagaren Leyla Zana). Denna 5: e internationella konferens är dedicerad till nobelpristagaren och författaren Harold Pinter som har varit en stor protektor av EUTCCs tidigare konferenser samt även varit en kär vän till kurderna. EUTCC vill i och med detta dedicerande hedra minnet av Harold Pinter, som dog den 24 december 2008 i London. Man uttrycker bortgången av Harold Pinter som en stor förlust och menar att hans värdefulla arbete för kurderna kommer att leva för evigt.

För att få närmare information om konferensen kontakta:
EUTCCs Ordförande: Kariane Westrheim e-mail: kariane.westrheim@iuh.uib.no
Menneskerettighetenes plass 15007 Bergen, Norway
Telephone: +47 976 42 088
http://www.eutcc.org/

Den turkiska assimileringsprocessen

I flera hundra år har turkar och osmaner förtryckt kurdiska folkslag, det har skett ett förnekande av kurders existens lika väl som ett förträngande av samtliga bevis på deras existens. Det är intressant att veta hur turkarna under alla dessa år gått till väga för att utöva förintelsen av kurder och vi på Jinên Azad har valt att hänge texten nedan för att belysa just detta.

Turkar har länge spelat på kurdernas så kallade stamtillhörighet - en uråldrig nyansering bland kurder av kurder själva med utgångspunkt ur de egna släktena - och den osmanske sultanen Abdülhamit II, som kom till makten 1876, gjorde detta i sitt försök till att få kurder till sina allierade i kampen mot de rivaliserande makterna i omgivningen. Han införde ett hamidiyesystem bland de kurdiska stammarna med uppgift att upprätthålla ordning i öst. Många kurder valde att delta eftersom de stammar som ställde soldater till förfogande blev befriade från skatt och värnplikt. Detta var, liksom exemplet nedan om byvaktssystemet, ett sätt för turkarna att stärka stamsamhörigheten bland kurder och därmed motverka en nationalistisk framtoning.

Byvaktssystemet infördes av turkarna för understöd mot den kurdiska frihetsrörelsens beväpnade kämpar. Vad det går ut på är att helt enkelt vända kurder emot varandra, med tvång. Det råder än idag lag på att dessa byar skall upprätta sina egna soldatstyrkor som man förser med lätt ammunition i brist på egna turkiska soldater i dessa områden. Turkisk lathet och feghet har varit orsaken till mycken osämja och blodsgjutelse kurder emellan.

Den turkiske landsfadern, Mustafa Kemal Atatürk 1881-1938, använde turkisk nationalism som ett av sina främsta vapen i den kamp mot Turkiets minoriteter som han förde med statens storhet och modernitet i sikte. Atatürk ville skapa ett homogent turkiskt samhälle och varje associering med en annan identitet än den turkiska betecknades således som separatism och förräderi. I synnerhet kurder blev drabbade av detta: orden kurd och Kurdistan blev ersatta med ”bergsturkar” och ”Öst”.

Ett bland turkar populärt vapen mot det kurdiska folket har alltid varit den så kallade religionslögnen. Atatürk, i synnerhet, var till en början en flitig förespråkare för religionens betydelse för broderskap mellan kurder och turkar, religionen sattes före den kurdiska identiteten. Kurder och turkar torde, i enlighet med denna assimiliationspolitik, stå enade mot de kristna folkslagens irriterande uppresanden. Samarbete med turkar påstods inte risksätta den kurdiska identiteten när det självklara syftet var just detta.
Så snart omvärlden börjar glömma, är turkarna snabba med att radera. När intresset för kurdfrågan svalnar en aning, är turkarna noggranna med att utnyttja situationen. Under 1920-talet försvann plötsligt ordet ”Kurdistan” ur böcker, texter och artiklar och kurdiska städer och byar tillgavs turkiska namn (läs mer här). Kurdiska som undervisningsspråk avskaffades och kurdiska fick inte heller användas i domstol.

Temdin kallades assimileringspolitiken av turkarna själva, ordet betyder civilisering. Många ministrar har genom historien talat om kurder i rasistiska termer, det råder en nolltolerans mot kurdhet. Först och främst sades den kurdiska kulturen och mentaliteten vara efterbliven, och sedan hotades den som tillhörde denna skara för eliminering. Man sökte uppnå en framställning av den turkiska kulturen som någonting eftersträvansvärt, kurden skulle vilja bli turk.

Den mest framgångsrika av de turkiska förintelsetaktikerna gentemot det kurdiska folket bör rimligen ha varit tvångsförflyttning. Under många skeden i historien har man flyttat på kurder från områden med kurdisk majoritet till turkbebodda områden för en mer påtaglig assimilering. Men inte nog med det så åstadkommer man dessutom oordning, splittringar och fientlighet kurder emellan med denna taktik. Den senaste händelsen av denna sort skedde 1934, då en ny lag särskilt riktad mot kurder säger att ”personer utan samhörighet med turkisk kultur” ska spridas över hela landet. Man hade i åtanke att sprida ut kurder över landet till den grad att turkar utgjorde en majoritet i alla regioner. Som en del i denna process delade man Turkiet i tre överskådliga zoner; varav den ena var avsedd för turkarna, den andra för kurder att flyttas till för att assimileras och den tredje för att helt tömmas på sin befolkning. Man hade som mål att högst 5 % av befolkningen i respektive område skulle vara kurder.

Steg två i tvångsförflyttningsprocessen var det nya turkiska skolsystemet som även det var Atatürks förtjänst. Med tvång upprättades nya skolor överallt i landet, även i de mest svåråtkomliga kurdiska byar. Dess främsta syfte var att inpränta turkisk kultur, det turkiska språket och turkisk stolthet bland kurder. Än idag sjunger kurdiska småbarn; ”lycklig är den som kallar sig turk”, runt om i landets skolor.

Det kurdiska nyåret Newroz, som betyder ny dag, har sedan urminnes tider firats den 21 mars av kurder till minne av frigörelsen från en tyrannisk härskare samt som hyllning till vårens ankomst. Newroz är den högtid med allra störst kulturell vikt bland många kurder. Firandet - som förekommer i form av en sorts gemenskaplig och identitetsgivande företeelse då man vid denna tidpunkt på året befinner sig hos vänner och familj, spelar kurdisk musik, dansar, äter kurdisk mat och kurdhet helt enkelt yppas och synliggörs – har varit orsaken till otaliga kontroverser i Turkiet. Under 1980- och 1990-talen tystades firanden av det kurdiska nyåret runtom i kurdiskt bebodda områden i Turkiet med hjälp av militärstyrkor. När den turkiska staten ändock inte nådde någon vidare framgång med att utplåna kurdernas årliga uttryckande av sin nationella tillhörighet tog man istället till en annan metod. Man gav dagen 21 mars en egen nationell turkisk innebörd; Newroz förvandlades till Nevruz (observera att bokstaven w inte existerar i det turkiska alfabetet, läs mer här) och påstods firas i åminnelse av den dagen då turkarna sades ha lämnat sitt centralasiatiska hemland, Ergenekon.

Till följd av förbudet mot det kurdiska språket, och de bokstäver som dess alfabet innefattar, var det fram till år 2003 straffbart att namnge sina barn med kurdiska namn i Turkiet. Än idag lever många restriktioner kring det kurdiska språket kvar, bokstäverna w,q och x får fortfarande inte användas och även om man inte längre tilldelas straff för att ha gett sitt barn ett kurdiskt namn, så finns ännu möjligheten att man av myndigheter nekas kurdiska namnförslag.

1934 antogs även en lag om familjenamn där det står att familjenamn måste hämtas från det turkiska språket och att namn på främmande raser och nationer inte får användas. Ens identitetshandlingar betecknar ens identitet och Turkiet införde således att det på samtliga medborgares i landet, inklusive kurders, pass ska stå att de är turkar, och att alla ska ha ett turkiskt efternamn som ska stå vid sidan av det. Detta var ännu ett våldsamt påtvingande in i den turkiska identiteten.

Den vid årsskiftet nylanserade kanalen TRT6 som sänds av Turkisk Radio och Tv, Turkiets motsvarighet till SVT, är en del av turkarnas assimileringspolitik. Dels kan det ur denna aktion från den turkiska statens sida urskiljas en viss dubbelmoral och fasadhållning inför europeiska ögon och även ett underliggande omoraliskt syfte. Dubbelmoralen ligger i att man öppnat den kurdiskspråkiga kanalen i syfte att framstå som demokratiska för omvärlden eftersom man i samma veva föreslår 54 års fängelsestraff, istället för de nu redan tilldelade 10, för Leyla Zana för att hon har yttrat sina politiska åskådningar på kurdiska. Kanalen motsäger det turkiska förhållningssättet i praktiken. Det omoraliska är att denna plötsliga humana aktion från turkisk sida bottnar i en vilja att köpa till sig röster inför det kommande turkiska kommunalvalet. Tanken är att föra den turkiska statens, och AKpartiets, propaganda på kurdiska för att även nå den kurdiska allmänheten. Man går i Atatürks fotspår genom att åberopa att kurder och turkar är bröder, en del av samma samhälle med gemensamma politiska partier och statliga myndigheter, och man attraherar kurdisk sympati genom att inte i någon aspekt nämna det krig som förs och den kurdiska identiteten som något självständigt. Man använder sig av en framställning av att vissa kurder är bra och andra dåliga och hoppas på att detta, bland folket, ska leda till uppfattningen om att allting vore frid och ro om det inte vore för PKK. Den turkiska staten går emot sina egna lagar; den kurd som använder w, q och x straffas med fängelse medan det fritt får användas i denna statligt ägda kanal. Innan man offentligt har erkänt den kurdiska identiteten har turkarna öppnat en kanal på kurdiska, detta är väldigt motsägelsefullt. De kurdiska universitetsstudenter som fört intellektuella kamper för undervisning i det egna språket sitter, till trots införandet av den nya kanalen och statens egna användande av det kurdiska språket, kvar i fängelse.

Ljus som kärlek, Mörk som döden

'Förtryck', 'tortyr', 'tvångsdeportering','frihetslängtan', 'kärlek', 'död' , 'makt',
'vanmakt' med flera är ord som blir verkliga i Mehmed Uzuns bok; Ljus som kärlek, mörk som döden. Boken skildrar konflikten mellan Bergslandet (Welatê Çiyan) och Storriket (Welatê Mezin), den kurdiska motståndskampen och turkiska ockupationen. En gripande och verklighetsbaserad roman som vi anser bör läsas för att få en genomgående kännedom om den rådande situationen i Turkiet och norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). Huvudpersonerna i boken är Baz (Falk), en medelåldrig officer, Kevok (Duva), en ung 22-årig kvinna och Jîr (den mångkunnige), son till en klanhövding i Bergslandet och älskare till Kevok.

Historien om Baz börjar en mörk och regning höstnatt i en liten by i Bergslandet. Baz är vid denna tidpunkt endast två år och blir likt de andra byborna tvungna att lämna sina hemtrakter. Bergslandets fiende som har en annan etnisk bakgrund, har genom en order beordrat sin militära armé att bränna ner och utplåna livet i Bergslandet. Bergens skydd och trygghet blir bybornas tillflykt, alla ger sig av. Med en ledsam och plågsam stämning vandrar byborna i tysthet under flyktens karavan. Så småningom slår de sig ned i en stor grotta som blir slutet på deras liv. Armén har omringat hela grottan och avfyrar utan uppehåll kanoner mot grottmynningen. Grottan fylls med rök. Befälet och soldaterna som står vid grottmynningen för att inspektera grottan inväntar eventuella tecken på liv men inte ett enda ljud hörs från grottan. Plötsligt sker något så oväntat och omöjligt att mitt i röken uppenbarar sig en hundvalp och ett litet barn som kryper efter. En av befälhavarna laddar sitt gevär för att sikta mot barnet men hindras av officeren. Barnet är Baz och det är även här hans historia börjar, en historia så ensam och så övergiven. Han växer upp på ett barnhem utan vetskap om sitt ursprung, en fråga som förföljer honom många år efter trots hans omgivningsförklaringar om att han mist sina föräldrar i en trafikolycka. Den ende person som brukade hälsa på honom var officeren som räddade honom ur nöden. I hopp om att ensamheten skall ta till ända lämnar Baz barnhemmet vid 20 års ålder och ger sig in militären. Han lyckas bli en av de främsta och mest tyranniska officerarna i hela armén.

Kevok, den 22 åriga advokatdottern blir tillsammans med sin familj fördrivna från sina hemtrakter i Bergslandet och tvingas bosätta sig i Storriket. I Storrikets huvudstad studerar Kevok fransk filologi. Vid samma fakultet kommer hon i kontakt med Jîr, även han med rötter i Bergslandet. Kevok förälskar sig i Jîr som likt henne har en frihetslängtan för sitt folk och att en dag återvända till hemlandet. Jîr ansluter sig till frihetskämparna och blir tvungen att lämna Kevok. I saknad och förtvivlan börjar nu Kevoks resa då hon följer efter Jîr. Hon ansluter sig till bergstruppen i Bergslandet i hopp om att hon en vacker dag skall återförenas med Jîr. Tillsammans med gerillans kamrater kämpar Kevok tappert men faller i fiendens händer när hon blir skottskadad vid ett militärtangrepp. Angreppet är kommenderat under ledning av Baz. Hon tas till fånga och torteras under två månaders tid i tortyrkammare för att lämna upplysningar om bergstruppen men hon total vägrar. Det är här Kevok och Baz vägar korsas. Baz förälskar sig i den unga frihetskämpen och som leder till att flykten banar väg för de båda...

Ljus som kärlek, Mörk som döden är en djup berättelse om politikens dolda skugga, allt på liv och död. En verklighetstrogen bok som i det stora hela är väldigt sorglig och dyster. En bok som i dess unika berättarkonst inte lämnar någon oberörd.

Mehmed Uzun kom att stå inför rätta (2001) i Turkiet för att ha skrivit denna roman. Den turkiske åklagaren påstod att romanen skulle ge stöd åt ”terrorverksamhet” och Uzun hotades till 15 års fängelsestraff. Hans försvarstal, 4 april 2001, mot dessa förnärmanden och denna tragikomiska fars visar verkligen den humanist Uzun är. Åklagaren hävdar i åtalet att Uzun har hyllat romanhjältarna i sitt skrivande. Ett påstående som Uzun totalt anser felaktigt och menar att han likt den blinde barden (i Homeros episka verk Iliaden och Odysséen) endast använder sig av berättarkonsten och tar avstånd från skrivmetoder där hyllningar, förebråelser och förbannelser får en plats. ”Homeros lär oss författare följande: Du skall inte hylla, inte förebrå, bara berätta. Du måste ha distans mellan det du skriver och berättar om och dig själv. Du skall inte vredgas, inte ilskna till utan bara berätta, du skall inte hylla dina hjältar, endast ta människans och det mänskligas parti”. I om med ett massivt internationellt missnöje över åtalet mot Mehmed Uzun sattes Turkiet i en väldigt pressad situation som ledde till att Uzun frikändes.

Mehmed Uzun är kurd från norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). Han föddes 1953 i Siverek och kom till Sverige 1977 som politisk flykting. Han har bland annat mottagit Prins Wilhelm priset (1994) och Svenska Akademiens pris (2002). Uzun anses vara den kurdiska romankonstens store förnyare. Han har även utgivit essäsamlingen, Granatäppleblomningen (1998), romanen I skuggan av förlorad kärlek (2001) och självbiografin Själens Regnbåge (2008).

Sanningen bakom ett turkiskt fängelse

I svensk media får man sällan en djupgående kännedom om kurder; en folkgrupp som under årtionden har fört en kamp mot ockupationsmakternas förtryck och terror, där många har tvingats fly i exil men också där många har mist sina liv. Vi vill åskådliggöra vad de faktiska konsekvenserna kan bli vid ett ställningstagande att utkräva sina grundläggande och mänskliga rättigheter, en människorättskamp som av Turkiet stämplas som separatism och terrorism. Terrorism, ett begrepp som av Turkiet anammats från västvärldens ”kriget mot terrorismen” och som av Turkiet används frekvent för att möjliggöra och legitimera förtrycket och förintelsen av minoritetsgrupper som det kurdiska folket. Tyvärr lyckas de överlista den okritiske vars kunskaper om Turkiets historia och situation är ringa. (Läs även; Vem är terrorist?)

Vår avgränsning ligger i att belysa ett av de större fängelserna i norra Kurdistan, det ökända fängelset i Diyarbekir. Ett fängelse som av världssamfundet är rankat till ett av världens tio värsta. Det var under början av 1980 talet som fängelset uppfördes och då avsågs ha plats för 650 – 700 kurdiska politiska fångar. Fängelset kom att få många fler fångar än vad man räknade med. I slutet av 1983 hade man totalt 3500 -4000 fångar. (Hur många fångar det finns i fängelset idag är en uppgift som vi inte har lyckats få fram.)

Boken ”De grymma turkiska åren” författad av Lales Qaso skildrar övergreppen från detta turkiska fängelse. Han återger sin fångenskap under de tio år som han satt fängslad. En skildring som vi inte alls anser unik för en kurd utan en skildring som väl konkretiserar den förnedring och brutalitet som förekommer varje dag i Turkiet. I Diyarbekirfängelset användes ungefär 90 olika tortyrmetoder, Qaso skildrar och illustrerar ett fyrtiotal av dessa. Idag uttrycker Qaso trots frigivningen 1991, att han inte känner sig fri. Han utvecklar inte detta, men vi förmodar att det turkiska fängelsestraffet inte bara gett honom djupa men, vi tolkar även hans framställning som att kurdernas situation inte förbättrats. Förtrycket och tortyren är således alltjämt vardagsmat för kurder och andra minoriteter i Turkiet.

Redan vid åtta års ålder kom Lales Qaso att få känna på förtryckets våld då han under sin första skoldag blev slagen, kränkt med både svordomar och spottande samt frihetsberövad genom att sättas i arrest i skolans källare. Orsaken var att han hade skrivit två kurdiska ord på den svarta tavlan i hopp om att få beröm och bli uppskattad av läraren. Qaso förstod ganska snart att han hade blivit infödd i en konflikt där förnekelse och hat var två grundstenar för att förinta hans folk. Han involverade sig tidigt i den kurdiska kampen och tillfångatogs redan vid ung ålder och fick avtjäna fängelsestraff. Med bindel för ögonen var tortyr och förnedring något som genomsyrade fängelsevistelsen.

I inledningen av boken berättar tre medfångar till Qaso om fängelsevistelsen. Vi har valt ut vissa stycken ur dessa framställningar. En av dessa är Hisyar Dirok som var frihetsberövad i åtta år, han uttrycker sig enligt följande: ”De berövade oss åsynen av solen, månen och stjärnorna. Jord, blommor och allt som varmt och mjukt hade bytts ut mot betong och stål. Vindens susning i håret ersattes av tortyrförövarens förhållningsregler i våra öron. Alla tårar var förbjudna. Styrkan i våra muskler var bundna av kedjor och bojor.”. En annan medfånge är Recep Fisil som satt fängslad i tio år. Han vidhåller att om det finns ett helvete så är det fängelset i Diyarbekir. Han menar att det är i detta fängelse som han fick utstå alla tänkbara former av tortyr, se lemlästade kroppar liggandes livlösa på betonggolvet och hur människor dödades för att sedan slängas i stora soptunnor. Fisil förklarar hur livet i fängelset kännetecknades av hunger, törst, nakenhet, smuts utan möjlighet till tvätt, utståelse av tortyr, våldtäkter och sjukdomar. Pasha Uzun - en tredje medfånge till Qaso - understryker att den turkiska staten tagit hans åtta år, de bästa åren under hans ungdom, och även många av hans vänners liv gick förlorade. Han visar en ängslig sida där han menar att mycket har skrivits och fortfarande skrivs om fängelseåren, att Röda Korset och Amnesty har ett stort antal dokumenterade fall av tortyr och mord, men att de som står ansvariga för detta – ”från högsta chef till lägsta fångvaktare” – inte har ställts inför rätta och fortfarande går fria.

I ett stycke berättar Qazo något fasansfullt om när den turkiska militären, inför ögonen på andra fångar, våldför sig på en kvinnlig partikamrat till Qaso. Han beskriver det som en kniv i hjärtat, ”Jag skrek med henne, jag betedde mig som hon gjorde. Jag blev O själv. Jag träffade henne aldrig mer. Det enda jag vet är att hon lever...”. Detta stycke i hans berättelse har varit allra svårast för oss att bearbeta. Vår avsky och ilska över att utnyttja och förnedra kvinnan på detta brutala vis finner vi inga ord för. Amnesty skrev i sin årsrapport (2003) om ett fall där två kvinnor fängslats, misshandlats och våldtagits efter att ha deltagit i en 1 maj-demonstration. I rapporten framkommer vidare att kvinnor oavsett social eller kulturell bakgrund utsätts för övergrepp, dock är kurdiska kvinnor och kvinnor med en annan politisk uppfattning än den turkiska regeringen och militären särskilt utsatta. Det anförs vidare i rapporten att detta sexuella övergrepp ibland har använts som ett motiv att få fången att prata.

Fångvaktarna i Diyarbekirfängelset var militärer och det fanns alltid ett dussin av dem på plats. Deras hår var kortklippta, de bar uniform och tilltalade varandra vid namn som Adolf Hitler, Gestapo, Mustafa Kemal och Stalin. Vakterna använde sig av de mest barbariska metoderna för att släcka törsten efter skadeglädje, ”De släckte cigaretter på fångarnas kroppar, drog ut fångens tunga och stack den med nål eller knivspets. De vred även om fångarnas öron, slog sönder deras tänder, revben och fingrar, deras näsa, haka eller huvud. De vred armarna och benen ur led. De sparkade på smalbenen med stålförsedda kängor, för att benen skulle gå av.” […] ”Militären försökte tvinga alla att äta sin egen avföring. Och många gjorde det. De som vägrade smetades ändå med avföring i ansiktet runt munnen.”.

Några tortyrmetoder som tas upp i boken är turkiska marscher, vågen, kedjan (se illustration nedan), testikelsymfonin, uttänjningen och tandutdragningen. Den ’turkiska marschen’ gick ut på att fångarna skulle kunna turkiska marsch- och nationalsånger utantill. Den som inte kunde texterna fick utöver den vanliga misshandeln ett utökat straff. Qaso berättar att en 20 årig fånge, Cemal Kilic inte kunde turkiska och således inte kunde sjunga den turkiska nationalsången, det fick till följd att han hängdes upp naken, ” han skulle få lika många batongslag som antalet versrader i nationalsången. Om han sedan fortfarande levde skulle han tilldelas lika många betongslag som antalet ord i nationalsången. Och om han envisades med att ändå fortsätta leva skulle betongslagens antal bli lika många som antalet stavelser och därefter – antalet bokstäver”. Cemal Kilic torterades naken till döds. ”Vågen”, ”testikelsymfonin” och de övriga tortyrmetoderna anser vi så barbariska att vi har valt att avstå att redogöra för dessa, däremot hänvisar vi till sidorna 93-108 i boken.

Kedjan 1

Kedjan 2
Kedjan 3

Fångarna i fängelset visade sin första protestaktion i januari 1981 genom att tillsammans hungerstrejka för att få ett slut på tortyren och misshandeln. Fångvakterna hanterade detta med att intensivt tortera fångarna i tortyrkamrarna. Trots detta fortgick hungerstrejken. Efter 43 dagar i hungerstrejk kompromissade militärledningen och det lovades att tortyren skulle upphöra. Men redan efter några dagar bröt man denna överenskommelse. Efter hungerstrejken kom tortyren och misshandeln att bli ännu värre. År 1981-1982 var två väldigt svåra år för fångarna i fängelset skriver Qaso. Många tog sina liv för att protestera mot grymheterna i fängelset. En av PKKs grundare, Mazlum Dogan tog sitt liv den 21 mars 1982 (samma datum som kurdernas nyårshögtid Newroz) i en protest mot Turkiet. Qaso beskriver händelseförloppet som väldigt känsloladdat för fångarna där många av dem började skära sig med rakhyvlar och till följd därav dog. Även fyra fångar, tillhörande avdelning 33, satte eld på sig och dog. En av dessa fångar var ledande politiker och ingenjör, Ferhat Kurtay medan de övriga tre var unga studenter. Fångarnas protestaktioner skapade stort vansinne hos fängelseledningen som hanterade detta med skicka hundratals militärer för att inrätta ordning och attackera fångarna. Fängelsets brutalitet kom att förvandlas till ett slakteri. Militären avrättade fångarna skoningslöst. Fyra kurdiska politiker, M. Hayir Durmus, Kemal Pir, Akif Yilmaz och Ali Cicek inledde, i och med det rådande tillståndet, den andra hungerstrejken. Många fångar deltog men den långvariga hungerstrejken resulterade i att de fyra ovannämnda dog. Deras död ledde till att militärledningen drog ner på våldet.

En välkänd fånge är Mehdi Zana, som i många år var borgmästare i Diyarbekir och kämpade fredligt för att den kurdiska majoriteten i Turkiet skulle få sina rättigheter, blev arresterad av militärmakten i Turkiet i början av 1980-talet och satt som fånge i Diyarbekirfängelset. Mehdi Zana dömdes till ett långt fängelsestraff och fick utstå tortyr. Amnesty International med ledning av den svenska sektionen utsåg honom som samvetesfånge och arbetade intensivt med hans fall, vilket också resulterade i att han frigavs och idag är bosatt i Sverige. I sin bok ”Elva år i turkiskt fängelse” berättar han om tortyren. Under en period av två veckor blir han utsatt med en metod, så här beskriver han det: "Den tredje dagen kommer de för att hämta mig igen, och binder för ögonen och surrar ihop händer och ben. Det hela börjar. Först med falaka, en urgammal beprövad tortyrmetod. Man bearbetar fotsulorna med en käpp eller ett slagträ. När jag svimmar skvätter de vatten på mig och börjar om. Efter att ha slagit mig färdigt under fotsulorna slänger de omkull mig och ställer sig en i taget och trampar mig på ryggen. De är minst ett fyrtiotal! Sedan kommer förolämpningarna: 'Bögjävel, jag skiter i ansiktet på dig...'. Till slut för de mig till ett annat rum där de hänger mig naken i armarna och kopplar elektriska ledningar till penis och ändhålet. När de sätter på strömmen börjar hela kroppen att darra. De kallar det att 'leka flygplan'. Då jag svimmar väcker de mig med stövelsparkar. Deras frågor rör namn, upplysningar om min organisation, mina kontakter… 'Om du vill bli lämnad ifred, är det bara att skriva på det här pappret!' ”. […] "Hela tiden under tortyren är det musik på. Ständigt. Och när de slår eller torterar en fånge med någon särskilt raffinerad metod sänker de musiken så att alla ska höra honom vråla. Också den psykiska pressen är hård. Om någon vägrar att skriva under hotar de med att ta dit hans fru. 'Du ska se att vi får henne att prata.' När skriken från torterade kvinnor hörs tänker var och en: 'Det är min fru'. Man hör också barnskrik och säger till sig själv: 'Det är kanske mina…'. Det finns nämligen också kvinnliga fångar. En gång känner en av fångarna igen sin hustrus vrålande röst och börjar banka huvudet mot väggen som en vansinnig. Senare dör han under tortyren."

Det finns ofantligt mycket att skriva om vad gäller Turkiets tortyr av det kurdiska folket och andra minoritetsgrupper som strävar efter sina rättigheter. Den tortyr som utförs av Turkiets tjänstemän, poliser, och militär klassificeras som statsterror. Vi hoppas att vi har nyanserat verkligheten för våra läsare och att även de inser att Turkiet på papper dessvärre inte är Turkiet i verkligheten.

Tortyr används som ett verktyg för att få tyst på människorättskämpar, för att i ett avskräckande scenario skapa rädsla hos folkmassan och åsamka smärta och förödmjukelse hos kämpar som vågar kräva sin frihet. Tortyr anser vi vidare vara ett redskap som vidmakthåller förtrycket av oliktänkande och politisk opposition. Förutom den kränkning som fångarna tvingas utstå får också dessa människor svårt att uthärda alla fysiska och psykiska men efter tortyren och fängelsevistelsen. Men svårast är nog att glömma och radera plågan i minnet. Symptomen som förekommer hos människor som blivit torterade är oftast mardrömmar, ångest, stress och nedstämdhet. Dessa symptom innefattas i det så kallade posttraumatiska stressyndromet (PTSD), vilken diagnostiseras när någon blivit utsatt för tortyr och chockartade trauman där kontrollen förloras i någon annans styre.

Något som ifrågasätts och genomsyras i Lales Qasos bok är förundran över att dessa övergrepp begås av helt vanliga människor. Han ställer sig oförstående till hur människor kan begå ondsinta grymheter mot andra människor, utan att känna dåligt samvete och kunna leva med sig själva. I detta sammanhang är det väl intressant att dra en parallell till det experiment som utfördes i USA under 1970 talet, ett socialpsykologiskt experiment vid Stanford University. Forskarna ville visa människans agerande i fångenskap och hur den sociala rollen påverkar människans beteende. Man byggde därför ett fängelse med celler och rekryterade försökspersoner som levde sina liv under normala förhållanden, välbalanserade, harmoniska och inte hade anlag för psykiska sjukdomar. Dessa lät man undersökas av både psykologer och läkare. Tjugo normala män rekryterades, männen delades in två grupper, 10 fångar och 10 fångvaktare. Experimentet skulle pågå under 14 dagars tid. Med dolda kameror kunde man se samspelet mellan parterna och det hade inte gått 24 h förrän man kunde se att angreppen börjat ske. Det vill säga deltagarna hade snabbt anpassat sig till de givna rollerna. En tredjedel av fångvaktarna bedömdes ha sadistiska tendenser och många av fångarna gjorde inget motstånd utan lät sig bli förnedrade. Redan efter 6 dagar (!) blev man tvungen att avbryta experimentet eftersom de psykologiska påfrestningarna blev för markanta och påfrestande för fångarna, man var rädd för att det skulle leda till permanenta psykiska skador. Experimentet höll i endast 6 dagar, det ger kalla kårar att göra en jämförelse med fångar som får utstå hundra gånger värre extrema förhållanden och som har långa fängelsestraff. Ett vanligt fängelsestraff i Turkiet brukar sträcka sig på minst 15-30 år, förutom alla de fysiska besvär dessa människor får genomlida blir frågan hur livet kan gå vidare med alla psykiska men?

Tre minnesdagar för Ayşe Şan i Amed

Ayşe Şan är en kvinnlig legendar inom kurdisk musik och sång. Hon föddes 1938 i Amed (Diyarbekir) i norra Kurdistan och betraktas som en av de främsta sångerskorna inom kurdisk musikhistoria. Det var framför allt genom sin far, som var en väldigt populär traditionell sångare, som hon fann den stora inspiration och kärlek till musiken. Ofta brukade hon lyssna till sin fars och hans vänners sentimentala och melankoliska musikstycken som spelades upp och blev sjungda under många sena kvällar i dåtidens Kurdistan. Även Ayşe Şans mor som ofta sjöng klagosånger under hennes barndom var en stor källa till hennes passion för skapandet av musik.

I början av 1958 började Şan sjunga vid allmänna tillställningar, och hon var då alltid klädd i traditionella kurdiska klänningar. Hon hade en fantastisk förmåga att fånga publiken , folk kom så småning om att uppskatta hennes musik väldigt mycket, hon blev tidigt en folkfavorit. Ayşe Şans far och bröder var inte särskilt förtjusta i hennes offentliga uppträdanden men detta hindrade aldrig henne från att fortsätta sjunga. När Şan nådde 20 års ålder gifte hon sig med Sewket Turan och fick en dotter tillsammans med honom. Relationen med maken varade inte länge då det fanns djupgående konflikter mellan paret. Således blev Şan tvungen att fly och lämna sin tremånaders dotter, familj och vänner. Istället etablerade hon sig i staden Entep där hon försörjde sig genom att sy kläder och sjunga i stadens regionala radio på turkiska. Hennes stora passion var att sjunga på kurdiska vilket hon några år senare lyckades åstadkomma i Istanbul. Skivbolaget som hon hade tecknat avtal med ägde alla rättigheter till hennes arbete vilket innebar att hon endast fick en liten vinning av sitt utförda arbete.

I sin musik uttrycker hon sitt livs sorg samtidigt som hon beskriver den instabila situationen för det kurdiska folket. Utan att känna rädsla sjöng hon trots förtrycket stolt om sitt land och sitt folk. En välkänd sång av Ayşe Şan är Xerîbim Dayê "Jag är en främling, mor" som hon skrev i sorgen för sin döende mor. I låten beskriver hon sin ensamhet i denna värld och hur sorgen omsluter henne.

Ayşe Şan har tillsammans med andra kända kurdiska sångare(bla. Mihemed Arif Cizîrî, Isa Berwarî, och Tehsîn Teha) under sin vistelse i södra Kurdistan 1972 uppträtt i många offentliga sammanhang. När hon senare, 1979, återvände till Turkiet blev hon hotad till döds av regeringen. Detta hindrade henne dock inte från att, genom sin musik, fortsätta att medla sitt budskap till det kurdiska folket. Hennes musik finns idag väldigt välbevarad och har tagit enorm plats i den kurdiska frihetskampen.

Under de tre senaste dagarna har det i Diyarbekir hållits minnesstunder och seminarium för Ayşe Şan. Hon dog den 18:e december 1996. Idag ligger hon begraven i den turkiska staden Izmir. Under dessa dagar har det talats mycket om den allmänna önskan att få Şans grav förflyttad till den kurdiska huvudstaden Amed men då detta i dagsläget är en omöjlighet pga. den rådande situationen för kurderna i Turkiet så har man istället beslutat att påbörja uppbyggandet av en park till minnet av henne i Amed.

Borgmästaren i Amed, Osman Baydemir, uttryckte Ayşe Şans stora betydelse och vikten av hennes kamp, så här uttalade han på kurdiska: "Tu bi xêr hatî xwîşka min, tu bi xêr hatî diya min, tu bi xêr hatî qralîçeya bê tac û bê text." som på svenska blir "Välkommen min syster, välkommen min mor, välkommen drottningen utan krona och tron.".

KNK:s kongress i Bryssel

Kongreya Netewîya Kurdistan (KNK) som innebär Kurdistans Nationella Kongress är en organisation som strävar efter ett mer enhetligt Kurdistan. KNK:s syfte är att samla kurder med skilda trosuppfattningar och partipolitisk tillhörighet för att bilda gemensamma ståndpunkter kring världspolitiken, man siktar på en gemensam kampstrategi gentemot Kurdistans ockupanter.

KNK bildades den 24:e maj 1999 i Holland av högt uppsatta kurdiska politiker, aktivister, författare och intellektuella akademiker. KNK är folkets kongress och man har flera medlemmar världen över men olika länder har sina egna utsända folkrepresentanter.

Två gånger om året samlas KNK och håller kongresser kring den rådande situationen. På dessa möten finnes alla kurdiska åskådningar representerade, samtliga partier är inkallade och människor från Kurdistans alla delar (däribland Xorasan, Anatolien, Ryssland, Turkmenistan, Kazakstan) är närvarande.

Kongressen har en ordförande, i nuläget Tahir Kemalizadeh, och fyra vice ordförande. De fyra vice ordförandena är alla från respektive del av Kurdistan, man har således en vice ordförande från norra, en från östra, södra och västra Kurdistan. Totalt 15 personer sitter i styrelsen och tre ministerposter – diplomatiminister, kvinno- och jämställdhetsminister samt språk- och undervisningsminister - blir dessutom regelbundet utdelade.


Jinên Azad närvarade vid KNK:s nionde kongress i Bryssel, den 13:e och 14:e december 2008. Kongressen hade i syfte att upprätta och vidarebygga på en gemensam nationell strategi - ett samarbetsavtal med samtliga kurdiska religiösa och politiska grupperingars signerade medgivande tog form. Avtalet innebar ett undertecknande på att man som kurd skall upprätthålla enigheten och följaktligen aldrig initiera krig med varandra. Det uppmärksammades vidare att det viktigaste är trogenheten till det egna folket - detta går före partiet eller religionen. Man bör främst ha befolkningens frihet och framtid i tankarna.

Vid kongressen påpekades att ingen kurd bör samarbeta med ockupationsstaterna, vid fall av samarbete med skall detta ske i öppenhet inför allmänheten. Det kurdiska folket skall vara upplysta om syftet med samarbetet och försäkrade om att det inte är till folkets nackdel. Det skall råda dialog mellan Kurdistans politiska partier. Eventuella problem bör lösas med fredliga medel, detta skrevs under av bland annat PKK.

På kongressen samtalades det vidare om händelsen i Kerkûk där 61 människor dödades. De terrorister som genomfört detta brutala bombdåd fördömdes och man tydliggjorde att man kommer att försvara Kerkûk mot de makter som har intresse att lägga beslag på staden som så ofta talas om i termer som ”Kurdistans hjärta” .

Remzi Kartal, före detta parlamentariker i Turkiet och vän till självaste Leyla Zana, var en bland de många närvarande välkända kurdiska politiker. Kartal dömdes tillsammans med Zana, år 1994, till fängelse i Turkiet men flydde undan den orättvisa fängelsedomen genom att ta sig till Europa.

På mötet uttalades vidare att KNK på alla sätt är stödjande till södra Kurdistans federala regering.”Vi vill att den ska utvecklas och bli framgångsrik. Samtidigt så vill vi att regeringen stödjer folket, ett samarbete mellan regeringen och folket är eftersträvansvärt.” I Kurdistan är många minoriteter bosatta, vi har bl.a. assyrier- syrianer, armenier, judar, araber, turkmener, azerier och även turkar. KNK anser att dessa också är våra bröder och systrar. Deras frihet och räddning är även våran.

Samtliga på kongressen fick svära en trohetsed till Kurdistan och KNK, eden var som följande: Ez bi rûmeta xwe son dixwim ku ez ê herdem niştiman û berjêwendîyên gelê kurdistanê biparêz im û ji bo pêşvebirina xelkê kurdistanê xebat bikim: ez ê bi peymana Kongreya Netewîya Kurdistanê ve girêdayî bim.

Svensk översättning: Jag svär på heder och samvete att jag alltid kommer att främja hemlandet och folket i Kurdistan och att jag kommer att arbeta för utveckling för folket i Kurdistan: jag kommer att vara bunden till och trogen Kurdistans Nationella Kongress fördrag.

EU-möte med Turkiet

Turkiska diplomater har bemötts med kraftiga motstånd i Bryssel under den senaste veckan. Under mötet där utrikesministrar från hela EU var närvarande vägrade Frankrike, som innehar ordförandeskapet i EU, att kalla förhandlingarna med Turkiet som "anslutningssamtal" eftersom att det indirekt då skulle innebära ett fulländigt turkiskt medlemskap. Även hård kritik riktades mot Turkiets förhållande till Cypern och Turkiets i övrigt långsamma takt vad gäller reformer. Man pekade på att Turkiet måste hålla goda förbindelser med sina grannländer och föra en fredlig lösning av tvister som står i enlighet med FNs stadga samt vid nödvändighet lösa dessa tvister i den Internationella domstolen.

Det franska motståndet mot ett turkiskt medlemskap i EU hade i ett officiellt dokument tydliggjort och förklarat innebörden av ordet "anslutning". Istället påpekar man att dessa förhandlingar istället skall nämnas som "mellanstatlig konferens".

Det europeiska rådet uttrycker även förväntningar om att Turkiet skall öppna hamnar och flygplatser för grekcypriotiska fartyg. EU har i och med Turkiets vägran att öppna hamnar avbrutit förhandlingar i åtta kapitel (dec. 2006). Kraven som nu återigen ställs kommer att granskas i november 2009.

En fransk diplomat uttalade att trots ansträngningar för ett bättre bemötande mot Turkiet under den franska mandatperioden i EU och stödet för den tillfälliga plats som Turkiet nu innehar i FN: s säkerhetsråd har de enbart fått in klagomål angående hanteringen av den turkiska frågan.

EU konstaterade även under toppmötet att det är beklagligt att Turkiet utför mycket små framsteg framför allt vad gäller de politiska reformerna. EU har nu ökat kraven och betonade starkt att Turkiet måste anstränga sig för att reformera rättsväsendet, bekämpa korruption, tortyr, garantera yttrandefrihet och religionsfrihet samt skydda minoriteters rättigheter.