Två kvinnor, ett namn och ett öde

Sema Yüce är en av den kurdiska frihetströrelsens många martyrer, under sin tid som gerillakämpe gick hon under kodnamnet Serhildan, som på svenska betyder ”uppror”. Hon föddes 1971 i byn Asagi Kargalik nära den kurdiska staden Agirî i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) och kom för första gången i kontakt med PKK då hon studerade vid universitet i Ankara. 1991 anslöt hon sig till den kurdiska gerillan i närheten av staden Merdîn och 1992 blev Sema gripen i centrala Agirî, till följd av att någon angivit henne till militären. Sema dömdes till 22 års fängelse av turkisk domstol och skickades till fängelset i Nevşehîr, innan hon en viss tid därefter tvångsdeporterades till Canakkalefängelset.

Den 22:a mars 1998 tände Sema eld på sin egen kropp inne i sin dåvarande fängelsecell i protest mot kriget, med det innebärande att hon inte kunde stå ut med mer av förtrycket, tvånget, våldet och tortyren som fördes mot hennes folk och henne själv. Sema dog så småningom av de allvarliga brännskadorna.

Den kurdiske martyren, diktaren och musikern Şehid Hozan Serhad skrev en sång om Şehid Sema innan han mördades. I sångtexterna finner man beskrivningar av Sema som fredsgudinna, en frihetens stjärna. Sema är Araratbergens och Agirîs opponerande kvinna. Denna unga kvinna, denna anspråkslösa människa lyckades ingjuta panikartad skräck hos ockupanterna med blodiga händer (syftar på turkarna). Döden känner skam som fört bort henne.

Här kan man finna låten om Sema Yüce: http://www.youtube.com/watch?v=oWFGlIHuO5Y


Fatos Saglamgöz gick under kodnamnet Sema. Hon föddes 1970 i staden Riha (Urfa) i norra Kurdistan och som 18-åring kom hon i kontakt med PKK, även hon i samband med sina universitetsstudier. Den turkiska militären bar skulden för stor olycka i Semas familj; dessa hade torterat hennes bror till döds och även mördat hennes far, och Sema delade således partiets visioner om ett nytt Turkiet, ett där militären har mindre makt och demokrati yppas och så småning blev hon aktiv inom den kurdiska PKK-gerillan. 1998 sårades Sema i en strid och var tvungen att föras till sjukhus i mån om hennes överlevnad. Där blev hon gripen av turkisk militär men på grund av att hon inte delgav sitt sanna namn skonades hon en ödesdiger dom och blev därpå även frisläppt efter 8 månader. Det var då inte längre säkert för Sema att stanna i Turkiet och hon skickades därför iväg till Sverige.

Den 11:e november 2003 tände Sema eld på sin kropp på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Sema dog. Enligt hennes kvarlämnade brev till Abdullah Öcalan ville hon ” göra något för att bli en bräda i den bro som ska gå mellan folken" (här menas de kurdiska och turkiska folken).

Jinên Azad intervjuade en mycket nära vän till Sema (Fatos Saglamgöz), denna vän berättade följande:

- Sema var omtyckt av alla, unga som äldre. Hennes ödmjukhet och hjälpsamhet fångade många hjärtan. Hon var alltid där när någon behövde henne, så fort hon fick höra att någon inte hade det bra var hon först på plats med en lösning. Andras bekymmer var även hennes. Hennes solidaritet för sina medmänniskor var enorm och det var också därför många beundrade henne.

Semas vän beskriver vidare:

-Vi kunde ofta sitta uppe sena nätter och göra alltifrån prata, diskutera, skratta, gråta eller bara visionera. Hon berättade ofta för mig att hennes största önskan var att gå tillbaka till gerillan, hon sa alltid så här " burasi benim yerim degil, benim yerim kurdistanin daglari" som på svenska betyder: "det här är inte en plats för mig, min plats är bland de kurdiska bergen" Jag saknar henne något så oerhört. När kamrat Sema dog, försvann också en del av mig.

Sema ville således uppmärksamma den kurdiska situationen för omvärlden, och för att lyckas med detta offrade hon sig själv. Hon önskade världen insikt om de ondskefullheter som kurder utsätts för och medvetenheten om att dessa inte lämnar människan helt utan men. Sema, den ömsinta och medlidsamma människan som hon var, såg ingen mening med ett liv i sorg och smärta, orsakat hela det kurdiska folket av turkiska staten, och hon var villig att ge sitt tomma liv i hopp om en bättre framtid för hennes medmänniskor i en värld där kurdiska liv inte längre är tomma. Hon begick en desperat aktion, ett desperat handlande som fötts ur en desperat situation. Den desperata situationen är den som vi förtryckta kurder befinner oss i; en hopplöshet som grundar sig i bristande lösningar till ett slut på den destruktivitet som slår mot kurderna från den turkiska staten, i alla dess bemärkelser. Detta är vad den turkiska staten åstadkommer, detta är vad den turkiska staten skapar; massmord och massvåld mot alla som på något vis tycks hota den turkiska befästningen, tortyr på kurdiska politiska fångar och sådan smärta, fysisk som psykisk, som lämnar en till att begå självmord ifall man lyckats överleva dessa hemskheter. Det var, i och med Semas död, och det är även idag, dags för världen att verkligen sätta punkt för denna fascistiska människoslakt och identitetsförnekelse som länge förts och förs än idag mot det kurdiska folket. Demokrati behöver tillsättas den turkiska staten, ett erkännande av alla brott mot det kurdiska folket genom världshistorien och ett övergivande av våra städer och våra marker är nödvändigt, och inget annat än rätt.

Man bör ha i åtanke att Sema inte var kurd. Fatos Saglamgöz var av turkisk härkomst. Vad hennes livshistoria och desperata agerande som ledde till hennes död kan lära oss människor i Sverige är att moral och förståelse inte begränsar sig till etnicitet. Rätt och fel är inte för den ordinära världsmedborgaren svårt att se skillnad mellan . Kurd som turk, och kurd som svensk, kan känna sorg för det som pågår med det kurdiska folket och känna att det är nog, att detta måste göras något åt. Och när man väl har insett problematiken, när man väl är införstådd med verkligheten, när man känner medlidande och vill att förtrycket ska få ett slut är det inte långt kvar tills man själv är med och utför förändringar, stora som små sådana.

Sema och Sema, den smärta som de två fått uppleva i sina liv, bland annat i strider med den turkiska militären och som fångar i turkiska fängelser, kan vi som är uppväxta i Sverige aldrig föreställa oss. De gav sina liv för den kurdiska friheten.

Vila i frid, och om den kurdiska viljan får gå igenom, en dag också i fred!

Livet efter flykten

I en flykt där rädsla, skräck och förföljelse spelar som faktorer är det många gånger svårt att medla den trygghet som en förälder, en mamma önskar göra för sina barn. Denna sanna historia är skriven av en 15-årig flicka och handlar om hennes mammas kamp för ett liv bortom förtryck och terror, flykten från norra Kurdistan och Turkiet.

När så Turkiet och dess militärmakt började styra och ställa i dagens Turkiet och norra Kurdistan förändrades allt. Livet kom att bli i fara för människor. De som levde sina liv utanför de turkiska ramarna kom att utstå alla former av utsatthet. Själv levde jag inte under den tiden då jag föddes efter flykten och i Sverige. Men flykten har även satt prägel i mitt liv. Jag skall berätta om min mamma och mina tre syskons öde efter flykten.

Min mamma var då 20 år när hon, gravid och tillsammans med sina tre barn blev tvungen att fly från sitt land Kurdistan. Barnen var vid flyktens början fortfarande små och förstod inte vad som väntade dem, men nu förstår jag att flykten var den ända utvägen för att få kunna smaka av frihetens sötma. Det ena barnet var 5 år, det andra 3 år och det tredje var 1 år. De flyr från Kurdistan och Turkiet för att de inte får vara det dem är, kurder och för att de yttrat sig om en annan identitet än den turkiska. För om du inte var turk, då var du ingenting. Du hade inte några rättigheter, du fick inte gå och komma som du ville, utan hela tiden var du begränsad. Militärens ögon var riktade mot dig från alla håll och kanter, ett felsteg kunde leda till förödande konsekvenser. Konsekvenser som för medborgare i ett demokratiskt och i ett svenskt samhälle är ofattbara, det går inte att förklara vad ett barn, en vuxen, en mamma eller pappa fick tåla och utstå. Det skulle ta mig en evighet att berätta om alla trakasserier och kränkningar som bara min familj och släkt har fått genomlida, att då tala för minst 39 miljoner andra kurders trauma är hundra gånger svårare.

När flygplanet anlände vid Göteborgs flygplats hade mamma ingen aning om vart hon nu skulle ta vägen. Poliserna på flygplatsen stoppade min gravida mamma och mina 3 syskon. De frågade efter deras pass. Mamma förstod naturligtvis inte språket men kunde snabbt förstå att det var passen de ville åt. När passen visades för polismännen fördes min familj in i ett rum. Rädslan som mamma kände blev väldigt stor och hon grät. Hon visste nu att flykten efter friheten tog stopp och att poliserna skulle skicka hem henne till Turkiet där poliserna skulle misshandla och mörda henne och hennes barn. Inte visste hon att poliser från olika länder behandlade människor på olika sätt, inte visste hon att turkiska poliser inte det närmaste kunde likställas med svenska poliser. Hon trodde att poliser från alla länder samarbetade, detta skrämde henne och tankarna kretsade kring vad slutet skulle bli för denna flykt. Hon kunde inte sluta gråta när hon tittade på sina tre barn som helt ovetande visste var dem var och vad som även väntade dem…

Väl i rummet hade flera poliser samlats och en telefon fanns mitt på bordet. Det som förbryllade mamma mest var hur tillmötesgående och vänliga poliserna var. Hon slutade dock inte oroa sig utan var väldigt skeptisk och misstänksam. Poliserna slutade prata med varandra och istället hördes nu en kurdisk tolk från telefonen, han pratade och ställde frågor till mamma. Hon lugnade ner sig nu och förstod att hon hade kommit till en frihetens land, men hon slutade inte att gråta, tårarna kom att bli hennes vän under flera månader.

Poliserna förde samma dag min mamma och barnen till Göteborgs kamping i Fjällbopark. Under tre månaders tid fick min mamma och hennes barn dela på ett rum i kampingen, där tiden för det mesta spenderades eftersom hon undvek att gå ut. Mamma var väldigt deprimerad över hennes situation, hon grät varje dag. Hon brukade bönfalla Gud om att ta henne därifrån, hon kände sig instängd och ensam. En gång gick hon till affären, intilliggande kampingplatsen, för att köpa salt för att kunna baka bröd. Hon berättade att hon letade en lång stund innan hon gick fram till receptionisten och försökte visa med kroppsspråket vad hon ville köpa men receptionisten förstod henne inte. Med gråt i halsen gick hon hopplöst hem igen, utan salt. Svårigheter att göra sig förstod i det nya landet försvårade självklart mycket.

Ensamheten hade hon inte upplevt innan hon hamnade på kampingen. Hon saknade och saknar fortfarande Kurdistan, sina barndomsvänner, sin familj och släkt eftersom hon känner sig hemma där. Mamma hade dock inget val, antingen skulle hon välja säkerheten och demokratin i Sverige eller så skulle hon välja förtryckarregimen i Turkiet. Hennes barn betyder allt för henne. Ibland undrar jag inte om det är genom oss hon lever sitt liv, hon är inte bara en mamma utan så mycket mer, en vän, en pappa, en syster, en lärare, en vägledare i mitt och mina syskons liv. Hon är min förebild, hon är den som jag ser upp till. När hon berättade en del av sitt livs historia för mig, den jag berättade för er ovan föll många tårar ner för mina kinder och när jag nu försöker skriva ner alla känslor i ord för att förmedla om min känsla och mina tankar inser jag hur svårt det verkligen är. Att människor på grund av sin identitet, sitt språk, kultur och historia blir fördrivna i flykt är tragiskt och sorgsamt. Ingen skall behöva bli utsatt, ingen skall behöva fly från nära och kära. Ingen.

Jinên Azad vill avsluta med att tacka denna unga dam, och dedicera en dikt skriven av Stig Dagerman:

Flykten valde oss

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!
Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?
Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

Kurdisk skola etablerad i Schweiz

Jinên Azad har belyst vikten av det kurdiska språket i sin tidigare artikel ”Nej till Turkiets munkavel på det kurdiska språket”. I artiklen framhävde vi att språket är en av de viktigaste grundstenarna i fråga om identitet. Vår önskan är och förblir att föra fram det kurdiska språket i ljuset.

För första gången i historien har en kurdisk skola etablerats i världen utanför Kurdistans gränser. Vi på Jinên Azad är glada att berätta för våra läsare om denna historiska händelse som har ägt rum i staden Zürich i Schweiz. Såväl familjer som elever samlades vid Kurdiska Kultur- och Integrationsföreningen för att tillsammans fira invigningen av skolan. Det spelades kurdisk musik, delades ut böcker, pennor och annan skolutrustning för barnen. När samtliga hade fikat färdigt fick barnen också sin första undervisning.

I nättidningen Netkurd återfinns artikeln "Li Zurichê Dibistana Kurdî hat vekirin" (I Zürich öppnades kurdisk skola) där läraren Hesen Huseyîn Denîz uppmanar kurder runt om i världen till rätt inställning och menar att det är viktigt att vara måna om den kurdiska kampen, identiteten och språket som utgör starka grunder i motståndet av ockupant-staternas diverse förintelse målsättningar. Kurdiska kampen, martyrer och identiten har en stark bundenhet till det utsatta språket. För att kunna försvara sina nationella intressen måste man värna om språket ty det är grunden till ett folks existens.

Deniz berättar vidare om den historiska aspekten på det kurdiska språket och förklarar de hinder och förbud som språket har fått uthärda. Trots detta har språket lyckats leva kvar, detta tack vare kurdernas kamp och hoppet om ett liv utan dess förnekelse. Deniz tydliggör detta genom att förklara att kurderna i alla tider hållit starkt på sången, poesin, och sagoberättandet. Vilket han tror vara den stora anledningen till varför språket är så väl bevarat idag. Han punkterar väl att det kurdiska folket måste inta en försvarsställning mot förtrycket och ge språket den ära den är värd. Målsättningen är att även kurdiska språket likt andra språk får användningsområden i undervisning, inom politiska, sociala och ekonomiska forum hos det kurdiska folket. Det är därför viktigt att varje kurd gör sitt hem till en kurdisk ”skola”.

Det är viktigt att påpeka att det var just på Kurdistans landsområden som världscivilisationen tog till forma där de första bosättningarna, kulturen och uppoffringen för språket inleddes. Av denna anledning är det än viktigare att vi värnar om världshistoriska beting.

Med anledning av denna etablering och invigning av en kurdisk skola vill vi på Jinên Azad framföra vår önskan till det kurdiska folket om att aldrig glömma eller ge upp hoppet om språket. Det finns ett svenskt ordspråket som lyder ”hoppet är det sista som överger en människa” vilket vi anser passar in i detta sammanhang.

Vi hoppas att skolan i Schweiz, som är belägen utanför Kurdistans gränser, kan ge det kurdiska språket en ny vändning och bana väg för utveckling samt förbli ett gott föredöme för kurder runtom i världen. Därför tackar vi på Jinên Azad, Schweiz som möjliggör denna etablering för det kurdiska folket. Tack!

Batman har inte alltid haft samma namn

När Turkiet bilades 1923 och kurderna i norra Kurdistan fråntogs marken inleddes ett förtryck gentemot kurderna och en förnekelse av deras identitet och historia. Kurderna har sedan dess inte haft några rättigheter utan endast skyldigheter. I denna politik är taktiken att totalt förbjuda allt som är förknippat med kurder, man bytte därför ut allt kurdiskt till det turkiskt motsvarande och detta gällde även namnen på de kurdiska städerna. Staden "Batman" hette på sin tid Elih men namnet byttes självklart ut till följd av denna förnekelsepolitik, vilket mottogs med stor illvilja, och fortfarande är kurderna i staden väldigt obekväma med detta namnbyte. Tvångsföranden är inget som hindrar denna stat, tvärtom njuter de av att utnyttja och förstöra, kurdiska folket har som bekant i princip inget att säga till om.

I och med Batman-filmens varumärkesskydd skapar detta stor problematik för stadsbefolkningen att använda stadens namn vid affärverksamhet. Det är därför värt att påpeka att denna problematik aldrig hade existerat idag om Turkiet hade avhållit sig från den förnekelsepolitik som man har strävat efter allt sedan 1923.

Turkiet bör således stämmas för den kränkning och de svårigheter som namnbytet har fört med sig för det kurdiska folket!
____________

Aftonbladet
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article3753060.ab

Turkiet får in över 7 miljarder dollar på turism

Metro är endast ett av många svenska medier som på senare tid uppmärksammat och rekommenderat turism till militärstaten Turkiet. I artikeln ”Länderna som blivit billiga” (3/11-08) förklarar man att Turkiet, tillsammans med Island och andra länder, blivit billigare att resa till i och med valutans fall under den nuvarande internationella finanskrisen. Att man i artikeln uppmuntrar till resor till Island eftersom de drabbats värst av börsfallet och den isländska staten därför är i akut behov av utveckling som kan generera större finansiella inkomster, är på sitt håll, tämligen försvarbart, men innan man funderar över att förorda turism till Turkiet bör man ha kännedom om vissa fakta.

De beväpnade styrkorna i Turkiet, Türk Silahlı Kuvvetleri (TSK), innefattar armén, flottan och det turkiska flygvapnet. Ytterligare väsen inom den turkiska militären är gendarmeriet och kustbevakningen, och dessa agerar som understöd till armén och flottan vid tider under krig. De sammanlagt 1,054,750 soldaterna inom TSK utgör den näst största militärstyrkan inom NATO, med USA före på listan. NATO har offentligt beskrivit att dagens moderna beväpnade styrkor i Turkiet är ”väldigt erfarna och vältränade”.

Det råder militärt värvningstvång i Turkiet. Pojkar som blivit män får inte vänta alltför länge innan de gör entré i militärtjänsten. Detta är ytterligare ett skäl till varför flera kurder flyr landet, man vägrar slåss mot sina egna. Kurdiska män placeras nämligen på poster nära kurdiska städer. Kurderna får strida vid den östra gränsen och tvingas därmed att strida mot varandra.

Året 2003 tjänade Turkiet över 7 miljarder dollar på turism, och sedan dess har siffran ökat. De inkomster som turismen inbringar är nästan precis lika stora som kriget mot det kurdiska folket och den kurdiska gerillan kräver. Bara 1994 kostade kriget 12.5 miljarder dollar. Dessa pengar hade istället kunnat satsas på välfärd i de kurddominerade områdena av Turkiet, som idag har det oerhört illa ställt. Infrastruktur, sociala förhållanden, utbildning och småkapitalen i form av bidrag och andra finansiella stöd skulle kunna utökas och förbättras på många punkter, men ack, detta ligger som bekant inte i Turkiets intresse. Den destruktiva egenskapen hos den Turkiska staten är större än dess önskan om att åsamka något respektabelt.

Förespråkandet av ett undvikande av resor till Turkiet är således mer effektivt och moraliskt rätt än det motsatta. Förhoppningsvis skulle en bojkott av turism till Turkiet orsaka oväntade ekonomiska problem för den turkiska staten, gällande finansiering av den massiva militärtruppen och dess ultramoderna stridsvapen. Men om det inte skulle nå den graden, är det likväl ett sätt för oss människor i väst att visa vår ståndpunkt kring Turkiets politik. Man bör vara medveten om att man, genom att resa dit, indirekt är med på en sida om kriget – den turkiska. Den turkiska staten och dess resebolag för stor marknadsföring för sina reseorter, men man bör inte låta sig luras av det varma vädret. Detta är bara en liten del av det verkliga Turkiet, bakom fasaden gömmer sig en totalitär militärstat som utför, och har länge utfört, förtryckande verksamhet gentemot landets samtliga minoriteter, av vilka kurderna är den absolut största.

Vem är terrorist?

"Kampen mot terrorism" har under senare år kommit att skapa dominerande rubriker i media. Dessvärre har tillika inte kunnat fastlås en enhetlig definition av terrorism detta på grund av att det är starkt beroende i vilket syfte och av vem som definitionen görs. En universell definition saknas således. Dock kan vi konstatera att den minsta gemensamma nämnaren är förekommandet av "våld eller hot" gällande politiska frågor. I samband med den första kontakten av begreppet terrorism brukar ofta tankarna leda till Osama bin Laden och hans taliban verksamhet, detta är jämväl den spontana tanken för även oss kurder när vi får höra ordet.

Efter första världskriget definierades ordet för första gången av dåvarande Nationernas Konvention (1937) som ett bildande för att främja stabilitet och fred i världen samt för att verka i ett avståndstagande syfte från det etniskt separatistiska våldet. Ordet definierades som "att skapa ett tillstånd av skräck hos vissa personer eller en grupp av personer eller allmänheten". Av FN:s resolutioner och konventioner kan man inte direkt utläsa definitionen på terrorism. Utan det talas mycket om hur man ska motverka detta, som menas ha en direkt koppling till mänskliga rättigheter. I FN:s resolution (49/60 17 feb. 1995) stadgas en beskrivning av terroristiska handlingar”Criminal acts intended or calculated to provoke a state of terror in the general public, a group of person or particular persons for political purpose” Redogörelsen i resolutionen tydliggör hur svårt det är att definiera begreppet.

Detta ställer oss frågan; vem är terrorist?

I dem östra delarna av Turkiet (norra Kurdistan) pågår det för tillfället ett såväl dolt som öppet krig, området domineras av kurder. Under de senaste veckorna har det kurdiska folket, med anledning av den fysiska tortyren på kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan, rest sig i demonstrationer och protester i ett ställningstagande. Av Turkiet besvarades detta med att ännu en gång slå ner på folkmassan. Enligt källor från Amnesty skadades många, varav 200 med allvarliga skador och ett barn i 14 års ålder blev dödsskjutet av turkisk polis. Detta vittnar om hur instabilt och otryggt det är att leva som kurd och icke-turk i Turkiet. Att göra sin röst hörd är tillika förbjudet!

I 85 år har Turkiet med dess militärdiktatur terroriserat, mördat och torterat vanliga människor vars brott varit att de inte delat samma kultur, samma språk, samma historia och samma identitet. Många av dessa människor plågas än idag, om inte med det fortsatta och ständiga barbari så med plågan i svåra minnen och fysiska men. En fredskämpe, en rättighetssträvare och en motsträvig kritiker är inte uppskattade i Turkiet och för att legitimera sin politiska terror väljer man att terroriststämpla dessa rättighetssträvare. Kurdiska folkets starkaste folkrörelse, Kurdistans Arbetarparti (PKK), som har funnits på EU:s terrorlista, kom i en utredning (april 2008) av EU domstolen att sakna godtagbara skäl till att finnas med på terroristlistan, anklagelserna bottnade i osakliga grunder. Därför reviderades och togs denna stämpel bort av domstolen. Detta mottogs av vissa politiker med illvilja och med en stark turkisk lobby verksamhet lyckades man få EU att återigen terroriststämpla PKK, sedan tre månader tillbaka. Detta är något väldigt beklagligt, eftersom detta medför att Turkiets målsättningar vad avser förtryck och förintelse får en legitimation och ett indirekt stöd. Detta undgår oss inte att uppmärksamma den svenska politikern och fredskämpen, Anna Lindh som stred för den kurdiska frågan och som krävde att Turkiet skulle respektera kurdernas rättigheter. Efter flera försök, som motsträvigt stoppades av den turkiska regeringen, lyckades Lindh besöka den kurdiska huvudstaden, Diyarbekir 2003. Lindhs stora engagemang i den kurdiska frågan fick stort utrymme i EU vilket inte mottogs glädjande från turkiskt håll. Man kontrade detta genom att bland annat i turkiska tidningar, t.ex. Financial Times, utse henne som ”Turkiets fiende nr 1”. Detta är ännu ett exempel på hur Turkiet handskas med parter som för den kurdiska frågan i ljuset, om det inte handlar om att fysiskt bryta motståndaren så bekämpa oliktänkande med psykiska medel istället. (Läs även; Svar på artikel av Michael Winiarski)

När kurdiska folkets framträdare, Kurdistans Arbetarparti (PKK), bildades 1978 var den stora visionen att lösa konflikten med fredliga medel, dessvärre något som Turkiet inte hade vidare intresse i och som de fortfarande idag inte är villiga att förhandla om. Att i textform beskriva och förmedla vad det kurdiska folket har fått genomlida är för oss nästintill omöjlig. Den systematiska tortyren, dem godtyckliga fängslandena och avrättningarna. Byar som jämnades mot marken och brändes ner, tvångsdeportering av kurdiska barn från kurddominerade områden till turkdominerade områden i strävan i den turkiska assimilationspolitik, våldsangreppen av alla dess slag, förnekelsen av kurd som människa. Förtrycket från -78 kom att bli allt mer intensiv, många vågade inte gå utanför sina dörrar, många flydde bäst dem kunde, vissa hann inte vägen medan vissa kom till fredens, demokratins och rättigheternas länder. Vi tillhör denna grupp, som lyckades nå Sverige, vilket vi är tacksamma över idag. Kurdistans Arbetarparti valde i och med Turkiets överväldigande förintelse och politiska statsterror att ta till väpnad kamp, i ett försvar mot Turkiets grymheter.

Detta sätter oss frågande till de politiker som drev frågan, oavsett EU domen, om att terrorstämpla en folkrörelse när frågan i det närmaste handlar om ett självförsvar. För vad gäller såväl EU rätt som svensk rätt så undgås ansvar vid nöd och nödvärn. I princip har du rätt att löpa linan ut om faran hotar liv och lem. Anses den statsterror som Turkiet har bedrivit sedan 1921, då staten bildades, vara legitim? Förväntar sig Turkiet att man ska titta på när militären tar sig friheten att begå alla dess tänkbara former av terror.

För terrorism, i sin värsta form är den som inte tillåter yttrandefrihet, rätten till modersmål, rätten till en plats i samhället, rätten till frihet. Ett senaste exempel kan ges då premiärminister Erdogan, då han den 3 nov 2008 manade den kurdiska befolkningen att lämna landet om läget (förtrycket) inte accepteras. Han uttalade sig enligt följande: “Vi säger ett land, ett språk, en flagga och en nation. De som ställer sig emot detta kan lämna landet. Dem får åka vart dem än vill, det är samma sak i alla länder”.

Uttalandet härrör i strävan att tillintetgöra oliktänkande och det som hotar den turkiska fascismen. Att Erdogan och dennes regering inte har vetat innebörden av demokratiska värden och mänskliga rättigheter är tillika inte konstigt men att denne har skapat sig en annan bild av demokratiska länder gör oss en aning oroade. EU bör därför aktivt tydliggöra demokratins spelregler och ännu en gång ta till fasta att aktivt arbeta för att få Turkiet att uppfylla Köpenhamnskriterier som innebär respekt för mänskliga rättigheter, demokrati, rättstatens principer och minoritetsskydd samt föreningsfrihet och ett oberoende rättväsende som skall vara självklara val. Man kan sammanfatta det hela med att på papper har reformer genomförts, men att verkligheten ser annorlunda ut vittnar om oförändring. (Läs tidigare artikel; Nej till Turkiets munkavel på modersmålet)

Således bör den egentliga frågan omformuleras; för vilken kurd och vilken rättighetssträvare är inte terrorist för Turkiet? Den statsterror Turkiet bedriver inskränker människans frihet. Vi anser denna extremism och terrorism av alla dess former vara grunden till att Turkiet inte når demokrati, för så länge kriget mot det kurdiska folket och dess ockupation kvarbli kommer Turkiet aldrig nå några framsteg. Turkiet bör därför stoppa med all separatistisk verksamhet och statsterror! Och stället gå tillmötes i kurdiska folkets önskan om en fredlig lösning.

Ta även del av Defend Internationals rapport.

Fredsduvan Leyla Zana

På den 17:e dagen i den 7 månaden strandar arken på Araratbergen, som i nutid är belägen i norra Kurdistan. På den 10:e månaden synliggörs bergens toppar från syndaflodens översvämning varvid Noa släpper ut en korp som flyger tills vattnet försvunnit . I nästa skede släpper Noa ut en duva för att se om vattnet har sjunkit, om syndafloden har dragit sig tillbaka. Så småningom återvänder duvan till arken vilket Noa förstår som att det inte finns någon plats för duvan att vila på. Under sju dagar väntar Noa för att sedan återigen släppa ut duvan, denna gång återvänder duvan med en olivkvist. Efter ytterligare sju dagar släpper Noa ut duvan igen, men denna gång återvänder inte duvan (1 Mos 8:8).

Denna berättelse i Gamla Testamentet är en metafor för freden. När duvan väl återvände bärande på en olivkvist vittnade detta om att livet på jorden som undgått syndafloden, vilken jämställdes som ofred i naturen, befann sig i fredstillstånd. Berättelsen om Noa på Araratbergen symboliserar att livet på jorden fick en vändning och detta först när duvan inte återvände. Freden anländer inte med fredsduvan utan är tecken för hopp om fred.

Idag befinner sig världen långt ifrån ett tillstånd i fred. Människans girighet efter makt och pengar har resulterat i allt fler krig och konflikter. Oskyldiga människor drabbas och blir lidande för att högt uppsatta makthavare inte kan förmå att gå till förhandlingsbordet och lösa problematiken med diyalog. En människa som länge kämpat mot dessa krafter och arbetar än idag för frihetens mänskliga rättigheter och för konfliktens fredliga lösningar är fredsduvan Leyla Zana. Med ett brinnande engagemang strider hon, med endast fredliga medel, för ett rättvist samhälle och för vision om att hon tillsammans med sitt folk en dag kommer att få andas i frihet, utan förtryck och tortyr. Dessvärre har det, med hennes strävanden, medföljt just ytterligare förtryck, lidande, manipulation och lögner från stora makters sida, hennes öde har således, likt många andra kurders, tagit just denna väg.

Året 1961 föddes Leyla Zana i en kurdisk stad i norra Kurdistan. I samband med att hennes make, Mehdi Zana, dåvarande borgmästare i Diyarbekir, fick avtjäna ett straff på sexton år i sin kampanj för det kommunistiska partiet i Turkiet och ett besöksförbud således var strikt hållet mellan dessa fanns det ingen chans för Leyla Zana att se sin make. Till följd av detta började en grupp kurdiska kvinnor tillsammans med Leyla Zana att protestera utanför fängelset mot turkiska soldaters tortyr av deras fängslade män. Detta resulterade i att Leyla Zana tillfångatogs och fängslades. Hon plågades och behandlades med grymheter i 57 dagar då hon satt inne.

Det var här som hennes kamp mot förtrycket och brutaliteten på allvar tog form. Den misshandel och tortyr hon blev utsatt för av den turkiska regeringen övertygade henne om att någonting måste göras för att motarbeta dessa vedervärdiga grymheter. Året 1991, den 20 oktober, blev Leyla Zana den första folkvalda kurdiska kvinnan i turkiska parlamentet där hon på kurdiska uttalade sig enligt följande ”Jag kommer kämpa för ett broderskap mellan det turkiska och det kurdiska folket" .

Detta uttalande ledde förvånansvärt nog till att det turkiska parlamentet och regeringen bröt ut i totalt raseri och utropade nedvärderande tillmälen till Zana. Leyla Zana anklagades för separatistiska verksamhet. Att Turkiet har berövat det kurdiska folket alla dess tänkbara grundläggande fri- och rättigheter är dessvärre ingen nyhet men att en fredsmäklare som Zana som på tydliga vägar försökte föra samman två folkgrupper mottas med såväl fientliga som rasistiska åsikter visar ännu en gång det turkiska ansiktet i frågan. I och med det ovanstående uttalandet anklagades och arresterades Leyla Zana den 9 sep 1994 för förräderi vilket också blev följden till en fängelsedom på 15 år. Fängelsedomen och gripandet har uppmärksammats av det Internationella Samfundet och otroligt många, även den amerikanska kongressen slöt sig upp i ett fördömande för de åtgärder som Turkiet vidtagit mot henne. Hon belönades med en rad priser från olika håll, bland annat fick hon Europa parlamentets Sacharovpris år 1995 och hon har även varit kandidat för Nobels fredspris. Amnesty International erkänner Zana som en samvetsfånge, vilket innebär att hon sitter fängslad, bland annat med anledning av sin etnicitet och politiska engagemang utan att ha begått några våldshandlingar.

Den 9 juni 2004 frisläpps Leyla Zana efter påtryckningar från Europadomstolen. Idag lever hennes make, Mehdi Zana tillsammans med deras två barn i exil i Europa medan hon själv fortsätter kampen för frihet och demokrati i norra Kurdistan och Turkiet. I april 2008 dömdes hon till två års fängelse av den turkiska domstolen efter att hon höll ett tal vid Newroz, det kurdiska nyårsfirandet, och då namngett tre av de framstående kurdiska ledarna. Utöver dessa två år som hon blivit dömd till att avverka fängelsestraff riskeras, hon av åklagarens yrkanden, ytterligare 60 år.

Trots alla de grymheter och den tortyr som Leyla Zana fått genomlida i sin kamp hindras hon inte i kampen om frihet. I ett brev skriver hon: "I had always said even if they shut me up in a fortrest or change my body, they could not shackle my spirit. With my last breath I would continue to speak out."Vilket på svenska kan läsas: ”Jag har alltid sagt att även om de låser in mig eller utför ändringar på min kropp, kommer de aldrig lyckas tygla min själ. Med mitt sista andetag kommer jag att fortsätta göra mig hörd.”

Leyla Zana är inte bara en fredskämpe utan också en kvinnlig sådan. Hennes aktiva roll inom politiken har haft en enorm inverkan på det kurdiska folket som trots förtrycket fått mod och övertygelse till att fortsätta kampen. Många kvinnor ser Leyla Zana som en förebild, en kvinna med ett stort engagemang för demokrati, rättvisa och frihet. Detta gör henne till den fredsduva som hon är. Men vi får inte glömma att freden inte anländer med fredsduvan utan att fredsduvan är ett tecken på fred, en fredens förespråkare. För att freden skall nås behöver kampen för frihet än fler fredsduvor, för som ordspråket lyder; tillsammans är vi starka.

Trots den brutalitet och de repressalier som Leyla Zana har i sin kamp fått utså har hon inte förlorat tilltron för friheten, sin inre styrka och förmåga att stå emot Turkiets förtryck mot alla odds. Hon vågade utmana sadismens brutalitet och krossar hatiska barriärer byggda i det turkiska samhället som förnekar minoriteters rättigheter.

Därför hoppas vi kunna föra Leyla Zanas låga vidare i kampen för de förtryckta, våldutsatta och kränkta. Terrorn i Turkiet måste stoppas!

Ta även del av Jiyar Gol's dokumentär om Leyla Zana:

Del 1

Del 2